Det skulle visa sig att årets Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) för mig kulminerade med Kjell Westös framträdande på Kino Europa. Ja, det var den sista programpunkten, så detta går att veta nu.
den här bilden är jag faktiskt lite stolt över
Han är här med anledning av den kroatiska översättningen av romanen Hägring 38 – Privid 1938 (översättare Željka Černok). Och denna kväll ställde förlaget Frakturas chef Seid Serdarević frågor till honom i den behagliga salen med fåtöljer, Dvorana Müller, som befinner sig en trappa upp på Kino Europa. Serdarević ställde långa, slingriga, digressiva frågor på kroatiska som Westö fick sig serverade i engelsk översättning i ena örat. Ibland blev frågebatteriet för våmligt och Westö värjde sig och sa till exempel: ”Jag svarar först på den sista frågan, för den kommer jag ihåg.”
Nå, trots denna lilla komplikation flöt samtalet på fint och intressant. Westö beskrev sig själv i början av författarskapet som en ganska mansorienterad författare med fokus på pojkars och mäns inbördes strider och ganska tunt tecknade kvinnliga romangestalter. Han sa att han fick kritik för detta och att han tagit till sig kritiken och lagt allt mer kraft på de kvinnliga figurerna i sina berättelser. Och att den kvinnliga huvudpersonen i Hägring 38, Matilda Wiik, nog är hans hittills mest utmejslade gestalt.
En stund talade Westö och Serdarević om det finska inbördeskriget och Westö berättar att han blivit mer och mer intresserad av den generation som fick sin ungdom styckad av detta krig. Serdarević försökte föra in jämförelser med krig på Balkan, men Westö sa att han hade för ytliga kunskaper om Balkan för att kunna jämföra.
Westö som Helsingsforsskildrare kommer upp som tema – han är en av de stora i vår tid – och Westö skrattar lite och säger att det egentligen är ganska konstigt att han blivit just detta, han som är den förste i sin familj som fötts i Helsingfors och då dessutom i en förort som kändes rätt avlägsen från själva staden. Han berättar att han som ung blev intresserad av historia och mer specifikt av denna stads historia, så han började samla böcker om Helsingfors, men inte bara böcker utan också telefonkataloger och annat i den stilen.
Serdarević och Westö gör några jämförelser mellan Zagreb och Helsingfors och de säger något om hur små städerna var ännu i mitten av 1800-talet och att de sedan båda plötsligt vuxit sig till något som liknar storstäder. Westö gör sedan en snabb jämförelse mellan nordiska huvudstäder: Helsingfors och Oslo är lite råa hamnstäder och dessutom relativt nya som städer medan Köpenhamn och Stockholm har en lång historia och lagrar att vila på.
Och så kommer de tillbaka till romanen Hägring 38 och valet av årtal. Westö funderar högt över varför det blev 1938 och inte 1939 och kommer fram till att 1939 hade bundit romanen till kriget på ett annat sätt och att året 1938 gav honom utrymme för att låta de olika vägarna spela mot varandra (han sa inte just så, men jag minns inte hur han sa) och han kunde skildra hur många människor låtsades som om ingen fara hotade. Och han sa att han inte alls ville kritisera den här flykten in i det lilla livets vardag och fest bort från den stora hotfulla scenen. Sedan gav han en anledning till för sitt val av årtal. 1938 genomfördes en stor löptävling på en nybyggd arena i Helsingfors, en arena som var tänkt för olympiaden 1940, en olympiad som inte blev av. Nå, i alla fall var det så att det var en judisk löpare som vann den här tävlingen. Det stod helt klart att det var så, men några minuter efter skjutsades den judiske löparen ner till plats fyra i ett tillkännagivande. En skamfläck i finsk idrottshistoria, sa Westö. Men en följd av hans roman har blivit att – sjuttiofem år senare – den rätte vinnaren fått postum upprättelse.
Ganska sent kom frågan om förhållandet mellan finsk- och svensktalande i Finland. Jag hade nog tänkt att den skulle komma. Westö höll den lite ifrån sig och sa att den krävde en lång historisk tillbakablick och så gled han över till att tala om den språkliga situationen i Finland när det gäller litteratur och översättning och använde därvid sina egna böcker som exempel. Många finsktalande kan svenska även om de kanske inte använder språket i det dagliga och det betyder att om en bok ges ut på svenska och inte genast översätts till finska, så läses den på svenska och efterfrågan på den finska översättningen blir ganska liten. Det gäller alltså för översättarna att hänga hack i häl på författarna. Ofta påbörjas de finska översättningarna redan på råmanuskripten. Och sedan kan ju de svenskspråkiga författarna ofta finska på en god nivå och det gör att de gärna lägger sig i översättningsarbetet. Så att vara översättare från svenska till finska kan innebära en alldeles särskild press och Westö sa att en av hans översättare nyligen kastat in handduken.
Serdarević lyssnar men vill till sist ändå komma in på något mer brännande när det gäller förhållandet mellan de här två folken i Finland. Westö svarar då att även om nationalismen – som i många andra länder i Europa – tränger sig på också i Finland, så är den svensktalande minoriteten väl eller till och med ovanligt väl skyddad av lagen, fastän det naturligtvis finns enskilda individer som gör livet obehagligt för andra individer. Jag tittade lite åt sidan där det satt ett finskt par, men våra blickar möttes inte och jag gick ju förstås inte att identifiera för dem.
Som avslutning gavs publiken möjlighet att ställa frågor, men det momentet kom att bli lätt farsartat. En av evenemangets – och många andra evenemangs – habituéer ställde inlindad i diverse komplicerade piruetter frågan om Westö visste att finska och turkiska är besläktade språk. Det var lätt att se att Westö inte riktigt nappade på frågan men att han ändå var väldigt mån om att vara artig. Serdarević gjorde en liten manöver och så gick frågan över till en annan i publiken varvid ett slags burlesk klimax uppnåddes. En man ropade om och om igen: ”Kalevala, Kalevala – har ungrarna eller turkarna något sådant?” Efter ett ögonblicks förvirring manade Serdarević publiken till applåder för Westö, för volontärerna, för hela evenemanget och vi hälsades alla välkomna till nästa september.
≈≈≈
PS Länk till en gammal text om Drakarna över Helsingfors. Och en till.
