För ett par dagar sedan skrev jag en text om ”Stanza 411” av Simona Vinci i Salongen. Slutraderna i det jag skrev lyder så här:
Man skulle också kunna beskriva romanen som ett slags essä över människokroppen och människovarandet. Gång på gång inventerar Simona Vinci kroppens och då särskilt kvinnokroppens olika delar och sammanställer dem sedan på olika sätt med kvinnolivets och i förlängningen med människolivets villkor. Kärlekens roll i detta liv modelleras fram i all sin oerhörda kraft och all sin skrämmande bräcklighet. Tyngpunkten i romanen ligger rakt på denna bräcklighet.
Men jag har något mer att komma med här än detta självcitat. En relativt stor del av boken utspelar sig i ett hotell nära Pantheon i Rom och Simona Vinci låter ofta sin huvudperson vandra runt denna byggnad eller så får hon betrakta den eller meditera över den. På sätt och vis påminner beskrivningarna av Pantheon om Vincis beskrivningar av människokroppen. Vi hittar samma slags välbalanserade och lite distanserade anslag här som där:
Oggi pomeriggio ho percorso il Pantheon per tutto il suo perimetro, lentamente, un piccolo passo dopo l’altro. E intanto che camminavo, pensavo al movimento circolare della sua pianta, perfetto, immutabile, senza inizio né fine, né varizione, identico al movimento del tempo, delle stagioni, del cielo cosmico e del ciclo annuale dello zodiaco.
Idag på eftermiddagen har jag följt hela Pantheons omkrets, långsamt, ett litet steg i taget. Och medan jag gick, tänkte jag på planritningens cirkulära rörelse, perfekt, oföränderlig, utan vare sig början eller slut eller variation, identisk med tidens, årstidernas, världsrymdens och djurkretsens rörelser.