Det är när det är dåligt väder som man talar om vädret, ty att tala om vädret är en mer eller mindre väl dold önskan om bättre väder. Vi har haft gråtrist eller gråttrist väder här i Zagreb i minst en vecka nu, tror jag. Minnet blir också sämre av det gråa. Och bär man på en tomhet, så blir tomheten ännu tommare när himlen är bortglömd bakom molnen. De dagar som inte varit jämngrå har varit randiga, men randiga på ett speciellt sätt: breda gråa stråk och någon gång väldigt sällan en tunn tunn blå rand med lite guldstänk. Varje gång, vilket som sagt inte är ofta, som det blåa tittar fram, fylls jag av ett litet skört hopp som efter en sådan där alltför kort stund bryts sönder i och av gråhet.
Härom dagen, när jag var i stan, kom den vackra randen oväntat fram. Jag gick längs Ilica fram mot Trg bana Jelačića och skyndade mig då att ta några bilder på blåheten, för att efteråt kunna tro att den funnits. På den tredje bilden, som visar det hörn av Trg, som vetter upp mot Radićeva, ser vi redan molnet blåsa upp sig. Och ni vet inte hur fort det gick innan allt var gråtäppt på nytt.
