Ärret efter drömmen – Vandraren i Goethes skugga

Under de gångna Varbergsdagarna passade jag på att läsa några av essäerna i Horace Engdahls Ärret efter drömmen, eftersom boken fanns i huset – en gåva mellan mina föräldrar. Karl Philipp Moritz (1756-1793) har jag snuddat vid förr, men det är först nu efter läsningen av den korta essän ”Vandraren i Goethes skugga” som han fått gestalt för mig.

p1060657

Goethe mötte Moritz i Rom 1787 och skriver bland annat så här om honom till Charlotte von Stein:

Han är som en yngre bror till mig, av samma sort, endast försummad och misshandlad av ödet, där jag gynnats och favoriserats.

Jag tänker på andra stora själar från Goethes tid som inte heller bars av Goethes lyckosamma öde, på Schiller till exempel eller – något längre fram i tiden – Hölderlin och Kleist. Men nu till Moritz. Engdahl skriver om hans gripenhet av Sturm-und-Drang-rörelsen och om hans självbiografiska roman Anton Reiser, där mycket av de högtflygande förhoppningarna och fantasierna bankas ner i skorna. Så här presenterar Engdahl romanen:

”Anton Reiser” är till sin form en märklig syntes av nykter fallbeskrivning och sekulariserad frälsningsberättelse, där de stora diktverken ersätter evengelium. Genom den vikt som läggs vid de sociala villkorens bestämmande makt är boken en föregångare till den naturalistiska självbiografin.

Goethe hjälpte Moritz till en professur i Berlin, men la samtidigt ut hinder i vägen för att denne skulle växa sig alltför stor. Först på 1950-talet var det enligt Engdahl dags för en uppvärdering av Moritz: Arno Schmidt hävdade i en essä att Moritz’ romaner Anton Reiser och Andreas Hartknopf var mer framstående än Balzacs, Strindbergs och Dostojevskijs verk. Schmidt räknar Moritz till den märkliga kategorin ”die Schreckenmänner” som ”i livet inte får något bröd, i döden ingen minnessten”.

Engdahl finner likheter mellan Moritz’ Anton Reiser och Thomas Bernhards självbiografiska böcker från 1970- och 1980-talet. Han tycker att likheterna är så stora att han antar att Moritz’ verk hör till Bernhards förebilder.

Anton, Moritz’ alter ego, genomlever en kärlekslös barndom och Engdahl väljer det här citatet för att delge oss djupet av eländet:

en vänlig blick, som han en gång fick, var för honom en fullkomlig besynnerlighet, som inte ville stämma överens med hans övriga föreställningnar

I Antons – och väl också i Moritz’ – liv kommer ljuset från litteraturen och teatern. De blir hans åtminstone tillfälliga räddning undan mörker, känslokyla och andra umbäranden.

Enligt Engdahl hör Tzvetan Todorov till dem som arbetat för att ge Moritz den ställning han genom sitt verk nu anses vara berättigad till. Todorov ser Moritz som en föregångsgestalt när det gäller skapandet av den romantiska estetiken.

Essän slutar så här:

Tanken att konsten skall tjäna yttre syften förnedrar den på samma sätt som individen förnedras när hon betraktas som blott och bart en kugge i samhällsmaskineriet. Och omvänt: den som säger l’art pour l’art säger också att en människa har rätt till sitt eget liv. Vår proletär-Goethe såg det först.

Jag inser att Anton Reiser är en bok jag behöver läsa…

8 tankar om “Ärret efter drömmen – Vandraren i Goethes skugga

  1. Det är inte ofta jag läser bloggrecensioner av böcker och bestämmer mig för att köpa/läsa boken. Men som du skriver. Med citat och dina egna tankar. Det här vill jag läsa! Tack!

  2. Tack själv! Ärligt talat märker jag mer och mer att jag också vill läsa den här boken i dess helhet – det blev ju bara ett par snabblästa essäer under mitt Varbergsbesök. Jag måste skaffa den. Förutom ”Anton Reiser”.

  3. Det är en bra essäsamling, om än ojämn. Essäerna om den romantiska litteraturen var riktigt fina. Ibland infinner sig dock känslan att de inte är särskilt märkvärdiga MEN att det kunnande Engdahl visar är så sällsynt idag – åtminstone i en jämförelse med hur det såg ut för femtio-sextio år sedan – att Engdahl ger sken av att kasta fram något nytt. Hans poststrukturalistiska intresse kanske medverkar till ”fräschören” av detta bortglömda arv.

  4. Jag tänker inte uttala mig om essäsamlingens helhet, eftersom jag bara läst ett litet utplock av essäerna. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på vad du – som kallar dig ”sprezzatura” (chi sceglie un nome del genere non deve certo essere propenso ad ammirare o a stimare) – menar med ”inte särskilt märkvärdiga”. Är det inte just detta skenbart enkla som är det speciella (eller märkvärdiga) i Engdahls texter?

  5. Jag uppskattar Engdahls tankeskärpa som i sina formuleringar ofta ligger nära det aforistiska – vilket, förmodar jag, får betraktas som det ”skenbart enkla”. Vad beträffar hans tematiska belysningar tycker jag inte de är särskilt märkvärdiga I ärret efter drömmen, om jag måste upprepa min första formulering, där han har en förmåga att rucka lite på sanningen för att kasta fram dessa friska vindar. Jag ville egentligen bara antyda att om man nu läst allt av en sådan Moritz eller Thorild och sedan läser Engdahls utläggningar finns en stor risk att man inte riktigt känner igen sig. Vad jag verkligen avundas Engdahl är hans förmåga att ur ett stoff som är lättillgängligt för var och en, åtminstone inom den akademiska världen, lyckas bli så beundransvärt otvungen i såväl stil som skärpa.

    Du har säkert rätt, men mitt namn föranleder åtminstone kommentarer.

  6. Har du själv skrivit något om exempelvis Moritz – någonstans? I så fall får du gärna peka ut var. Det kunde vara en intressant läsning.

  7. Om Moritz har jag inte skrivit. Andra romantiker har jag skrivit om men inget i närheten av Engdahls essäistik – snarare mer åt det torftigt akademiska hållet. Så smular kakan.

Kommentera