Kategori: Litteratur

Sedan en tid läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok III. Jag läser den långsamt men ändå lite snabbare än vad jag i början satte upp som ideal, nämligen att läsa en sida om dagen. Jag ser ju att den är en andaktsbok för mig, en bok som man öppnar dagen med. Eftersom texten är så tät eller komprimerad, så skulle en sida för en dag räcka. Utifrån varje eller nästan varje mening kan tanken hitta utgångspunkter för en vandring. Man kan också föreställa sig boken som ett bergslandskap i förhållande till plattare länder i de konventionella kartornas värld. Tänk till exempel hur mycket större Schweiz är än platta länder som på en karta ser ut att vara av liknande storlek! På kartan brer man inte ut berg och dalar i hela dessas yta. (Så här får jag hålla på för att jag befinner mig i skydd av pausträdet.) Men vad står det då på dessa sidor, undrar man kanske. Det står att läsa om en familjs liv på en gård på Vikbolandet. Jaha, tänker någon. Eller: det handlar om människolivet, djuren och växterna, årstidernas gång, om marken och dess lutning, om färgerna, om traktorbrum och fågelsång, om händelser i den stora världen, om händelselöshet i svenskt kulturliv, om takplåt, om dieselolja, om snuva, om kärlek, om leda, om död, om läsning och skrivande… Och allt detta är sammanspunnet till den mest sinnrika väv. Och varje detalj är utmejslad med största precision – ingen prick på nyckelpigans rygg saknas.

Ja, jag har valt att lägga en torkad krans av smilje (hedblomster) från Hvar på min andaktsbok här. Hedblomster ska också finnas på Öland har jag fått veta, så jag tror att kransen kan passa, eftersom Öland också finns i boken.

Jag citerar nu några textställen som antingen är vackra eller intressanta på ett särskilt sätt eller bådadera:

Försjunker i en dokumentär om fågelflockars och fiskstims märkvärdiga samordningsnummer – svärmens intelligens.

Dålig plöjning minskar skörden och slarvig rensning lämnar ogräs kvar i jorden. Hsün-Tzu talar om det ”dumdristiga regemente” som undergräver folks förtroende, om dekadensen, om den bristfälligt ordnade grundnäringen. Under sådana förhållanden, skriver han, råder misstro mellan far och son. Då skjuter spannmålspriserna i höjden och då är freden död i vederbörande land.

Smånunneörtens blomklasar försänkta i ett barns funderingar; ovetande sprider myran deras frön.

Skulle gärna se sandliljan blomma på klipphyllorna kring Sommen.

I antologiverket ”Natur i Östergötland” ser Carl-Fredrik Lundevall i bläsänderna ”små koketta djur” som ligger högt på vattnet.

Septembers släpljus över gärdena.

Någon annan skulle valt något annat – även ”en annan” skulle valt något annat en annan gång. Så är det ju.

°v°

För kanske ett och ett halvt år sedan skrev jag om Vikbodagbok II för Hufvudstadsbladet. Det såg ut så här:

Just nu befinner jag mig inne i tredje varvet i ”Vikbodagbok II”. Ettan har jag inte läst men tvåan nådde mig genom en böljande serie omständigheter, som jag inte ska försöka rekonstruera här.

Titeln förde genast min tanke till Edith Unnerstads och min barndoms böcker om familjen Pip-Larsson; Kastrullresan heter en av dem och i den färdas man med häst och vagn från Stockholm ner till Bråviken – Blåviken i barnens munnar – och ut på det sommarfagra Vikbolandet. Så Vikbolandet har för alltid bara en årstid för mig. I denna dagbok finns däremot alla fyra, för den sträcker sig genom ett helt år. Detta år sammanfaller med en märklig exakthet med mitt första år här i Zagreb, det löper från andra hälften av september 2010 till mitten av samma månad 2011.

Ola Klippvik är en ung man som med hustru, två döttrar, katter, hästar och kaniner bor på en gård någonstans på denna bördiga östgötska halvö. Till min förvåning märker jag gång på gång att han är ganska lik mig i sitt sätt att se på tingen och händelserna. Ibland tänker jag att han är jag i ett annat liv.

På ett plan blir denna dagbok från min horisont till ett titthål på Sverige eller Norden. Vad hände där efter att jag givit mig av? Vad talade man om däruppe? På ett annat plan ger den ett slags stadga åt minnet av just detta år i tiden och jag kan också, om jag vill, jämföra med vad jag själv skrev och tänkte i olika faser av dessa tolv månader.

Boken är en egenartad väv eller mosaik av författarens kroppsliga och själsliga tillstånd, av familjevardag, sjukdom, sorg, glädje, tankar, läsning, händelser i nuet på bygden och i världen. Först undrade jag lite över om formen skulle hålla eller om den kanske skulle visa sig besläktad med en sådan där ”låda med lappar”, som hade en kort och tvivelaktig glanstid, men jo, den håller, det finns någon som med fast hand håller i trådarna och vet att väva. Perspektivväxlingen är ofta snabb; på en och samma boksida – utan styckeindelning – kan det finnas tio eller fler olika händelsestråk, men ändå är det inte svårt att vilja följa. En del av de vackert snickrade enskilda meningarna går, om man vill, att använda som språngbräda eller utgångspunkt för olika slag av utfärder för den egna själen. Och hittar man som läsare rytmen så är det en lisa att låta sig föras utmed associationskedjorna från här och nu och minnen till tankar om litteratur och konst och rapporter om världens gång:

”M vill spela Josefin i bokstavsdjungeln och klickar allt oftare på rätt svarsalternativ. Hennes leende så rörande i just den stunden. I brevlådan adresserad reklam från en ny friskola. I Egypten avskedar Mubarak sin regering; mot fågelbordets strimmiga lager av solrosfrön störtar trastar, mesar, finkar. Hos Vilhelm Ekelund dök ett vackert ord upp: empraktikón. Allt, skriver han, blir musik för den som har medelpunkt.”

Vissa speciellt lyckligt sammanfogade sidor kan bli till en bild av livets helhet och nästan alltid känns boken som en god medvandrare att snegla mot och lyssna på och i tanken ibland kasta över ett ord till i den egna uppförs- eller nedförsbacken. Och man kan tänka: här går vi.

Här finns också ett varsamt och känsligt handlag med plats- och naturnamnens poesi. Genom bladen tränger barrdoften och luftdraget från Ormestadsskogen:

Nu tömmer sig Ormestadsskogens barrträd på vatten.

Symfoniska svep nerför Ormestadsskogens barrbeströdda slänter; ljuva månskenssvärmerier.

Och så en morgon fann jag den här diktsamlingen av Herbert J. Wimmer i brevlådan nere vid porten:

i bildens underkant har en rogač från Vrboska smugit sig in

°°

wie du mir so ich mir

wir sind noch immer
in gutem kontakt
die muster
die du in meinem gehirn
hinterlassen hast
bauen sich feuernd weiterhin
traumhaft verlässlich auf
im alten sekundentakt
noch immer überraschen wir uns
mit sprech- und sprachgeschenken
wie gesagt schreibe ich
eines für dich
eines für mich
du schenkst
ich schenke
das hören und nehmen
an dir höre ich nicht auf
zu werden

°°

Den här dikten kliver lugnt och självklart fram och tillbaka över gränsen mellan världarna.

Ni som har följt händelserna eller händelselösheten under pausträdet genom åren minns kanske min långa Klara Johanson-period. Jag läser naturligtvis fortfarande KJ men mest för mig själv, fast någon gång också med mina studenter här i Zagreb.

I dagarna har jag på vindlande vägar – ska inte beskriva dessa – hamnat i texten ”En recensents baktankar” i boken K.J. själv. Här är några rader:

Praktiska angelägenheter avgöres ju numera demokratiskt genom slagsmål ackompanjerat av kackel. Men litteraturen är ingen hönsgård. Skrivande tuppkycklingar tror att meningar måste "stå emot varandra" med svälld kam och vild uppsyn, fastän de i själva verket, som Schiller påpekade, har gott om plats i den vida rymden och kan under fridfullaste inbördes likgiltighet flyga sina parallella banor högt och lågt.

Boken K.J. själv ska följa med mig – och Londi – till en kroatisk ö denna sommar.

Första gången jag mötte Minsk i litteraturen var i Wolfgang Büschers ”Berlin – Moskau Eine Reise zu Fuß”. Det är vandrarens eller den förbipasserandes Minsk man ser en skymt av här och ändå har bilden något gemensamt med den som Artur Klinau ger oss inifrån stadens djup, från stadens långa brutala historia, från Klinaus uppväxt i staden. Büscher skildrar den en gång så här: ”Det var en skönhet och en ordning, som om den vore skapad av scenarbetare strax före premiären.” Denna beskrivning motsvaras av ett av alla de skikt som Klinau ger oss i sin bok ”Minsk – Sonnenstadt der Träume”, ”Minsk – drömmarnas solstad”.

Artur Klinau intervjuas av Dmitri Plax på bokmässan i Göteborg 2011

Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) ”Solstaden”. Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han bland annat till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer. Men han går också långt tillbaka i Minsks historia. Staden har gång på gång under sin mer än tusenåriga historia skövlats och förötts. Dess herrar har varit slaviska furstar, lituaer, polacker, ryssar, fransmän, tyskar och sovjetryssar. Klinau beskriver Minsk som ett slags gravplats för alla de tidigare uppenbarelserna av staden här, men också som ett tomrum, ett tomrum som blev till den perfekta platsen för uppförande av den kommunistiska utopin, drömstaden.

Introduktionstexten till boken börjar så här:

Den som för första gången kommer till Minsk blir irriterad och överväldigad av de jättelika boulevarderna, de ändlösa parkerna mitt i centrum, de många palatsen så rikt utsirade med sin märkliga dekor. Minsk, som av sovjetkommunisterna planerades som idealstaden, som förverkligandet av den kommunistiska utopin, har blivit till en absurditetens stad: ett arkitektoniskt monument över Lyckans stad och uttryck för omöjligheten att uppnå denna. Här äger kampen om framtiden rum, demokratin tränger in och denna har ju alltid torpederat skapandet av en idealstad. Den vitryske konstnären, arkitekten och publicisten Artur Klinau porträtterar ”Drömmarna solstad”, berättar om motstånd mot Lukasjenkos diktatur och låter oss se Europa försvinna i den vitryska skymningszonen.

Staden planerades som porten till Moskva till sovjetkommunismens hjärta, idealstaden. Men Moskva omvandlades aldrig till detta, eftersom staden inte ville eller kunde släppa sin historia och sina rötter och eftersom den ännu hade sin speciella prägel. Minsk däremot var efter andra världskrigets – och alla tidigare – härjningar helt ansiktslöst och kunde därför ges det uttryck som makthavarna och stadsplanerarna ville. Klinau frågar sig om solstaden hade kunnat uppstå på någon annan plats än just i det minskska vakuumet:

Hade solstaden kunnat bli verklighet någon annanstans? Förmodligen inte. Den kunde bara uppstå på den brända jorden, i ett rum som rensats från kultur. Antagligen hade den inte kunna uppstå i demokratins kaos. Utopins idealstad måste ha en enda upphovsman, en Stor Arkitekt, en Dirigent. Den arkitekten var Diktaturen.

Klinau låter oss se på staden genom olika ögon. Mycket ser vi genom barnets ögon. Vi upplever och tjusas av den gamla stadsdelen Njamiha som fått sitt namn efter floden Njamiha, på litauiska Nemiga, vilket betyder ”sömnlösheten”. Här växte Klinau upp och han älskade dess trånga gränder och flagnande husfasader. Njamiha förstördes för att bereda plats åt solstadens tillväxt. Floden blev en underjordisk flod.

Vi ser med barnaögon på Sovjetunionen som Lyckans Land, men vi känner också hur solstadens dimensioner ibland skrämmer den lilla människan. Staden binder och förblindar, men ibland känns också hotet, fast Klinau menar att han inte lyckades frigöra sig från Minsks illusioner förrän han lämnade staden och såg på den från Vilnius’ horisont.

Arkitektens perspektiv är ett annat som har stort utrymme i boken. Vi går längs de breda avenyerna och synar byggnaderna som i de centrala delarna är utsmyckade på alla sidor, men som när man lämnar huvudstråken blir mer och mer till kulisser och fasader utan något alls innanför. Längst ut vid bigatorna har husen bara fragment av dekor, fragment som ibland ter sig absurda, som till exempel nyklassisk pilaster som placerats någonstans var som helst på en betongvägg:

Palatsens stad töar bort framför ögonen, slocknar, dunstar bort. Ju längre från centrum man kommer, desto djupare sjunker den i en grå tegelskymning. Då och då lyser något upp, ett ensamt fasadpalats, en glömd vas, rester av skulpturer i parken eller en lång stuckvägg med gipskålhuvuden, men verkligheten är obeveklig. Staden blir till illusion, mer och mer, den försvinner…

Klinau ser på staden genom tänkarens eller filosofens ögon. Han analyserar atmosfären på de vidsträckta torgen, vid de massiva monumenten och längs de pampiga huvudstråken. Han tolkar det som stadsbilden uttrycker:

Illusionens stad uppstod på platsen för spökstäderna, som en dekoration till ett sällsamt högstämt romantiskt teaterstycke. Denna pjäs handlar om mänskliga drömmar och om omöjligheten att uppfylla dessa, den handlar om lyckostaden och om lyckans oåtkomlighet. Det är myten om Sisyfos och myten om Ikaros som flyger till solen och blir bestraffad med döden för det. Lyckans stad är död. Men den fantastiska, enastående estetiska konstruktionen – drömmarnas solstad – består: som grandios scenografi till ett utopiskt projekt med namnet ”lycka”.

Ibland blir perspektivet irrationellt eller får en fläkt av en kreativ galenskap över sig. Klinau berättar om sin far som tjänade pengar på göra gudabilder, alltså avbildningar eller skulpturer av Lenin eller Stalin eller någon av de andra politiska högdjuren. Han berättar den vilda och dråpliga historien om en Skumgummilenin som målas med bronsfärg. Statyn placeras på ett torg:

Men det var höst och vädret var inte något vidare. Plötsligt kom en häftig vindstöt och blåste bort Iljitsj. Och Lenin flög över byn, hans utsträckta hand som visar vägen till kommunismen, kom fullständigt ur kurs, den pekade än mot norr, än mot väster, än mot söder, än mot marken och än mot Mars. Länge försökte byborna att fånga in Lenin och de jagade också gudaskaparna för att med ett par ordentliga smällar på käften rycka dem upp ur fyllan.

Föreställningen om den flygande Skumgummilenin föder osökt associationer till Chagalls svävande gestalter. Och Vitebsk ligger inte långt från Minsk, så det är samma himmel dessa flygare avtecknar sig emot.

Klinau låter oss se på Minsk från alla håll man skulle kunna tänka sig och också från sådana väl ingen kunde ha tänkt ut. Han vill med sin bok föra in eller föra tillbaka Minsk i det europeiska medvetandet. Han skapar en länk mellan Minsk och vår föreställningsvärld. Han ger oss en bild av en främling, men en bild som tar allt större plats i vårt medvetande.

Om man reser ut från staden en sommarkväll efter en het dag känner man den fuktiga varma andedräkten från det hav som inte finns i den här staden. Lämnar man den på vintern så blir stadens intensiva, svartvita, isiga klarhet kvar i minnet, en sällsam stad, som står helt ensam på en plats där Europa slutar och en kontinent börjar, en kontinent som sträcker sig ända till fjärran oceaner.

°v°

Artur Klinau: Minsk Sonnenstadt der Träume
Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 2006
översättning från ryskan: Volker Weichsel
Boken har kommit till på initiativ av förlaget Suhrkamp och den riktar sig till en tysktalande läsekrets. Det finns alltså ingen originalversion av texten i bokform.

(Sedan 2011 finns boken också i Lars Erik Blomqvists svenska översättning – förlag Ersatz)

texten ovan publicerades först i Salongen 2007

Lyssna till Dmitri Plax’ radioversion av boken!

Härom dagen gick jag igenom en märklig kris – en snobbkris, kanske någon skulle tycka. Jag hade tvingat mig igenom en sorgligt dålig novellantologi på över tvåhundra sidor – ja, det är frågan om ett jobb – då jag plötsligt fick jag en attack av panik och stark olust. Hur jag än försökte slita mig eller gnida mig ren, så klibbade flosklerna vid mig. Nej, jag tänker inte citera en enda av dem här! Ni kan lätt föreställa er fraserna själva. I alla fall har jag aldrig tidigare varit med om något sådant. Aldrig förr hade jag sett eller snarare insett hur farligt det är att luta sig så här långt in över skräpets avgrunder. Jag tänkte att jag måste tala med någon som kunde säga något renande som skar bort kladdet, men det fanns ingen där. I min förtvivlan tog jag en iskall dusch, men det hjälpte förstås inte. Jag försökte med tanken att repa upp den äckliga väven som satt inne i mitt huvud, men fraserna och klichéerna hoppade bara grinande runt i min skalle. Sedan blev jag arg på mig själv: Tror du att du skriver så mycket bättre, eller vad? Och förresten, vad är detta för en svaghet och ynkedom att inte kunna hålla emot en portion av sådant här koketterande dravel? Och dessutom – de som skrivit ihop de där texterna var ju så glada och nöjda med vad de gjort. Måste jag verkligen spotta på det? Ja, det måste jag, viskade jag halvt skamset till mig själv, ja, det måste jag. Jag väljer inte.

Jag tog en rask promenad, men det var för varmt ute för det skulle gå att rensa bort det inre kladdet. Klyschorna tornade upp sig som skämda gräddtårtor i mitt huvud och sedan sjönk de ihop till en snaskig sörja som jag inte kunde rädda mig ur.

Men plötsligt visste jag att jag måste tillbaka till en riktig bok, till en levande text. Så när jag kom in efter den galna svettiga fruktlösa promenaden, grep jag Melinda Nadj Abonjis ”När duvor flyger”, originaltitel ”Tauben fliegen auf”, översättare Christine Bredenkamp, varför jag inte läser den på tyska talar jag inte om, det är inte viktigt här och nu. För övrigt är översättningen mycket skickligt gjord.

Nej, jag ska inte berätta för mycket om handlingen, någon annan gång kanske. Några stickord är: Vojvodina-ungrare, Schweiz, krig på Balkan, en familj. I stället läser jag detta på sidorna 156 och 157:

Vänta? på vem? på vad? säger pappa efter en kort paus, han måste få fritt utlopp för sina svordomar, orden, de vulgära, grova, flyger som flinka fiskar ur munnen på honom, och jag har aldrig talat om för honom att det inte finns någonting jag hellre hör än hans förbannelser och svordomar; därför att i dessa stunder, då fars upprörda tunga producerar fjädrande ljud och sätter fart på kommunisterna eller några andra förbrytare i mänsklighetens historia, hoppla, hoppla! då vet jag att det är något med honom som jag förstår, och jag önskar att jag kunde göra fars svordomar hörbara, att jag kunde översätta dem till det andra språket så att de verkligen glänser – Stalin, sänder du oss en hälsning från din sibiriska, underkylda röv, tänker du sabba vårt humör redan nu, innan vi ens kommit fram, Adam och Eva, som fortfarande är oskyldiga och egendomslösa och springer omkring nakna i ditt socialistiska paradis? – men även om jag aldrig skulle lyckas med det, är jag ändå rätt säker på att far kommer att fortsätta avlossa sina giftigheter bara för att förhindra att hans modersmål blir utkylt, så länge som svärandet fortfarande flyter kan väl knappast resten av orden dö ut, eller?

Melinda Nadj Abonjis ord rullar fram så här boken igenom och skänker mening och kampvilja. Skräpet jag talade om i början (vilket? vad?) sjunker till botten där det hör hemma och jag andas upp och ut och går vidare med fjädrande steg. Tro mig.