Nyss kom jag hem rätt utmattad efter en heldag på vägarna till och från Slavonien med Toma, hans mamma Zdenka och hans lille brorson Luka som blir sex år i november. Genom åren har vi firat både jul och påsk tillsammans, men nu var det alltså en resa och jag hade valt Daruvar som mål och ingen hade protesterat. Londi var trygg hemma i Zagreb hos Đurđica, vill jag inflika. Egentligen hade vi tänkt ge oss av vid halv tio men saker hakade upp sig och fördröjdes, tiden snodde sig, så vi kom inte iväg förrän efter elva. Vi for i sydöstlig riktning och himlen blev allt blåare och Toma valde att färdas utmed en lokalna cesta, så att vi verkligen skulle se något. Och det var ju ett riktigt val. Jag tycker så mycket om att färdas genom byar och fält och efter några mil bestämde vi oss för att stanna i en by vars trähus stod och solade sig bland majsfälten.
Jag minns inte byns namn, men jag minns hur vi gick omkring bland husen och förbi den lilla gula kyrkan. Vi tog lite bilder och pratade om träet och begrundade ett årtal över en borttagen dörr. Toma sa något om att här skulle han kunna tänka sig att bo om han bara kunde hitta ett arbete. Du kan ha en dator, sa jag, och så kan du vara fri. Fri till vad?, undrade han. Ja, du kan ju köra in till någon stad ibland, tyckte jag. Och jag tänkte något om att jag nog är mer hemma på landet än i staden, fast, ja, sedan kanske jag måste tycka tvärtom igen. Men härligt är det att stå så där under himlen bredvid en bondstuga och ha fält och skogar omkring sig. Och här har vi så mycket lövskogar…