Lika i det centrala Kroatien är en landsdel som ännu bär tydliga spår och sår från kriget. Befolkningen, särskilt den serbiska, är mycket mindre än före kriget och många småvägar kantas av övergivna hus och ruiner.
På hemvägen från Hvar, där vi på lyckligaste vis vistats i närmare två veckor, gjorde vi ett stopp i utkanten av den lilla staden Otočac i norra delen av Lika. Vi återförde hunden Gita, som Draženka hade haft i sin vård under några veckor, till de sina.
Familjens hus står ett stenkast från den undersköna, iskalla floden Gacka och vi gick ner till vattnet för att låta hundarna bada av sig havssaltet.
Där jag stod vid floden tyckte jag mig blicka in i ett oförstörbart evigt Arkadien, men vi vet ju att sådant är bräckligt; gränslöst vackra platser kan lika lätt som fulare bli till marker där ohyggligheter utspelar sig.
Hundarna badade måttfullt, eftersom vattnet var så isande. Det kommer direkt från något underjordiskt bergsflöde.
Min tanke snurrade lite kring ortnamnet Otočac för jag visste att Gunnar Ekelöf fäst en av sina dikter vid denna plats:
Till det omöjligas konst
Till det omöjligas konst
bekänner jag mig,
är därav en troende
men av en tro som kallas vantro.
Man bekymrar sig här om det möjliga
Jag vet:
Låt mig då vara en obekymrad
av vad som är möjligt och omöjligt.
Så bär på ikonerna Johannes Döparen huvudet
dels på helbrägda skuldror
dels och samtidigt framför sig på ett fat
Den offrade framställer sig som en offrande
Så bekänner jag mig
till det omöjligas konst
av livskänsla och av självutplåning
samtidigt.
(En natt i Otočac 1961)
Var han här när han skrev den? Vad gjorde han här i så fall förutom att han skrev? Har dikten någon med platsen att göra?
Enligt nätet om En natt i Otočac:
Titeln syftar på den kroatiska kustbyn Otočac där Ekelöf med familj övernattat under en resa på väg till Grekland 1957.
Tack Agneta, jaha så det var inte detta Otočac, fast vilken kustby kan det vara? Jag hittar bara en ö med detta namn förutom den här staden… Detta blir visst ett litet projekt.
PS Fick den här raden i ett mail från en vän: ”Undersökte lite om Otočac. Finns ingen annan. Otočec i Slovenien är det närmaste. Kunde räknas som kuststad i princip. Vi har stannat där flera gånger också.”
Så i alla fall tills vidare är det samma Otočac som finns under Ekelöfs dikt.
Lite kött på benen, kunde inte låta bli:
I början av november 1957 reste Ekelöf med hustru, dotter och bil med M/S Camelia till Genua och körde sedan via Venedig och Trieste genom Jugoslavien ner till Grekland.
Carl Olov Sommar skriver i sin fina Ekelöfbiografi om hur de av vägarbeten tvingades till långa omvägar upp i bergen och att övernatta i ett värdshus.
”Byn där värdshuset låg hette Oto cac. Värdhuset var inte det minsta turistbetonat, utan helt präglat av traktens egna traditioner. I svängrummet skrålade slivovicefulla bönder, som på huvudet bar den från turktiden stammande svarta krulliga fårskinnsmössan. Det mest fascinerande var emellertid värdshusets lilla musikkapell, bestående av Balkanzigenare, som spelade på ett sätt som Ekelöf aldrig skulle glömma. Deras musik bestod, har han skrivit, av ’en serie utbrott, till synes godtyckligt interfolierade med scherzi och enstaka sångbarheter, som i sin lekfulla ’oskönhet’ byggde långt mer på accent, temperament och karaktär än på gängse musikaliska värden.”
Tack Lennart, väldigt fint det här du bjuder på! Fast nu kastas jag tillbaka i osäkerheten om det möjligen är ett annat Otočac. Platsen jag besökte är nog och var kanske ännu mera då en stad. Å andra sidan är det svårt att dra gränser mellan vad man vill kalla stad och vad man vill kalla by och den där passagen med ”långa omvägar upp i bergen” låter ju inte som om det skulle vara fråga om en plats direkt vid kusten. Mysterium.
Ekelöfs Otočac var troligen ingen kustby. Kan det vara detta Otočac:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Otočac
Det stämmer ju med ”upp i bergen”. Och det var där du var?
Ja, detta är ”mitt” Otočac. Kan det vara Ekelöfs också?
Ja, det tycks väl stämma? Upp i bergen, inte längs kusten?
Så väldigt bergigt var det kanske inte just där, men inland med berg och kullar ”i kanterna”, minns jag det som. Jag tror att gåtan är löst. (Borde kanske läsa den där Ekelöf-biografin – av mer än ett skäl.)
Här får man en suggestiv bild av O som yttersta utpost der habsburgischen Militärgrenze. Scrolla ned till stycket som heter ”Obrist und Hauptmann der Fortezza Ototschatz (Otočac)”:
http://de.wikipedia.org/wiki/Andree_Bernhardin_von_Oberburg
Tack Jens, för länken, denna militärgräns har så småningom blivit en del av min begreppsvärld. I början när jag hittade passager om militärgränsen i studenternas texter kände jag mig väldigt främmande. Jag tror till exempel aldrig att jag under min svenska skolgång stött ordet ”militärgräns”.