Dagen har varit mjuk. Den kom från ingenstans och var obegripligt varm, vi är ju i slutet av oktober och ändå hade kvällen över tjugo grader.
På morgonen var Londi och jag på Simpas terrass och lät solen omhulda oss. Jag flyttade en stol och ett bord till det soligaste hörnet och Kata kom ut med mitt kaffe. Hon log åt min möblering och rättade till den lite genom att sätta tre stolar till vid mitt bord. Den ena flyttade jag sedan bort, eftersom Londi ju inte sitter på stol. Ja, viktiga saker.
Och så kom arbetsdagen och jag rann ut ur ”Fakulteten” så ofta jag hade en paus. Jag gick under träden och drömde och tänkte på hur mild och vänlig värmen är så här på senhösten. Den kan inte bränna, bara värma som ett ändlöst ullgarn. Och löven låg gula på marken och hade ingen kyla.
På hemvägen åkte spårvagnen med öppna dörrar. Nej, inte med avsikt – spårvagnar kan ju stadsreglerna – men av ett passande misstag. Det kändes roligt i den ljumma vinden, men så upptäckte någon ordningsvän saken och chauffören tvangs ingripa och det kom till en kraftig inbromsning, lite skrik och tumult
tills det hela efter en stund ordnades till. Jag njöt retroaktivt av färden med öppna dörrar och steg sedan av vid Radnička. Vinden blåste mjukt utmed Hvarska och jag undrade vem som skänkt mig en sådan dag.