Idag var Đurđica och jag på kontroll med Londi på den lilla kliniken på Oboj 48. Vi åkte zoo-taxi upp dit med samme utmärkte unge man som sist. Värmen och Londis flåsande tvingade oss till nedvevade rutor och trafiken tätnade alltmer – av obegripliga skäl. Inget särskilt verkade ha hänt, trafikens rörelser hade bara blivit långsamma. Allra långsammast gick det utmed den stora parken Maksimir, lyckligtvis, vill jag tillägga, för där hade vi en underbar utsikt. Det blev som en film om den vackra parken. Minnen strömmade genom mitt huvud, bilder lades på bilder från andra tider då jag gått med Londi där tillsammans med Toma, med Steph, med Iva, med Daniela, med Alex… Och ljuset föll så mjukt över höstträden och det ännu gröna gräset.
Vi åkte så där i en evighet eller kanske en tidlöshet och det fanns ingen brådska eller ens någon föreställning om brådskan. Vad är brådska? Bråd?
Ja, och när vi kom fram efter den långa gulgröna färden klev Londi glatt in i undersökningsrummet och undersökte det och alla på kliniken var nöjda med hennes hälsotillstånd.
Vilken glädjande nyhet, Bodil!
Ja, vi upplever en nåd.