Kategori: Litteratur

Nu har jag, trots mina försök att dra ut på läsningen, läst det första varvet i Ilma Rakusas Mehr Meer.

Här är ett citat hämtat ur ”Vom Sammeln” (Om samlande), ett av de sista kapitlen:

Die Kofferkindheit ließ es nicht zu. Verbot Anhäufungen jeder Art. Es hieß: Leicht bleiben, beweglich. Bloß keine Last.

Aber den Muscheln konnte ich nicht widerstehen, den weißen, rosafarbenen, braungescheckten Muscheln, die zart und zerbrechlich waren, eine leichte Fracht. Ich sammelte sie mit Hingabe, legte sie in wattegefütterte kleine Schachteln und hütete sie als meinen Schatz. Sie liefen nicht davon, ließen sich wieder und wieder berühren und bestaunen. Ich erinnerte mich an den Strand, wo ich sie gefunden oder aus dem Sand geklaubt hatte, ich verband sie mit einem Ort, ja mit einer Tageszeit. Und so waren sie über ihre Schönheit hinaus Träger eines bestimmten Moments, winzige Zeugen einer Konstellation, die mich einschloß. Im zugigen Leben bildeten sie Erinnerungsspeicher. Ich ahnte die Verläßlichkeit ihres Überdauerns.

≈≈≈

Kappsäcksbarndomen tillät det inte. Den förbjöd anhopningar av varje slag. Det betydde: Hålla sig lätt, rörlig. Bara ingen last.

Men musslorna kunde jag inte motstå, de vita, de rosafärgade, de brunfläckiga musslorna, som var ömtåliga och bräckliga, en lätt börda. Jag samlade dem med hängivenhet, la dem i bomullsklädda små askar och bevarade dem som mina skatter. De sprang inte bort, de lät sig om och om igen vidröras och beundras. Jag kom ihåg stranden där jag hade funnit dem eller plockat fram dem ur sanden, jag förband dem med en plats, ja med en tid på dagen. Och på så sätt var de utöver att vara vackra också bärare av ett bestämt ögonblick, små små vittnen till en konstellation som inneslöt mig. Mitt i livets luftdrag skapade de minnesbehållare. Jag anade pålitligheten i deras varaktighet.

Jag återvänder till Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen:

När vi låter oss smittas av undergångsstämningar är vi arvtagare till det romantiska geniets impotenskris. Vi håller oss för goda för att ingå i ett världsskeende som inte tillsfredsställer våra krav på rättvisa, humanitet och oförstörd natur. Vi förklarar historiens verk för icke gott och kräver att få lägga livet till rätta. Men ögonblicket efter förnimmer vi den svåra disproportionen mellan vårt renhetsideal och våra krafter.

Bara det sublima tröstar då. Ju större katastrof, desto hungrigare flockas vi framför TV-skärmarna. Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund.

Så här slutar ”Undergångens lockelse” och man kan kanske se de här två styckena som ett slags sammanfattning av hela essän. Kategorin ”det sublima”, som är viktig här, analyseras på flera ställen i texten och på ett ställe beskrivs den så här:

Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera vårldsamt och omskakande slag än mötet med det skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav betraktaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt.

Och med Edmund Burke karakteriseras det sublima som ”ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck”.

För att ge ytterligare lite bakgrund till citatet i början lägger jag till att vi i essän möter bland andra Byron, Milton, Goethe, Wagner, Mme de Staël, Schopenhauer och Novalis. Vi tittar in i Manfred, Faust, Niebelungens ring, Det förlorade paradiset och flera andra verk.

Nu tycker jag att vi på nytt kan betrakta det första citatet och fundera lite över det. Har Engdahl rätt i sitt påstående? Finns det andra möjliga svar?

Den expressionistiske målaren Franz Marc var en nära vän till Else Lasker-Schüler. När han dog i första världskrigen 1916 – dagen innan han egentligen skulle ha fått komma hem – skrev hon dikten som finns under bilden här:

Franz Marc Die großen blauen Pferde

≈≈≈

Als der blaue Reiter war gefallen…

Griffen unsere Hände sich wie Ringe;-
Küßten uns wie Brüder auf den Mund.

Harfen wurden unsere Augen,
Als sie weinten: Himmlisches Konzert.

Nun sind unsere Herzen Waisenengel.
Seine tiefgekränkte Gottheit
Ist erloschen in dem Bilde: Tierschicksale.

≈≈≈

När den blå ryttaren hade fallit…

Grep våra händer varandra som ringar; –
Vi kysstes som bröder på munnen.

Harpor blev våra ögon,
När de grät: Himmelsk konsert.

Nu är våra hjärtan änglar utan föräldrar.
Hans djupt kränkta gudom
Har slocknat i bilden: Djuröden.

Nu har jag äntligen fått den i händerna, Ilma Rakusas roman Mehr Meer, som jag blev så gripen av när hon läste ur den här i Zagreb i början av förra sommaren. Nej, den är inte min, den är lånad av en vän, men så småningom ska jag skaffa mig ett alldeles eget exemplar.

I de få kapitel jag hittills har läst – jag kommer att läsa den här boken mycket långsamt – har jag rest en sträcka med Rakusa i hennes barndoms landsändar. Så här inleder hon på ett ställe mitt i något annat:

Den Osten Europas, über den sich das Netz der Familiengeschichte breitet, habe ich kreuz und quer bereist, meistens auf Schienen.

(Det östliga Europa, där min familjehistorias nät breder ut sig, har jag färdats igenom kors och tvärs, mest på skenor.)

I kapitlet ”No memory” , som handlar om ett återbesök i den lilla födelsestaden Rimavská Soboto (nu i Slovakien, vid andra tider i andra länder) fastnar jag särskilt vid den här korta meningen:

Ich erkenne den Reiz der Übersichtlichkeit: in diesem Karree geht keiner verloren.

(Jag blir varse överskådlighetens tjusning: Inom denna fyrkant går ingen förlorad.)

Ja, ni ser, hon går nästan inte att översätta och när jag en gång ger mig in på att översätta den här boken på riktigt, så ska det bli något helt annat än de här små matta försöken!

Det här är alltså egentligen inte någon roman, det är ett slingrande poetiskt minnesspår, där varje ord har sin utvalda plats. Detta säger jag och vet jag, trots att jag ser att hon ibland låtsas vara slapp och slarvig och skriver ”etc, osv, vad vet jag”. Men hon lurar mig inte med sådana enkla finter.

Någon gång under hösten slog det mig att jag absolut behövde ha Horace Engdahls essäsamling Ärret och drömmen här. Boken kom sedan hit på ett lite ovanligt sätt, men det är inte det jag vill tala om nu. Jag vill tala om själva boken.

så här kan bokens framsida se ut ur en viss vinkel

För några år sedan läste jag en av essäerna i samlingen hemma hos mina föräldrar, nämligen ”Vandraren i Goethes skugga”. Kanske läste jag ytterligare någon, men det är den här som följt mig i minnet och det är den som gjorde att behovet av att läsa boken som helhet en dag blev akut. Jag tänkte sådant som att den skulle kunna bli till en väg in i andra verk, alltså även sådana som inte alls tas upp i samlingen.

Nu sitter jag mitt inne i boken och jag tror att jag har läst det mesta, men sannolikt inte allt. Jag låter mig lockas in i texterna av titlarna och ibland blir följden att jag läser om en essä, men upplevelsen blir alltid något nytt. Här finns titlar som ”Om drömmar och landskap”, ”Undergångens lockelse” och ”Livgivande natt”.

Inatt, en bra bit efter tolvslaget, när de sista smällarna och raketerna sprakade genom luften utanför fönstret, läste jag essän ”I det verkliga rummet”. Den är mycket kort och handlar om koreografi och dans, om skillnaden mellan att vara och att föreställa. Bilden på bokens framsida har en förbindelse med den texten, man ser dansen men (oftast) inte dansaren. Jag snurrade runt i resonemangen om skillnaden mellan varandet och föreställandet. Så småningom började jag undra om jag alls förstår något av det Engdahl skriver i den här boken (utom då essän ”Vandraren i Goethes skugga”, som är överraskande klar och transparent). Låtsas jag då att jag tycker den här boken är fascinerande? Nej, inför vem i så fall? Men om jag inte förstår vad jag läser, vad vill jag då med läsningen? Nästan varje text överraskar mig och det tycker jag om, inget konstigt med det. Och jag tycker om att undra över vad Engdahl egentligen gör. Finns det han talar om verkligen i de texter han talar om? Sällan ser jag det han ser och sedan uttalar som om det vore sant. Jag skulle vilja fråga honom hur han kommer fram till det han skriver – med sådan lätthet, elegans och självklarhet. För att detta nu inte ska bli för dunkelt för mina läsare (om det är några kvar), vill jag visa början av ”I det verkliga rummet”:

Jag såg en gång den tyske koreografen Gerhard Bohner uppföra ett solo kallat Schwarz-Weiss-Zeigen. Men han dansade det inte. Snarare gick han omkring på scenen och visade det. Han gjorde alla rörelserna, han gav dem till och med ett visst uttryck, men utan att låna sin kropp åt dem. Stycket bar mycket riktigt undertiteln ”koreografi utan dansare”.

Bohner gjorde därmed något ytterst intressant. Han demonstrerade genom dess frånvaro en dimension av dansföreställningen som inte tillhör formen eller innehållet: det reella, som undandrar sig varje kodifiering. Hans solo redovisade sina tecken, men det ägde aldrig rum.

Hm. Nu blir texten plötsligt klarare för mig, fast ändå inte. Hur kan han säga att solot inte ägde rum? På den frågan kan man naturligtvis svara olika saker och egentligen är jag nog inte så intresserad av dessa möjliga svar. Vad jag undrar är hur Engdahl gör när han bestämmer sig för att se det så här. Ser han det som om det är så eller väljer han bland olika möjliga synsätt?

Är det förresten någon här som minns när vi tillsammans läste Mikael Enckells Om konsten att älska skriften? Det var en fascinerande tid och gång på gång utspann sig långa samtal kring de olika essäerna. Något sådant skulle jag gärna vilja uppleva en gång till…