Min bar Simpa här i huset är en värld. En av dessa kvällar – de är oändligt många just nu, kvällarna – när Alex och Londi och jag kom fram från under lindarna i ”parken”, fick jag syn på Vesna och en liten hopböjd dam sitta vid ett av borden på den nya rampen som gjort Simpa till en utebar. De vinkade åt oss och berättade att de hade en intressant blandning av pelinkovac och citron i glasen. Vi slog oss ner och beställde ut varsin karlovačko och Londi fick vatten i ett större askfat. Kvällen var ljum och det surrade av röster runt borden och luften var tung av lindblomssötma. Vesna berättade om en resa i Slovenien till en berömd zigensk by där det en gång hållits en internationell sammankomst. Vesna beskrev entusiastiskt och detaljerat det stora utställningstältet, danserna och sången. Hon pratade om barnen, särskilt om en liten flicka som lärt sig spanska nästan perfekt genom att titta på tv-serier och som ledigt konverserade med Vesna, som förresten bott länge i Spanien. Vi lyssnade och jag såg den färggranna platsen för mitt inre öga. Vesna beskrev också några härliga rätter som serverats den första kvällen. Gång på gång kom hon tillbaka till det stora färgglatt fladdrande utställningstältet och till slut sa hon med eftertryck: Gypsies like tents. Hon såg allvarligt och forskande på oss, som om hon ville försäkra sig om att vi verkligen hade förstått.
