Årets Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) har inte lyckats ta tag i mig som förra årets, dels för att annat har kommit emellan, men också för att programmet inte riktigt når förra årets nivå. Detta är sagt helt subjektivt förstås, så kanske tycker andra annat. Nå, igår gick jag i alla fall för att lyssna på programpunkten ”Dvadeset pet godina od smrti Danila Kiša” (Tjugofem år efter Danilo Kišs död)(ursäkta det hemska genitivesset). Fyra män – en litteraturprofessor från Filozofski fakultet, Zvonko Kovač, som modererade och tre författare och kännare av Kiš, Igor Štiks, Miljenko Jergović och Aleš Debeljak – skulle samtala om Danilo Kiš i ungefär en och en halv timme.
Igor Štiks, Miljenko Jergović, Aleš Debeljak och Zvonko Kovač
Med tanke på att det är en världslitteraturfestival hade jag väntat mig att det skulle finnas någon form av översättning. Översättande och tolkning brukar ju dessutom ha framskjutna platser i kulturlivet i Zagreb. Men nej, det enda språket som talades var kroatiska eller något mycket närbesläktat. Jag hade satt mig någonstans i mitten, så det gick inte att smita ut utan att det hade varit störande. Dessutom tänkte jag – varför inte? Det kan ju vara roligt att se hur mycket jag fattar.
Hur blev det då? Det blev som så ofta annars i sådana här situationer en vägg med fönster som då och då öppnas och sedan smälls igen. De talade mycket om historia, Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica som son till en ungersktalande jude och en montenegrinska, så historien grep in hårt i hans liv. Fadern dog i koncentrationsläger. Danilo Kiš betraktas som en jugoslavisk författare och han levde i Belgrad under sitt vuxna liv, men under sitt sista årtionde levde han mest i Paris. Han dog i cancer 1989. Detta visste jag alltså tidigare. Vad sa då männen i panelen? Förutom om tiden och historien talade det mycket om Jugoslavien, jugoslavisk litteratur och också om vad det postjuslaviska i litteraturen egentligen är. Här förlorade jag mig. Vägg alltså. Aleš Debeljak talade en stund om personen Danilo Kiš, hans karisma, hans otämjbarhet. Debeljaks röst blev punktvis mycket intensiv, men jag fick inte tag i vad som var kärnan i det han sa. Sedan bollades orden ”antikommunist” och ”antistalinist” fram och tillbaka en ganska lång stund. Jag förstod det som att Kiš inte bara var antikommunist rent generellt utan att han haft vissa kontroverser med den jugoslaviska staten. Vägg igen.
När det var dags för frågestund yttrade sig först en ung man som verkade upprörd. Som jag förstod det så tyckte han att den politiska, ideologiska delen av panelens samtal hade tagit för mycket plats, att annat borde ha fått mera fokus, men vägg igen. Kanske var det jag själv som tänkte detta och kanske varder jag som hade velat att de pratat mer om författarens texter, men jag vet ju egentligen inte särskilt mycket om vad som sas, så hur kan jag önska att de skulle ha pratat om något annat?
Nu, för att inte detta ska bli bara crazy och en bunt av mina experiment med min fattningsförmåga lägger jag in en länk från The Times Literary Supplement som heter Why we need Danilo Kiš.
