Kategori: Litteratur

Jag har ett bord – ja, det är inte mitt, men jag har det – där jag gör mycket: Jag äter här och jag läser och skriver och ibland sitter någon snett emot mig och vi pratar om det ena eller andra och dricker kanske vin och ofta ligger Londi någonstans på golvet i balkongrummet, där bordet befinner sig. En egenhet bland flera som det här bordet har är att det samlas böcker på det. Då och då tar jag ett krafttag och sorterar i högarna och plockar in böckerna i bokhyllorna eller lägger dem någon annanstans. Ganska nyligen gjorde jag en sådan uppstädning och bordet blev tomt, men nu börjar bordsskivan fyllas igen och denna dag ligger Den hemliga porten av Miroslav Aćimović där och Ein weites Land – Theodor Fontane med avbildningar av akvareller av Hans-Jürgen Gaudeck, Utrensning av Sofi Oksanen, ett exemplar av den engelskspråkiga kroatiska litteraturtidskriften Most The Bridge, Izabrane pjesme av Tin Ujević och ja, det var hit jag ville, Finlands svenska litteratur 1900-2012.

Den är utgiven av ”Svenska litteratursällskapet i Finland” i samarbete med förlaget Atlantis och det är Michel Ekman som är redaktör och ett tjugotal litteraturvetare har lämnat bidrag till boken, läser jag. Och om någon skulle undra, så vet jag också vilka dessa tjugo är. Boken avslutas med en essä av Clas Zilliacus.

Det är en vacker bok med bilder i olika storlekar infällda på ett harmoniskt sätt här och där, gärna ett foto av två bröder med något skönklingande finlandssvenskt namn (det här är ingen recension!) eller en skenbart enkelt utformad framsida till någon långlivad eller tidlös tidskrift. Nej, jag har inte läst den, men jag läser den lugnt/ivrigt från dag till dag.

En dag överraskas jag av att jag känner igen framsidan av Tyst stiger havet av Peter Sandelin. Hur känner jag igen den? Den är ju bara grå och grå med en röd fläck. Ja, jag har boken här och har sett omslaget, detta suggestiva nästan-ingenting, och jag har läst att det är gjort av författaren. Plötsligt förstår jag omslaget. Bredvid avbildningen i litterhistorien läser jag:

Peter Sandelin kombinerar ljusdränkt naturlyrik med starkt engagemang för miljön.

Jag känner att jag inte vill tillägga något och snubblar ett blad framåt och där står jag inför en avbildning av denna suggestiva bild som återger framsidan av Hagar Olssons roman Kinesisk utflykt:

Och – jag ville läsa något om Gunnar Björling som jag inte alls känner väl, fastän jag anar att han står mig nära eller kunde göra det. Jag blir glad, ja, nästan lite uppsluppen, av de här rätt sakliga men ändå djupt inhuggna raderna om honom och hans dikt:

Genom sin uppbrutna syntax, sina ordupprepningar och sin förkärlek för de neutrala småorden försöker Björling fånga ögonblicket i dess totalitet. Dikterna skall suggerera fram det oavslutade i varje ögonblick – en del av tidens och medvetandets ström – samtidigt som de ge en konkret känsla av att den som talar befinner sig i världen. I dikterna från trettio-och fyrtiotalen inför Björling därför trots sin lakonism gärna platsmarkörer i dikten, vilket gör dess miljö igenkännbar. Oftast är det Brunnsparken i Helsingfors, skärgården utanför och kvateret kring den, där Björling levde hela sitt liv, som aktualiseras, men det kan också vara vyer från Karelen eller barndomsminnen från det inre av Finland.

Som sagt, det här är ingen recension, och jag återkommer eller är kvar…

I vimlet av de härliga gåvor som jag fick till denna mitt livs mest speciella födelsedag fanns en bok med avbildningar av akvareller av Hans-Jürgen Gaudeck, akvareller han målat till brev och andra texter av Theodor Fontane. Så här säger Gaudeck bland annat i sitt efterord:

Die Aquarelle sind ein Dialog zu Fontanes ”Sprach-Bildern” und ein Versuch, das geschriebene Wort durch meine Bildsprache noch zu vertiefen.

Ja, boken är alltså uppbyggd så att det till varje sida med text av Fontane finns en bild av Gaudeck, men det anade ni ju redan.

Här ser ni den första bilden som återger ett sådant där emblematiskt brandenburgskt landskap med sandjord och talldungar:

Märkische Landschaft

Dagen efter födelsedagsfesten bläddrade jag långsamt igenom hela boken, betraktade bilderna, läste lite bland texterna, kände igen och mindes saker som hängde ihop med det skrivna. Några bilder blev jag gripen av för att jag kände igen platserna så väl: Neuruppin, Leipzig, Spreewald… Andra bilder stannade jag upp vid för att jag tyckte att de fångat något särskilt ur Fontanes textvärld: Kloster Dobbertin, Thüringen (ja, jag tänkte på Thale i romanen Cécile). Någon bild fick jag tårar i ögonen av: Kloster Lehnin, vet inte riktigt varför, ja, det är en vacker målning… Men bilden av den mytiska sjön Stechlin gav mig en vag känsla av främlingskap – alltför ljus och öppen, Stechlin minns jag som mörkare och mera hemlighetsfull både från Fontane och från mina besök där. Men det är också min enda invändning och egentligen ingen riktig.

Tillbaka till Kloster Lehnin då. Detta kloster finns i landskapet Brandenburg lite sydväst om Berlin. Kanske har jag aldrig varit där, men när jag tittar på bilden, känner jag igen mig där.

Och jag har en hemlig hemlängtan till Brandenburgs landskap: tallskogarna, fälten, de sandiga vägarna, dess sjöar och dess städer och byar. Jag är mer hemma där än på många andra platser där jag sätter min fot.

Härom kvällen var jag på bok- och kulturkaféet Booksa här i Zagreb tillsammans med Christine för att lyssna på ett evenemang med två författare och deras översättare i centrum.

Jag var där främst för att jag ville höra den österrikiske författaren och essäisten Karl-Markus Gauß. Det är ju så att man ofta söker sig till det redan – åtminstone delvis – kända. Och Gauß har jag läst flera böcker av och dessutom har jag skrivit ett och annat om det jag läst. Och faktiskt särskilt om den bok som var i fokus denna dag, nämligen Die sterbenden Europäer, som just kommit i kroatisk översättning. På svenska gavs den ut 2008 av förlaget perenn under titeln De döende européerna i Per Nilsons översättning.

Gauß befinner sig i bildens centrum – mellan ”booksa” och ”hr”

Die sterbenden Europäer består av fem kapitel som behandlar varsin kanske utdöende europeisk folkgrupp. Av texterna ser man att Gauß är mycket noggrann i det han gör och han verkar komma människorna mycket nära. Jag läste inte kapitlen i den ordning Gauß placerat dem i boken utan jag lät mig styras av stundens nyfikenhet. Av någon anledning valde jag att skriva om gottscheetyskarna, sefarderna i Sarajevo och arumänerna. Kapitlen om sorberna i Lausitz och arbëresherna i Kalabrien skrev jag inte om (vilket förvånar mig lite), fast om sorberna har jag skrivit i andra sammanhang och arbëresherna har jag tjuvlyssnat på under resor i Syditalien. Men kanske – jaja, tyck att jag är knäpp! – ville jag skriva om just de här tre för att jag två år senare skulle flytta till Balkan?

För er som inte hörde till pausträdets läsekrets 2008 kopierar jag in utdrag ur de här tre texterna och för er två eller tre som vill läsa hela texterna finns det länkar att klicka på.

Den första rubriken jag fastnade för var ”Historiens skog – i Gottschee”. I kapitlet befinner vi oss i djupt inne i en skog i Slovenien och gottscheerna är en tysktalande folkspillra som det väl snart inte kommer att finnas något kvar av. Vi stöter på bynamn som Verderb och Verdreng, som får mig att tänka på underrubriken till scenen Walpurgisnacht i Goethes ”Faust I”: ”Harzgebirg. Gegend von Schierke und Elend.” Det är Elend jag tänker på: Verderb, Verdreng och Elend, ödets namn. Vi vandrar genom folktomma lämningar av byar; skogen har vandrat in och människorna har vandrat ut eller tvingats bort.

Jag läser att Gottschee började bebyggas på 1300-talet och att det en gång funnits 171 byar och en stad, Gottschee, här. I början av 1940-talet kallades gottscheerna ”Heim ins Reich” av Nazityskland och många av dem som ändå blev kvar föll sedan offer för en slovensk etnisk rensning, men inte alla. Några vandrar ännu omkring i skogarna här.

Karl-Markus Gauß reser noggrant hit och dit i området och fram och tillbaka genom tiderna. Vi får veta en del om habsburgarnas förtryck av gottscheerna, om de härskande adelsläkternas växlande behandling av den lilla folkgruppen. I Osttirol ska gottscheerna ha haft sitt urhem – jag tänker på Matrei in Osttirol från min ungdom. Jag läser att gottscheerna inte var några framstående soldater, men att de hade andra kvaliteter. Johann Weikhart friherre von Valvasor säger bland annat så här om dem: ”Därför ska man inte, även om deras håg inte står till vapnen utan till böckerna, förakta de goda gottscheerna och inte heller akta dem ringare än övriga invånare.”

Här finns texten i sin helhet.

°°

I texten möter vi några av de människor Gauß träffade och blev bekant med under sin vistelse i Sarajevo. Den förste är Jacob Finci, föreståndaren för den lilla kvarvarande judiska församlingen i Sarajevo – det rör sig om några hundra församlingsmedlemmar. Han berättar att staden länge var ett centrum för sefardim, de judar som 1492 fördrevs från Spanien av Ferdinand och Isabella. Staden kallades för ”Jerusalajim chico” av sina judiska invånare. Under den tid då detta lilla Jerusalem hörde till det osmanska riket rådde religionsfrihet och näringsfrihet och många judar nådde en framskjuten ställning i samhället. Språket dessa judar talade hade sina rötter i varianter av den spanska som talades i Spanien innan kastiljanskan upphöjdes till norm. Ett av flera namn för detta språk är ladino och Finci säger till Gauß att språket är ”ett levande museum över spanskan”. 1878 kom på grund av den österrikisk-ungerska ockupationen av Bosnien andra judar till Sarajevo – ashkenazim. För sefarderna blev det en märklig upplevelse att träffa judar som inte kunde spanska och ”inte behärskade de enklaste gudstjänstreglerna”, berättar Finci.

Gauß för oss senare till den gamla judiska begravningsplatsen på en bergssluttning ovanför staden. Vi tittar på namnen på gravstenarna – på de ashkenaziska stenarna finner vi namn som Farkas, Brocziner, Prohaska eller Dr Rothkopf och födelseorterna är småstäder i Ungern eller Mähren. På de sefardiska gravstenarna finns namn med helt annan klang: Kampos, Montiljo, Tolentino, Brazil-Levy och Papo. Men nu begravs knappast någon här mer, varken sefarder eller ashkenazer. Vi får veta att kriget (1992) om Sarajevo inleddes här och begravningsplatsen blev en militär stödjepunkt. En ung muslimsk studenska från Dalmatien blev det första dödsoffret i den mångetniska staden och efter kriget var det slut med det mångetniska.

[Hela texten.](http://bodilzalesky.com/blog/2008/05/16/de-doende-europeerna-2-om-sefarderna/ )

°°

Det andra kapitlet om arumänerna i Karl-Markus Gauß’ bok börjar så här:

”Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.”

Vi får veta att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och man antar att de kan vara ungefär en halv miljon. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. En viktig arumänsk knutpunkt var staden Moschopolis:

”I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.”

Arumänskan är ett romanskt språk, troligen närmast besläktad med rumänskan (jag får ur texten inte riktigt fram hur likt det är rumänskan). Det finns många namn på folkgruppen och arumäner är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normernade skriftspråk. Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som ryggrad i samhället.

Hela texten.

≈≈≈

PS Med tanke på att bokmässan i Göteborg just nu pågår och förlaget Perenn finns på plats där kan det passa in att säga att montern är A03:54 och att det med lite tur finns några exemplar av De döende européerna kvar. Säkert till ett skrämmande lågt pris dessutom.

I mars 2013 besökte jag för första gången det lilla dubbelmuseet Museo Sveviano – Museo Joyciano på Via Madonna del Mare 13, bara ett par hus ovanför den brokigt sprudlande kulturbaren Knulp vid denna speciella gata som från Piazza Cavana kröker sig uppför branten i riktning mot San Giusto. En hjärtpunkt i mitt Trieste. Och nyss var jag där igen och denna gång tillsammans med Alex. Hon hade just läst en av Svevos stora romaner och Joyce finns också innanför hennes sfär. Den här gången blev upplevelsen intensivare för mig, eftersom vi kunde visa varandra allt vi såg. Ni vet hur man kan göra.

Museet har bara två rum, ett för Svevo och ett för Joyce. I Svevo-rummen stannade vi en stund inför gravskriften över tanden och vi läste högt ur den för varandra och funderade över ett språkligt lite kryptiskt ställe. Vi tittade på handstilen och på de få men suggestiva fotografierna, bland annat det här:

Se att livet fortfarande lever och levs inne i bilden i spelet mellan blickarna!

Efter en stund gick vi in till Joyce. Där finns också bilder, men ingen grep mig riktigt och kanske är det så att Joyce-rummet är mindre självständigt än Svevo-rummet för mycket hos Joyce här handlar om hans korrespondenser med Svevo, fast kanske överdriver jag. Det är lustigt, men plötsligt slår det mig att jag borde gå dit igen. Också för detta vore det bra om jag bodde i Trieste. Nå, vi läste lite ur korten och breven för varandra, Alex och jag, och jag fastnade speciellt för det här från den 26 juli 1912:

Texten (A portrait of the artist as an old man), underskriften (Stephan Dedalus), adressen (Hector Schmitz, presso la fabbrica Veneziani, Chiarbola Superiore, Trieste, Austria) och stämpeln (Galway), alltsammans gör att denna egentligen ganska avlägsna tid och värld kommer mycket nära.

Det skulle visa sig att årets Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) för mig kulminerade med Kjell Westös framträdande på Kino Europa. Ja, det var den sista programpunkten, så detta går att veta nu.

den här bilden är jag faktiskt lite stolt över

Han är här med anledning av den kroatiska översättningen av romanen Hägring 38 – Privid 1938 (översättare Željka Černok). Och denna kväll ställde förlaget Frakturas chef Seid Serdarević frågor till honom i den behagliga salen med fåtöljer, Dvorana Müller, som befinner sig en trappa upp på Kino Europa. Serdarević ställde långa, slingriga, digressiva frågor på kroatiska som Westö fick sig serverade i engelsk översättning i ena örat. Ibland blev frågebatteriet för våmligt och Westö värjde sig och sa till exempel: ”Jag svarar först på den sista frågan, för den kommer jag ihåg.”

Nå, trots denna lilla komplikation flöt samtalet på fint och intressant. Westö beskrev sig själv i början av författarskapet som en ganska mansorienterad författare med fokus på pojkars och mäns inbördes strider och ganska tunt tecknade kvinnliga romangestalter. Han sa att han fick kritik för detta och att han tagit till sig kritiken och lagt allt mer kraft på de kvinnliga figurerna i sina berättelser. Och att den kvinnliga huvudpersonen i Hägring 38, Matilda Wiik, nog är hans hittills mest utmejslade gestalt.

En stund talade Westö och Serdarević om det finska inbördeskriget och Westö berättar att han blivit mer och mer intresserad av den generation som fick sin ungdom styckad av detta krig. Serdarević försökte föra in jämförelser med krig på Balkan, men Westö sa att han hade för ytliga kunskaper om Balkan för att kunna jämföra.

Westö som Helsingsforsskildrare kommer upp som tema – han är en av de stora i vår tid – och Westö skrattar lite och säger att det egentligen är ganska konstigt att han blivit just detta, han som är den förste i sin familj som fötts i Helsingfors och då dessutom i en förort som kändes rätt avlägsen från själva staden. Han berättar att han som ung blev intresserad av historia och mer specifikt av denna stads historia, så han började samla böcker om Helsingfors, men inte bara böcker utan också telefonkataloger och annat i den stilen.

Serdarević och Westö gör några jämförelser mellan Zagreb och Helsingfors och de säger något om hur små städerna var ännu i mitten av 1800-talet och att de sedan båda plötsligt vuxit sig till något som liknar storstäder. Westö gör sedan en snabb jämförelse mellan nordiska huvudstäder: Helsingfors och Oslo är lite råa hamnstäder och dessutom relativt nya som städer medan Köpenhamn och Stockholm har en lång historia och lagrar att vila på.

Och så kommer de tillbaka till romanen Hägring 38 och valet av årtal. Westö funderar högt över varför det blev 1938 och inte 1939 och kommer fram till att 1939 hade bundit romanen till kriget på ett annat sätt och att året 1938 gav honom utrymme för att låta de olika vägarna spela mot varandra (han sa inte just så, men jag minns inte hur han sa) och han kunde skildra hur många människor låtsades som om ingen fara hotade. Och han sa att han inte alls ville kritisera den här flykten in i det lilla livets vardag och fest bort från den stora hotfulla scenen. Sedan gav han en anledning till för sitt val av årtal. 1938 genomfördes en stor löptävling på en nybyggd arena i Helsingfors, en arena som var tänkt för olympiaden 1940, en olympiad som inte blev av. Nå, i alla fall var det så att det var en judisk löpare som vann den här tävlingen. Det stod helt klart att det var så, men några minuter efter skjutsades den judiske löparen ner till plats fyra i ett tillkännagivande. En skamfläck i finsk idrottshistoria, sa Westö. Men en följd av hans roman har blivit att – sjuttiofem år senare – den rätte vinnaren fått postum upprättelse.

Ganska sent kom frågan om förhållandet mellan finsk- och svensktalande i Finland. Jag hade nog tänkt att den skulle komma. Westö höll den lite ifrån sig och sa att den krävde en lång historisk tillbakablick och så gled han över till att tala om den språkliga situationen i Finland när det gäller litteratur och översättning och använde därvid sina egna böcker som exempel. Många finsktalande kan svenska även om de kanske inte använder språket i det dagliga och det betyder att om en bok ges ut på svenska och inte genast översätts till finska, så läses den på svenska och efterfrågan på den finska översättningen blir ganska liten. Det gäller alltså för översättarna att hänga hack i häl på författarna. Ofta påbörjas de finska översättningarna redan på råmanuskripten. Och sedan kan ju de svenskspråkiga författarna ofta finska på en god nivå och det gör att de gärna lägger sig i översättningsarbetet. Så att vara översättare från svenska till finska kan innebära en alldeles särskild press och Westö sa att en av hans översättare nyligen kastat in handduken.

Serdarević lyssnar men vill till sist ändå komma in på något mer brännande när det gäller förhållandet mellan de här två folken i Finland. Westö svarar då att även om nationalismen – som i många andra länder i Europa – tränger sig på också i Finland, så är den svensktalande minoriteten väl eller till och med ovanligt väl skyddad av lagen, fastän det naturligtvis finns enskilda individer som gör livet obehagligt för andra individer. Jag tittade lite åt sidan där det satt ett finskt par, men våra blickar möttes inte och jag gick ju förstås inte att identifiera för dem.

Som avslutning gavs publiken möjlighet att ställa frågor, men det momentet kom att bli lätt farsartat. En av evenemangets – och många andra evenemangs – habituéer ställde inlindad i diverse komplicerade piruetter frågan om Westö visste att finska och turkiska är besläktade språk. Det var lätt att se att Westö inte riktigt nappade på frågan men att han ändå var väldigt mån om att vara artig. Serdarević gjorde en liten manöver och så gick frågan över till en annan i publiken varvid ett slags burlesk klimax uppnåddes. En man ropade om och om igen: ”Kalevala, Kalevala – har ungrarna eller turkarna något sådant?” Efter ett ögonblicks förvirring manade Serdarević publiken till applåder för Westö, för volontärerna, för hela evenemanget och vi hälsades alla välkomna till nästa september.

≈≈≈

PS Länk till en gammal text om Drakarna över Helsingfors. Och en till.