Mer ur ”Mehr Meer”

Nu har jag, trots mina försök att dra ut på läsningen, läst det första varvet i Ilma Rakusas Mehr Meer.

Här är ett citat hämtat ur ”Vom Sammeln” (Om samlande), ett av de sista kapitlen:

Die Kofferkindheit ließ es nicht zu. Verbot Anhäufungen jeder Art. Es hieß: Leicht bleiben, beweglich. Bloß keine Last.

Aber den Muscheln konnte ich nicht widerstehen, den weißen, rosafarbenen, braungescheckten Muscheln, die zart und zerbrechlich waren, eine leichte Fracht. Ich sammelte sie mit Hingabe, legte sie in wattegefütterte kleine Schachteln und hütete sie als meinen Schatz. Sie liefen nicht davon, ließen sich wieder und wieder berühren und bestaunen. Ich erinnerte mich an den Strand, wo ich sie gefunden oder aus dem Sand geklaubt hatte, ich verband sie mit einem Ort, ja mit einer Tageszeit. Und so waren sie über ihre Schönheit hinaus Träger eines bestimmten Moments, winzige Zeugen einer Konstellation, die mich einschloß. Im zugigen Leben bildeten sie Erinnerungsspeicher. Ich ahnte die Verläßlichkeit ihres Überdauerns.

≈≈≈

Kappsäcksbarndomen tillät det inte. Den förbjöd anhopningar av varje slag. Det betydde: Hålla sig lätt, rörlig. Bara ingen last.

Men musslorna kunde jag inte motstå, de vita, de rosafärgade, de brunfläckiga musslorna, som var ömtåliga och bräckliga, en lätt börda. Jag samlade dem med hängivenhet, la dem i bomullsklädda små askar och bevarade dem som mina skatter. De sprang inte bort, de lät sig om och om igen vidröras och beundras. Jag kom ihåg stranden där jag hade funnit dem eller plockat fram dem ur sanden, jag förband dem med en plats, ja med en tid på dagen. Och på så sätt var de utöver att vara vackra också bärare av ett bestämt ögonblick, små små vittnen till en konstellation som inneslöt mig. Mitt i livets luftdrag skapade de minnesbehållare. Jag anade pålitligheten i deras varaktighet.

En tanke om “Mer ur ”Mehr Meer”

Kommentera