Čazma

Efter upphållet i den där byn fortsatte vi resan mot Daruvar. Landskapet var kulligt med lövskogar och fält och byar. Ungefär sex mil sydost om Zagreb ligger den lilla staden Čazma uppe på en höjd. Där stannade vi. Jag kände bara till Čazma från bussbolaget Čazmatrans och nu berättade Zdenka och Toma för mig om bussbolagets historia. Tyvärr har jag glömt det mesta men jag kan skrapa ihop några minnesrester (inklusive möjliga fel): Under jugoslavisk tid fanns ett bussbolag som trafikerade stora delar av landet och efter kriget upphörde det att existera. Det var något med Zadar i historien, men kanske handlade det bara om att Zdenka och Toma bodde där och ibland åkte buss till någon annan plats. I alla fall är Čazmatrans ett slags relikt av det stora jugoslaviska bussbolaget och här i Zagreb ser jag bussar med namnet ”Čazmatrans” skrivet med våmliga bokstäver längs hela långsidorna så gott som varje dag. Men låt oss återvända till Čazma. Vi stannade till där för att både Toma och jag tyckte att staden låg så vackert och såg så inbjudande ut. Čazma har visst inte mer än 2000 invånare men ändå är den lilla orten åtminstone delvis mycket stadsmässig. Fast lantlig också.

bild1-67

Kyrkan, Maria Magdalena, är en både vacker och imponerande byggnad och vi gick runt den.

bild2-67

Sedan ville Luka ha något att äta, så hans farmor Zdenka gick med honom till ett bageri. Toma och jag smet in genom en dörröppning i det ena kyrktornet. Ett öppet hänglås hängde på en hake (nej, det är inte rätta ordet) vid dörren och eftersom vi anade att det inte var tillåtet att gå in, tog jag försiktigt ner låset och stoppade det i jackfickan. Och så började vi gå uppför de smala och branta trätrapporna som egentligen mer liknade stegar än trappor. De tre eller fyra första lystes upp av dagsljus, men sedan blev det mörkt eller i alla fall nästan. Vi tvekade lite men kunde liksom inte låta bli att fortsätta. Vi gick trappsteg efter trappsteg och kände oss för med händerna medan vi gick. Och så med ens hade vi kommit till ”klockrummet”. Det var lite ljusare igen, men plankorna vi stod på var rätt smala. Plötsligt började de tunga klockorna dåna och vi grep hastigt tag i räcket som svajade lite lätt.

bild3-67

Snabbt blev vi överens om att inte fortsätta högre utan vi började i stället nedklättringen. De mörka trapporna gick vi baklänges nerför, men när det blev ljust igen blev vi lite morskare och trampade på nedåt rätt bra. I dörröppningen hängde jag tillbaka hänglåset och så var vi ute i solljuset igen.

I en liten park framför kyrkan fanns en fontän och ett slags ”orgel” som Toma prövade att spela lite på, han slog på skoj an de där välbekanta tonerna ur Beethovens nionde symfoni.

bild4-67

Sedan tittade vi på en tavla med en text om stadens historia och Toma sa något om tiden för det turkiska väldet, men mer om det en annan gång kanske… Jag följde gatan framför oss med blicken ut över raderna av kullar. Det är så vackert här.

bild5-67

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *