Jag vet inte om någon av er kan ta sig till Gotland så här hux flux, men kanske är det redan något att få följa med i händelserna på Östersjöns författar- och översättarcentrum också på håll. Just nu pågår ”Sensommar på centret” och den 30 augusti missade vi, både ni (med något undantag kanske) och jag, mötet med Vasyl Lozynskyi, född i Lviv 1982 och numera bosatt i Kiev. Här är ett litet utsnitt ur programmets inledande del:
En programserie som pågår hela september med start redan lördag 30 augusti då Vasyl Lozynskyi, poet och översättare från Ukraina ger oss en rapport om situationen i Kiev via de unga konstnärer som befann sig på Maidan, mitt i händelsernas centrum.
Och detta är fortsättningen. Mycket är alltså kvar.
Dagens text är en dikt av Vasyl Lozynskyi i översättning av Dmitri Plax:
1991
Låt oss ta en vanlig by detta år,
den, som senare blir unik
i våra barndomsminnen.
Där är ett för tiden vanligt lokalt
kulturhus, i vilket det visas vanlig bio och filmer med Bruce Lee –
på en video. Val höll man också där, en absurd
ritual i foajén med de olikfärgade valbåsen –
röda och mörkblå – och själva händelsen, lika hemlig
som ett diskotek. Båsen stod för sig själva –
folk störtade dit. Och nästa dag publicerade man
referendumets resultat på
mataffärens dörrar:
två personer var emot landets
separation från De broderliga folkens Union.
Alla uttalade deras efternamn – en främmande ryskspråkig
veterinär- eller läkarfamilj – och i minnet framstår nu
anslagstavlan som en skamtavla,
fast då hade vi inget krig och man skådar inte given häst
i munnen.
En mycket stark dikt!
Ja, och inte helt enkel eller klar väl? Ingen programdikt utan man måste ner i de underliggande lagren som handlar om människans skröplighet och samhällsformernas brister.
Den får mig att tänka på ”Hunger och siden” av Herta Müller.
Ja, jag tror jag förstår.