![foto](/wp-content/pic_bio_08_01.jpg @alignright) På sista tiden har jag både läst och hört så mycket nostalgiskt eller bagatelliserande om DDR-diktaturen att jag känner mig manad att ge ordet till Freya Klier här igen. Freya Klier är dramatiker och författare och hon hör till medborgarrättskämparna från tiden före och kring DDR-statens sammanbrott. Hon skriver löpande om utveckligen i östra Tyskland och på hennes hemsida finns en rad av hennes essäer och föredrag samlade. På hemsidan finns också en text om hennes bakgrund och liv. Jag har gjort en sammanfattning av den texten på svenska. Här följer den:
Hon är född i Dresden 1950. Hon fick som liten tillbringa en tid på barnhem, eftersom hennes far fängslades på grund av regimkritik. 1968 gjorde hon ett flyktförsök, men det misslyckades och hon kom i fängelse. Freya Klier kom att bli en av förgrundsgestalterna i fredsrörelsen i DDR. Så småningom utbildade hon sig till regissör och blev snabbt framgångsrik i yrket. Hon började också skriva egna texter och pjäser.1984 belades hon med yrkesförbud för regimkritiskt innehåll i en pjäs. 1988 häktades hon och tvingades sedan lämna landet. Hon bor sedan dess i Berlins västra del, men hon har täta kontakter med teatervärlden i Dresden.
Idag vill jag visa er min översättning av första delen av den text hon skrev när den tyska återföreningen hade tio år på nacken. Texten utgör grunden för ett tal hon höll i Ingolstadt den andra oktober år 2000. Nu har har över sju år gått sedan dess, men jag tror ändå att texen har mycket att säga oss fortfarande:
•
Nu har alltså den tyska enheten tio år på nacken. Den känslomättade tonen i talen till nationen har förklingat, och enhetsmotståndarnas tal har förlorat sin mening. Är det kanske så att man vid det nya årtusendets inträde kan tala om en alltysk normalitet? Öst och väst har blivit hemmastadda i sin gemensamma lilla värld och ingen skulle längre komma på tanken att erbjuda seminarier om tysk-tyska umgängesformer. Men hur har det egentligen gått för oss efter tio år vid samma bord? Har vi kommit varandra närmare, har vi vant oss vid våra olikheter? Om vi låter bilderna från euforins dagar passera revy, människomassorna som strömmar över broar och omfamnar vilt främmande människor eller bilden av den 1400 km långa ”dödsremsan” mellan länderna, som plötsligt förvandlades till ett promenadstråk, ja, då suckar vi kanske ”det där hände under förra århundradet”. Under den tiden då DDR utan cermonier tog avsked från den europeiska scenen och det visades ett ändlöst antal bilder av möten mellan människor från öst och väst kom jag att tänka på en Ulbricht-vits som vi brukade försöka gaska upp oss med under en svunnen epok: Ulbrichts väninna får önska sig något och hon säger ”Walter, du kan väl öppna gränsen till Västtyskland igen!” Smickrad svarar Ulbricht då ”Du vill visst vara ensam med mig?” För att det inte skulle bli så rullade man in D-marken i Östtyskland som en jättelik stoppskylt.
Efter den alltyska euforins dagar har vi inte haft det lätt med varandra. Aggressioner och missförstånd hopar sig och medan det i väst länge sett ut som om allt så småningom skulle normaliseras, så har enhetsanalytikerna kastat sig över östtyskarna. Efter några år kom de på att östtyskarna är annorlunda, de pratar långsammare, de går tidigare till sängs och de dör två år tidigare, men de har mer sex än sina bröder och systrar i det rika Västtyskland. Östtysken analyserades så noggrant att man förbisåg att också en och annan västtysk hade sina övergångsbesvär.
Här vill jag komma med en liten tänkvärd iakttagelse: Medan många unga människor i öst och väst plötsligt ser sig kastade in i ett helt främmande land, har många ur den äldre generationen – om man bortser från PDS-veteraner – förenat sig med varandra utan komplikationer och det ofta med glädje. De är den enda generation som verkligen kan förbinda ordet ”återförening” med en konkret erfarenhet: De växte upp i ett Tyskland, de är präglade av Weimarrepubliken eller till och med den wilhelminska eran och nationalsocialismen… Känslan av att något helt som brutits av med våld blir helt igen minskar med sjunkande ålder och redan i min generation fanns och finns det fortfarande gott om missförstånd och problem som rör den tysk-tyska frågan.
Ett folk och två befolkningar?
Kort efter murens fall skrev jag i förordet till min bok ”Ljug fädernesland”:
”… Människor som knappt känner varandra står mitt emot varandra och försäkrar varandra om att det som hör ihop nu ska växa samman. De påminner sig om att de är ett folk, de hänvisar till sitt släkskap, sitt avlägsna men dock gemensamma förflutna, sitt gemensamma språk. Men samtidigt med igenkännadet kommer känslan av främlingsskap. Under nästan ett halvt århundrade levde de åtskilda. Under denna tid levde de sig inte bara ifrån varandra, de tänkte sig också isär. Och medan den instängda delen så småningom blev till sina invånares hela värld, så förlorade de som kunde röra sig fritt förmågan att föreställa sig instängdhet. Av ett folk blev det på några årtionden två befolkningar – antingen man ville det eller inte. Idag går deras identiteter inte att förväxla. Ty de samhällstyper de av en tillfällighet hamnade i var så olika att ett nytt släktskap liksom träddes utanpå det gamla: till blodets släktskap fogades ödets. Och så påminner de fortfarande om varandra efter fyrtio år, men de påminner också om de folk som de delar sitt öde med: de östeuropeiska och de västeuropeiska folken. Redan en gång tidigare gick ett skifte för snabbt. Om vi ännu har förmågan att lära oss något, så borde vi den här gången ta en noggrannare titt på det som var och en av oss släpar med sig in i den gemensamma framtiden, innan vi kastar det på samma hög. Vilka är eller framför allt: vilka var vi?”
Var det fel tidpunkt för en sådan maning? Eller gjorde de ekonomiska problemen, som nu visade sig, att allt annat kom i andra hand? Ännu var det återförenade landet berusat av framtidens lockelser, så när jag då varnade för hotande konflikter om man inte skapade de rätta förutsättningarna, var det inte så få som tyckte att jag kraxade som en olyckskorp och såg för mycket bakåt.
Men jag såg framåt. Och jag såg redan de första tågen köra in i en återvändsgränd. Ett av de största felen som begicks, var att man inte såg att alla DDR-medborgare inte satt i samma båt. Nu ska vi först ta oss en titt på de så kallade normalmedborgarna.
•
De närmaste dagarna kommer jag att publicera ytterligare fem delar av samma tal här:
Ett dubbelt uppbrott
Ett nytt DDR blommar upp
Om ”Besserwessis” och konjunkturryttare
De östtyska pamparnas ekonomiska brottslighet
Den tyska återföreningen – en skräckhistoria?
•
Hela texen på tyska. Der ganze Text auf deutsch.
Ett svar på ”Tyskland – ett land med två befolkningar?”