Dagarna i Vrboska kom att förflyta i ringform:
På morgonen ganska tidigt innan det hunnit bli för varmt tassade Londi och jag iväg från de vackra huset med de lavendelfärgade fönsterluckorna där vi hade vårt gemensamma rum.
Ner genom gränden mot vattnet gick vi och sedan över bron förbi ön med palmen och monumentet över de fallna. Sedan fortsatte vi tills vi hamnade ungefär mittemot lavendelhuset fast på andra sidan vattnet. Där strax intill fabriksruinen och några småbåtsvrak tog vi vårt morgonbad.
Vi simmade lite lojt ut mot mitten av viken och tillbaka, Londi i en kortare bana än jag. Så steg vi upp ur vattnet torkade och skakade oss och slog oss ner på en klippa och åt vår frukost medan vi tittade på båtarna som passerade förbi. Och så blev det med ens rätt ögonblick för att börja gå tillbaka, det gällde att ge sig av innan hettan började tynga. Redan från första dagen hade jag delat upp tillbakavägen i etapper. Den första slutade under palmerna vid busshållplatsen. Där satte jag mig på en bänk på skuggsidan och Londi sjönk ner på marken och lät vattnet rinna ur pälsen.
Jag försjönk i betraktande av husen tvärs över vattnet och lät en lagom lång stund förflyta tills vi reste på oss igen, Londi efterlämnande en mörk avlång men ändå ganska bred fläck. Över bron igen, nu i starkt solföde, men inte långt, bara till vårt kafé Dalmatino, där jag beställde kavu s mlijekom. Jag satte mig på en stol i parasollskuggan och Londi gled in under bordet och fick sitt vatten framställt. Så iakttog vi världen omkring oss igen med olika sinnen, Londi och jag. Och efter en stund av obestämd längd blev det den rätta tiden för att gå den sista biten hem till människorna i lavendelhuset. När vi nått fram och jag hängt upp mina badsaker satt vi kanske en stund på terrassen med Biba, husets charmerande härskarinna, och hon och jag talade om ditt och datt i överraskande former medan tonerna från Bracos gitarrspel svävade upp från galleriet. Och så kom Draženka eller Larisa eller någon annan av husets invånare ut på terrassen eller så tumlade de unga hundarna Gita och Lu runt ett par varv.
Vid eftermiddagens början gav jag mig iväg på egen hand, för varmt för Londi och hon var ändå väl omhändertagen i huset. Samma väg tog jag och sedan fortsatte jag lite till tills jag nådde min rogač (mitt johannesbrödträd).
Där bredde jag ut min handduk i halvskuggan av trädets grenar och sträckte ut mig på den och tittade upp på trädets hängande frukter, utåt på båtarna. Jag hade ingen bok med mig, ville inte läsa där. Då och då simmade jag en sträcka i vikens solglittrande vatten. Timmarna gick och så småningom blev det dags att gå tillbaka till utgångspunkten. Där sov jag ofta först en stund bredvid Londi, vilande från vilan. Och så kom kvällen och matbestyren, mest var det Biba som styrde, men jag fick ofta skala eller hacka något. Allt tog lång lång tid och vi åt sällan före tio på kvällen. Då var luften mild eller sval och vi satt ofta ganska länge och åt och drack och pratade och pratade. Och så avslutades kvällen med en hundrunda upp bland de torra snåren av lager, mynta, lavendel och rosmarin, ibland i större sällskap, ibland bara Londi och jag. Fönstret stod sedan öppet i natten och kyrkklockorna dånade in i rummet med givna mellanrum och den stora rosmarinbusken där utanför spred sin doft.
Ungefär så förflöt nästan alla våra dagar i Vrboska, en ring av guld och ro. En kväll i Stari Grad och en i Jelsa infattades i ringen som mycket små glittrande stenar.
Det goda livet…
Där allt är.