ur ”Undergångens lockelse”

Jag återvänder till Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen:

När vi låter oss smittas av undergångsstämningar är vi arvtagare till det romantiska geniets impotenskris. Vi håller oss för goda för att ingå i ett världsskeende som inte tillsfredsställer våra krav på rättvisa, humanitet och oförstörd natur. Vi förklarar historiens verk för icke gott och kräver att få lägga livet till rätta. Men ögonblicket efter förnimmer vi den svåra disproportionen mellan vårt renhetsideal och våra krafter.

Bara det sublima tröstar då. Ju större katastrof, desto hungrigare flockas vi framför TV-skärmarna. Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund.

Så här slutar ”Undergångens lockelse” och man kan kanske se de här två styckena som ett slags sammanfattning av hela essän. Kategorin ”det sublima”, som är viktig här, analyseras på flera ställen i texten och på ett ställe beskrivs den så här:

Detta begrepp lanserades på 1700-talet för att beteckna en estetisk upplevelse av mera vårldsamt och omskakande slag än mötet med det skönas begränsade och harmoniska värld. Den förknippades till en början med skapelsens stora och ödsliga vidder: hav, vilda klipptrakter, stjärnhimlen, som gav betraktaren en blandad känsla av bävan och religiös tillförsikt.

Och med Edmund Burke karakteriseras det sublima som ”ett slags lustfylld fasa, ett slags lugn färgat av skräck”.

För att ge ytterligare lite bakgrund till citatet i början lägger jag till att vi i essän möter bland andra Byron, Milton, Goethe, Wagner, Mme de Staël, Schopenhauer och Novalis. Vi tittar in i Manfred, Faust, Niebelungens ring, Det förlorade paradiset och flera andra verk.

Nu tycker jag att vi på nytt kan betrakta det första citatet och fundera lite över det. Har Engdahl rätt i sitt påstående? Finns det andra möjliga svar?

3 tankar om “ur ”Undergångens lockelse”

  1. Disproportionen mellan vårt renhetsideal och våra krafter förklarar alltså vårt basala behov av undergångsstämningar. Så långt är påståendet korrekt. Men jag ser inte det sublima i själva behovet av starka undergångskänslor utan i agerandet för att balansera den ovannämnda disproportionen. Det sublima stärker krafterna och för oss till idealet. Det sublima omvandlar Ikaros övermod (som idag skulle behandlas med kognitiv beteendeterapi) till symbol för människans högsta dröm, och Hyperions dramatiska fall (i Hesiodos version) till förförisk tröst för vår egen dödlighet. Det är undergångar och avgrunder som bygger på höjden, liksom, och mycket av konstens tusenåriga behov av att avbilda hjältar med mänskliga drag (och tvärtom), bygger på denna paradox. Det sublima gör livet dramatiskt, färgstarkt och meningsfullt.
    Behovet av riktiga undergångar ”katastrofer som gör att vi flockas hungrigt framför TV- skärmarna” ser jag som en pragmatisk nödvändighet som rättfärdigar den existens som inte berörs av de upphöjda undergångarna. Bevittnande av krig, våldtäkter, diktaturer, dräpande fattigdom, svåra sjukdomar och allt annat elände som kan finnas, för med sig en livsviktig insikt om att även den mest trista och likformiga existensen i vår del av världen kan betraktas som ”ett bra liv att leva”. Den dagliga vaccineringen med andras undergångar skapar den tillfredsställelse som man behöver för att fortsätta den guldkantade ökenvandringen. Av denna anledning lägger vi en kanelbulle och några slantar i tiggarens korg och/eller SMS-ar då och då 9,99 kr till radiohjälpen. Kristendomen styrs av samma mekanism: skräcken för Helvetet skapar längtan till ett Paradis med dagliga doser av mjölk och honung samt evigt liv sittandes på små vita moln.
    Svaren på Dina frågor Bodil är: 1- Ja, Engdahl har rätt i sitt påstående; 2- Ja, det finns andra möjliga svar.
    Tack för ett spännande initiativ.

  2. Tack Mircea, och ursäkta att tekniken här stoppade din kommentar (innan jag fick loss den). Detta får jag tänka över innan jag kan säga något som på allvar anknyter till det du säger här. Måste iväg till min undervisning först, men sedan…

  3. Tillbaka efter en natts sömn: Jag vill titta lite på den här delen av citatet: ”Det är inte verkligheten utan vårt begär efter undergång som färgar massmedierna svarta och får oss att tro att vi lever vid randen av en avgrund.”

    Lever vi då inte på randen av en avgrund? Vår dödlighet och vår vetskap om denna gör väl att vi gör det? Det konstiga med oss är att de flesta av oss nästan alltid lever som om det inte vore så. Vi ägnar stora delar av våra liv åt trivialiteter och rutiner och bekymrar oss över saker som inte på något vis närmar sig vår dödlighets ”storleksordning”. Detta är så märkligt, kanske det allra märkligaste med människan. Kanske är den här lockelsen hos katastrofer och fruktansvärda lidanden ett sätt att glänta lite på fönstret mot ett mera medvetet dödsmedvetande, fast under ett slags bedövning, som består i att detta i alla fall inte sker just med mig, just nu.

Kommentera