Skev infallsvinkel på Danilo Kiš

Årets Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) har inte lyckats ta tag i mig som förra årets, dels för att annat har kommit emellan, men också för att programmet inte riktigt når förra årets nivå. Detta är sagt helt subjektivt förstås, så kanske tycker andra annat. Nå, igår gick jag i alla fall för att lyssna på programpunkten ”Dvadeset pet godina od smrti Danila Kiša” (Tjugofem år efter Danilo Kišs död)(ursäkta det hemska genitivesset). Fyra män – en litteraturprofessor från Filozofski fakultet, Zvonko Kovač, som modererade och tre författare och kännare av Kiš, Igor Štiks, Miljenko Jergović och Aleš Debeljak – skulle samtala om Danilo Kiš i ungefär en och en halv timme.


Igor Štiks, Miljenko Jergović, Aleš Debeljak och Zvonko Kovač

Med tanke på att det är en världslitteraturfestival hade jag väntat mig att det skulle finnas någon form av översättning. Översättande och tolkning brukar ju dessutom ha framskjutna platser i kulturlivet i Zagreb. Men nej, det enda språket som talades var kroatiska eller något mycket närbesläktat. Jag hade satt mig någonstans i mitten, så det gick inte att smita ut utan att det hade varit störande. Dessutom tänkte jag – varför inte? Det kan ju vara roligt att se hur mycket jag fattar.

Hur blev det då? Det blev som så ofta annars i sådana här situationer en vägg med fönster som då och då öppnas och sedan smälls igen. De talade mycket om historia, Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica som son till en ungersktalande jude och en montenegrinska, så historien grep in hårt i hans liv. Fadern dog i koncentrationsläger. Danilo Kiš betraktas som en jugoslavisk författare och han levde i Belgrad under sitt vuxna liv, men under sitt sista årtionde levde han mest i Paris. Han dog i cancer 1989. Detta visste jag alltså tidigare. Vad sa då männen i panelen? Förutom om tiden och historien talade det mycket om Jugoslavien, jugoslavisk litteratur och också om vad det postjuslaviska i litteraturen egentligen är. Här förlorade jag mig. Vägg alltså. Aleš Debeljak talade en stund om personen Danilo Kiš, hans karisma, hans otämjbarhet. Debeljaks röst blev punktvis mycket intensiv, men jag fick inte tag i vad som var kärnan i det han sa. Sedan bollades orden ”antikommunist” och ”antistalinist” fram och tillbaka en ganska lång stund. Jag förstod det som att Kiš inte bara var antikommunist rent generellt utan att han haft vissa kontroverser med den jugoslaviska staten. Vägg igen.

När det var dags för frågestund yttrade sig först en ung man som verkade upprörd. Som jag förstod det så tyckte han att den politiska, ideologiska delen av panelens samtal hade tagit för mycket plats, att annat borde ha fått mera fokus, men vägg igen. Kanske var det jag själv som tänkte detta och kanske varder jag som hade velat att de pratat mer om författarens texter, men jag vet ju egentligen inte särskilt mycket om vad som sas, så hur kan jag önska att de skulle ha pratat om något annat?

Nu, för att inte detta ska bli bara crazy och en bunt av mina experiment med min fattningsförmåga lägger jag in en länk från The Times Literary Supplement som heter Why we need Danilo Kiš.

En dikt av Vasyl Lozynskyi

Jag vet inte om någon av er kan ta sig till Gotland så här hux flux, men kanske är det redan något att få följa med i händelserna på Östersjöns författar- och översättarcentrum också på håll. Just nu pågår ”Sensommar på centret” och den 30 augusti missade vi, både ni (med något undantag kanske) och jag, mötet med Vasyl Lozynskyi, född i Lviv 1982 och numera bosatt i Kiev. Här är ett litet utsnitt ur programmets inledande del:

En programserie som pågår hela september med start redan lördag 30 augusti då Vasyl Lozynskyi, poet och översättare från Ukraina ger oss en rapport om situationen i Kiev via de unga konstnärer som befann sig på Maidan, mitt i händelsernas centrum.

Och detta är fortsättningen. Mycket är alltså kvar.

Dagens text är en dikt av Vasyl Lozynskyi i översättning av Dmitri Plax:

1991

Låt oss ta en vanlig by detta år,
den, som senare blir unik
i våra barndomsminnen.
Där är ett för tiden vanligt lokalt
kulturhus, i vilket det visas vanlig bio och filmer med Bruce Lee –
på en video. Val höll man också där, en absurd
ritual i foajén med de olikfärgade valbåsen –
röda och mörkblå – och själva händelsen, lika hemlig
som ett diskotek. Båsen stod för sig själva –
folk störtade dit. Och nästa dag publicerade man
referendumets resultat på
mataffärens dörrar:
två personer var emot landets
separation från De broderliga folkens Union.
Alla uttalade deras efternamn – en främmande ryskspråkig
veterinär- eller läkarfamilj – och i minnet framstår nu
anslagstavlan som en skamtavla,
fast då hade vi inget krig och man skådar inte given häst
i munnen.

Några dikter av Igor Pomerantsev i Dmitri Plax’ översättning

Igor Pomerantsev är en rysk författare och poet född i Saratov 1948. Han studerade engelska och pedagogik vid universitetet i Tjernivtsi och hade tidigt kontakt med den ukrainska medborgarrättsrörelsen. 1976 arresterades han av KGB och något år därefter mer eller mindre tvingades han och hans familj att emigrera. Han har bott i bland annat London och München och lever nu i Prag.


lånad bild

Dmitri Plax, författare, konstnär och översättare född i Minsk i Belarus har översatt ett antal dikter till svenska ur samlingen Det röda, torra. Bland dessa har jag (med Dmitris tillåtelse) valt att publicera dessa fyra:

Om sonen hade skrivit dikter

Sådana fina cirklar
på pappret, på bordsduken
från det moldaviska,
ibland – det georgiska,
lämnade fadern,
även på tidningar,
ja, också på det av furu
i köket, av ek
i arbetsrummet,
där skrivmaskinen stod,
spåren har lämnats
av fadern i minnet –
avtrycket av hans runda
vinsjäl.
Mer igenkännligt än
handstilen eller fotsulan.

°°°

Samma öde:
morgonalkisarna
i den tyska hålan är
som mina gamla bekanta från café ”Aelita”.
Så lika.
Så lika poeter.
Samma eldighet och koketteri,
frihetsgrimaser, artisteri
och skäggstubb.
De sitter på kartonger
bredvid idrottsplatser
av lokal betydelse.
Om jag vore kvinna
skulle jag haft en sån.
Om jag hade levat –
så enbart på det viset.

°°°

När hon kommer
tycker jag att det är synd
att vi inte är tillräckligt
gamla.
Det tycks mig att
gardinerna
skulle prassla tydligare då,
att dammet
skulle bli tätare,
och vindruvor
tjockskaligare.

°°°

Vinodlare från Toscana,
Vinodlare från Rioja,
Vinodlare från Provence!
Du vaknar i ottan
Och arbetar i ditt anletes svett
För att odla den vindruva
Som tar livet av mig.

Vikbodagbok III – min andaktsbok

Sedan en tid läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok III. Jag läser den långsamt men ändå lite snabbare än vad jag i början satte upp som ideal, nämligen att läsa en sida om dagen. Jag ser ju att den är en andaktsbok för mig, en bok som man öppnar dagen med. Eftersom texten är så tät eller komprimerad, så skulle en sida för en dag räcka. Utifrån varje eller nästan varje mening kan tanken hitta utgångspunkter för en vandring. Man kan också föreställa sig boken som ett bergslandskap i förhållande till plattare länder i de konventionella kartornas värld. Tänk till exempel hur mycket större Schweiz är än platta länder som på en karta ser ut att vara av liknande storlek! På kartan brer man inte ut berg och dalar i hela dessas yta. (Så här får jag hålla på för att jag befinner mig i skydd av pausträdet.) Men vad står det då på dessa sidor, undrar man kanske. Det står att läsa om en familjs liv på en gård på Vikbolandet. Jaha, tänker någon. Eller: det handlar om människolivet, djuren och växterna, årstidernas gång, om marken och dess lutning, om färgerna, om traktorbrum och fågelsång, om händelser i den stora världen, om händelselöshet i svenskt kulturliv, om takplåt, om dieselolja, om snuva, om kärlek, om leda, om död, om läsning och skrivande… Och allt detta är sammanspunnet till den mest sinnrika väv. Och varje detalj är utmejslad med största precision – ingen prick på nyckelpigans rygg saknas.

Ja, jag har valt att lägga en torkad krans av smilje (hedblomster) från Hvar på min andaktsbok här. Hedblomster ska också finnas på Öland har jag fått veta, så jag tror att kransen kan passa, eftersom Öland också finns i boken.

Jag citerar nu några textställen som antingen är vackra eller intressanta på ett särskilt sätt eller bådadera:

Försjunker i en dokumentär om fågelflockars och fiskstims märkvärdiga samordningsnummer – svärmens intelligens.

Dålig plöjning minskar skörden och slarvig rensning lämnar ogräs kvar i jorden. Hsün-Tzu talar om det ”dumdristiga regemente” som undergräver folks förtroende, om dekadensen, om den bristfälligt ordnade grundnäringen. Under sådana förhållanden, skriver han, råder misstro mellan far och son. Då skjuter spannmålspriserna i höjden och då är freden död i vederbörande land.

Smånunneörtens blomklasar försänkta i ett barns funderingar; ovetande sprider myran deras frön.

Skulle gärna se sandliljan blomma på klipphyllorna kring Sommen.

I antologiverket ”Natur i Östergötland” ser Carl-Fredrik Lundevall i bläsänderna ”små koketta djur” som ligger högt på vattnet.

Septembers släpljus över gärdena.

Någon annan skulle valt något annat – även ”en annan” skulle valt något annat en annan gång. Så är det ju.

°v°

För kanske ett och ett halvt år sedan skrev jag om Vikbodagbok II för Hufvudstadsbladet. Det såg ut så här:

Just nu befinner jag mig inne i tredje varvet i ”Vikbodagbok II”. Ettan har jag inte läst men tvåan nådde mig genom en böljande serie omständigheter, som jag inte ska försöka rekonstruera här.

Titeln förde genast min tanke till Edith Unnerstads och min barndoms böcker om familjen Pip-Larsson; Kastrullresan heter en av dem och i den färdas man med häst och vagn från Stockholm ner till Bråviken – Blåviken i barnens munnar – och ut på det sommarfagra Vikbolandet. Så Vikbolandet har för alltid bara en årstid för mig. I denna dagbok finns däremot alla fyra, för den sträcker sig genom ett helt år. Detta år sammanfaller med en märklig exakthet med mitt första år här i Zagreb, det löper från andra hälften av september 2010 till mitten av samma månad 2011.

Ola Klippvik är en ung man som med hustru, två döttrar, katter, hästar och kaniner bor på en gård någonstans på denna bördiga östgötska halvö. Till min förvåning märker jag gång på gång att han är ganska lik mig i sitt sätt att se på tingen och händelserna. Ibland tänker jag att han är jag i ett annat liv.

På ett plan blir denna dagbok från min horisont till ett titthål på Sverige eller Norden. Vad hände där efter att jag givit mig av? Vad talade man om däruppe? På ett annat plan ger den ett slags stadga åt minnet av just detta år i tiden och jag kan också, om jag vill, jämföra med vad jag själv skrev och tänkte i olika faser av dessa tolv månader.

Boken är en egenartad väv eller mosaik av författarens kroppsliga och själsliga tillstånd, av familjevardag, sjukdom, sorg, glädje, tankar, läsning, händelser i nuet på bygden och i världen. Först undrade jag lite över om formen skulle hålla eller om den kanske skulle visa sig besläktad med en sådan där ”låda med lappar”, som hade en kort och tvivelaktig glanstid, men jo, den håller, det finns någon som med fast hand håller i trådarna och vet att väva. Perspektivväxlingen är ofta snabb; på en och samma boksida – utan styckeindelning – kan det finnas tio eller fler olika händelsestråk, men ändå är det inte svårt att vilja följa. En del av de vackert snickrade enskilda meningarna går, om man vill, att använda som språngbräda eller utgångspunkt för olika slag av utfärder för den egna själen. Och hittar man som läsare rytmen så är det en lisa att låta sig föras utmed associationskedjorna från här och nu och minnen till tankar om litteratur och konst och rapporter om världens gång:

”M vill spela Josefin i bokstavsdjungeln och klickar allt oftare på rätt svarsalternativ. Hennes leende så rörande i just den stunden. I brevlådan adresserad reklam från en ny friskola. I Egypten avskedar Mubarak sin regering; mot fågelbordets strimmiga lager av solrosfrön störtar trastar, mesar, finkar. Hos Vilhelm Ekelund dök ett vackert ord upp: empraktikón. Allt, skriver han, blir musik för den som har medelpunkt.”

Vissa speciellt lyckligt sammanfogade sidor kan bli till en bild av livets helhet och nästan alltid känns boken som en god medvandrare att snegla mot och lyssna på och i tanken ibland kasta över ett ord till i den egna uppförs- eller nedförsbacken. Och man kan tänka: här går vi.

Här finns också ett varsamt och känsligt handlag med plats- och naturnamnens poesi. Genom bladen tränger barrdoften och luftdraget från Ormestadsskogen:

Nu tömmer sig Ormestadsskogens barrträd på vatten.

Symfoniska svep nerför Ormestadsskogens barrbeströdda slänter; ljuva månskenssvärmerier.

Wiener Zimmer

Och så en morgon fann jag den här diktsamlingen av Herbert J. Wimmer i brevlådan nere vid porten:


i bildens underkant har en rogač från Vrboska smugit sig in

°°

wie du mir so ich mir

wir sind noch immer
in gutem kontakt
die muster
die du in meinem gehirn
hinterlassen hast
bauen sich feuernd weiterhin
traumhaft verlässlich auf
im alten sekundentakt
noch immer überraschen wir uns
mit sprech- und sprachgeschenken
wie gesagt schreibe ich
eines für dich
eines für mich
du schenkst
ich schenke
das hören und nehmen
an dir höre ich nicht auf
zu werden

°°

Den här dikten kliver lugnt och självklart fram och tillbaka över gränsen mellan världarna.