Kategori: Litteratur

Sedan någon dag läser jag Ivan Bunins roman Arsenjevs liv, en roman om en barndom och ungdom på gods i förfall någonstans vid den jättelika floden Don. Jag har svårt att värja mig emot bokens sugande vemodiga lockelse inåt, svårt att värja mig mot denna sång om förlust av höga klarblåa himlar, ändlösa vetefält med glänsande guldgula ax och körsbärsträdgårdens barnparadis. Jag har svårt att värja mig emot den ryska själens smärtsamma skönhet.

På någon av bokens första sidor kan man läsa det här:

Solen står redan bakom huset, bakom trädgården; den tomma, stora gårdsplanen befinner sig i skugga, och jag (alldeles, alldeles ensam i världen) ligger på det gröna, svalnande gräset och tittar in i den bråddjupa blåa himlen, som i någons underbara och innerliga ögon, i min faders sköte. I denna välvda blåa avgrund seglar ett högt, högt vitt moln omkring, det blir runt, ändrar långsamt sina konturer, krymper ihop… Åh, en sådan smärtsam skönhet!

Och förlaget Akvilon har valt att innesluta boken i ett omslag med denna bild av Bella Manyevich:

Rysk stad vid floden

Översättningen är gjord av Per-Olof Andersson.

Natten till söndagen var det snöpoesi i mörkret bland träden i skogsparken Tuškanac. Tre unga poeter läste ur egna verk och ur Sonja Bennets översättningar av Tomas Tranströmers dikter. Så här såg det ut, ja, egentligen var det ännu mörkare:

Och den här prosadikten var en av dem som lästes:

Skogsparti

På vägen dit smattrade ett par uppskrämda vingar, det var allt. Dit går man ensam. Det är en hög byggnad som helt och hållet består av springor, en byggnad som alltid vacklar men aldrig kan störta. Den tusenfaldiga solen svävar in genom springorna. I spelet av ljus råder en omvänd tyngdlag: huset förankras i himlen och det som faller, det faller uppåt. Där får man vända sig om. Där är det tillåtet att sörja. Där vågar man se vissa gamla sanningar som annars alltid hålls nerpackade. Mina roller på djupet, de flyter upp där, hänger som de torkade skallarna i förfädershyddan på någon melanesisk avkroksö. En barnslig dager kring de hiskliga troféerna. Så mild är skogen.

För Draženka och kanske någon mer:

Förra året lästes dikter av Wisława Szymborska och nästa år kommer man att läsa Octavio Paz. (Titta gärna i länken upptill!)

Nu har jag, trots mina försök att dra ut på läsningen, läst det första varvet i Ilma Rakusas Mehr Meer.

Här är ett citat hämtat ur ”Vom Sammeln” (Om samlande), ett av de sista kapitlen:

Die Kofferkindheit ließ es nicht zu. Verbot Anhäufungen jeder Art. Es hieß: Leicht bleiben, beweglich. Bloß keine Last.

Aber den Muscheln konnte ich nicht widerstehen, den weißen, rosafarbenen, braungescheckten Muscheln, die zart und zerbrechlich waren, eine leichte Fracht. Ich sammelte sie mit Hingabe, legte sie in wattegefütterte kleine Schachteln und hütete sie als meinen Schatz. Sie liefen nicht davon, ließen sich wieder und wieder berühren und bestaunen. Ich erinnerte mich an den Strand, wo ich sie gefunden oder aus dem Sand geklaubt hatte, ich verband sie mit einem Ort, ja mit einer Tageszeit. Und so waren sie über ihre Schönheit hinaus Träger eines bestimmten Moments, winzige Zeugen einer Konstellation, die mich einschloß. Im zugigen Leben bildeten sie Erinnerungsspeicher. Ich ahnte die Verläßlichkeit ihres Überdauerns.

≈≈≈

Kappsäcksbarndomen tillät det inte. Den förbjöd anhopningar av varje slag. Det betydde: Hålla sig lätt, rörlig. Bara ingen last.

Men musslorna kunde jag inte motstå, de vita, de rosafärgade, de brunfläckiga musslorna, som var ömtåliga och bräckliga, en lätt börda. Jag samlade dem med hängivenhet, la dem i bomullsklädda små askar och bevarade dem som mina skatter. De sprang inte bort, de lät sig om och om igen vidröras och beundras. Jag kom ihåg stranden där jag hade funnit dem eller plockat fram dem ur sanden, jag förband dem med en plats, ja med en tid på dagen. Och på så sätt var de utöver att vara vackra också bärare av ett bestämt ögonblick, små små vittnen till en konstellation som inneslöt mig. Mitt i livets luftdrag skapade de minnesbehållare. Jag anade pålitligheten i deras varaktighet.

Jag återvänder till Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen:

När vi låter oss smittas av undergångsstämningar är vi arvtagare till det romantiska geniets impotenskris. Vi håller oss för goda för att ingå i ett världsskeende som inte tillsfredsställer våra krav på rättvisa, humanitet och oförstörd natur. Vi förklarar historiens verk för icke gott och kräver att få lägga livet till rätta. Men ögonblicket efter förnimmer vi den svåra disproportionen mellan vårt renhetsideal och våra krafter.

Bara det sublima tröstar då. Ju större katastrof, desto hungrigare flockas vi framför TV-skärmarna. Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund.

Så här slutar ”Undergångens lockelse” och man kan kanske se de här två styckena som ett slags sammanfattning av hela essän. Kategorin ”det sublima”, som är viktig här, analyseras på flera ställen i texten och på ett ställe beskrivs den så här:

Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera vårldsamt och omskakande slag än mötet med det skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav betraktaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt.

Och med Edmund Burke karakteriseras det sublima som ”ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck”.

För att ge ytterligare lite bakgrund till citatet i början lägger jag till att vi i essän möter bland andra Byron, Milton, Goethe, Wagner, Mme de Staël, Schopenhauer och Novalis. Vi tittar in i Manfred, Faust, Niebelungens ring, Det förlorade paradiset och flera andra verk.

Nu tycker jag att vi på nytt kan betrakta det första citatet och fundera lite över det. Har Engdahl rätt i sitt påstående? Finns det andra möjliga svar?

Den expressionistiske målaren Franz Marc var en nära vän till Else Lasker-Schüler. När han dog i första världskrigen 1916 – dagen innan han egentligen skulle ha fått komma hem – skrev hon dikten som finns under bilden här:

Franz Marc Die großen blauen Pferde

≈≈≈

Als der blaue Reiter war gefallen…

Griffen unsere Hände sich wie Ringe;-
Küßten uns wie Brüder auf den Mund.

Harfen wurden unsere Augen,
Als sie weinten: Himmlisches Konzert.

Nun sind unsere Herzen Waisenengel.
Seine tiefgekränkte Gottheit
Ist erloschen in dem Bilde: Tierschicksale.

≈≈≈

När den blå ryttaren hade fallit…

Grep våra händer varandra som ringar; –
Vi kysstes som bröder på munnen.

Harpor blev våra ögon,
När de grät: Himmelsk konsert.

Nu är våra hjärtan änglar utan föräldrar.
Hans djupt kränkta gudom
Har slocknat i bilden: Djuröden.