Kategori: Litteratur

Sista kvällen med ”kratke priče” började med en lång intervju med den amerikanske författaren David Vann, där han med ett slags krypande upphetsning i rösten – då och då avbrytande sig själv med besynnerliga inårvända skratt – berättade om den inspiration han till sin kortprosasamling Legend of a Suicide fått ur den egna familjens alla självmord och Alaskas stora natur. Särskilt faderns självmord, när han själv var tretton år, har satt djupa märken i samlingen.

Nyss googlade jag David Vann och läste där att han är född på den aleutiska ön Adak i delstaten Alaska. Jag läste vidare att ”Adak” kommer från det aleutiska ordet ”adaq”. Adaq betyder far.

Jag tror inte att jag vill läsa Legend of a Suicide, för mig var det helt nog att höra David Vann tala om boken. Med det menar jag inget nedsättande om den utan att jag tror att jag fick ett tungt ”komprimat” av den genom det David Vann sa och skrattade: ”Haha!” ilar det längs ryggraden.

Efteråt tappade jag koncentrationen och jag minns bara brottstycken av de övriga författarnas läsningar, så jag låter bli att orda om det. Som avslutning stod så de flesta av medarbetarna i festivalen på scenen och lät sig applåderas.

Daniela och jag avrundade sedan kvällen med ett glas på Kino Europa, där Animafest pågår som bäst. De andra gick åt andra håll. Men vi satt inte så länge, så vi lyckades båda haffa sista spårvagnen i varsin riktning. Och kort därefter gick Londi och jag under lindarna i parken här och jag kände på den tunga drömframkallande lindblomsdoften att nu är vi inne i månaden lipanj.

Jag tänker ofta på Tintomara för att hon är av ett annat stoff än det vi kan gripa och begripa. Kanske är hon gjord av längtan, för längtan vill ju alltid något annat än det som är. Hon är varken-eller och går inte att fånga in i någon förutbestämd form, (än mindre i någon hen-retorik). Vi finner henne inte, för hon är alltid någon annanstans – kanske bland träden. Vi har hört henne sjunga om dem:

Mig finner ingen,

ingen jag finner.

Alm, hägg och hassel blomstra för vind –

Jag ler åt alla,

alla åt mig le.

Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind

blomstra för vind,

buga för vind –

Ett vet jag bättre än att klänga och springa,

det är att sjunga här under lind.

Nyss läste jag Horace Engdahls essä ”Almqvist och det demoniska” i Ärret efter drömmen på nytt. Han skriver bland annat så här om Tintomara:

Två saker fascinerade romantikerna som få andra ting: det djävulska och det jungfruliga. När Almqvist skapade Tintomara hade han djärvheten att placera dessa motsatser på samma plats, i en och samma varelse.

De kategorier som de övriga personerna i Drottningens juvelsmycke använder för att beskriva den mänskliga världen – man/kvinna, natur/kultur, gott/ont, herre/tjänare, djuriskt/mänskligt, himmelskt/jordiskt osv. – slinter när de prövas på Tintomara. Hon är det ofattbara tredje i förhållande till de av samhället godkända alternativen. Det drama hon är fångad i kan enklast beskrivas så, att hon gång på gång konfronteras med representanter för det vanliga livet, som till varje pris vill tvinga henne att bekänna färg. Hennes tema är kampen mot identitfikationen. Att förälska sig i henne är att sätta sin egen identitet på spel, vilket en rad personer får erfara.

Jag tycker särskilt om hur Engdahl använder ordet slinter här och för mig är det där kärnan i det här avsnittet befinner sig. Inne i ordet finns ett inte som ropar lite svagt.

Igår kväll gick jag till Francuska Medijateka (Médiathèque Francaise) för att lyssna på förlaget Frakturas presentation av Marica Bodrožićs roman Das Gedächtnis der Libellen och – eller kanske främst – av den kroatiska översättningen av boken. Det är Anda Bukvić som står bakom den och den kroatiska titeln lyder Balada o zvjezdanom moru, vilket så vitt jag kan se inte är någon särskilt direkt översättning.

Rummet fylldes ganska snabbt och platsen jag hittade var inte idealisk, men acceptabel, fast min fotovinkel var som synes usel. Eller så var jag bara fumlig:

Seid Serdarević från Fraktura, Marica Bodrožić, Anda Bukvić och lite flimmer

Allt var på kroatiska utom en kort läsning på tyska av Marica Bodrožić: Denna. Trots detta förstod jag överraskande mycket, dels för att alla talade mycket välartikulerat, dels för att jag vet lite om vad man kan svara på frågor om hur en roman kommer till eller vad som är betydelsefullt när man gestaltar en text eller vad en författare kan vilja säga om sambanden mellan liv och dikt. Översättaren fick överraskande många frågor (bra!) och där kunde jag också stödja mig på min erfarenhet av vilka frågor och vilka svar som brukar förekomma. Nej, jag är inte ironisk! Vid sidan om funderade jag lite över hur det kan vara att översätta till en (levande) författares modersmål (Marica Bodrožić har en kroatisk barndom). Jag ser i detta möjliga ytterligare komplikationer i översättarens värv, ett värv som ändå är vävt av komplikationer; till allt det enkla har vi ju google.translate eller människor som rätt och slätt kan det eller det språket. Fast å andra sidan kan det förstås också vara en fördel att författaren är hemma i det språk som översättaren översätter till…

Efteråt – i en uteservering strax intill – tog jag några bilder på översättaren, Anda Bukvić, som för mig till sist kom att framstå som den självklara huvudpersonen i evenemanget. Dessutom vet hon hur man håller upp en bok.

°°

PS Médiathèque är en plats där det ofta utspelar sig evenemang av hög karat. Förra året lyssnade jag till exempel till Ilma Rakusa här.

Så här i festivaltider är det ibland svårt att skilja sen kväll från tidig morgon och nätterna börjar närma sig det där vi kallar ”ljumma” och snart kommer lindarna att sprida sin berusande doft, de första tecknen finns redan i luften. De första åren här hände det att Londi var med natten igenom, i alla fall när det inte var fråga om något strikt inomhusevenemang. Nu är Londi hemma under den sena kvällen, men när jag kommer hem, går vi ut tillsammans i natten. Så gjorde vi också igår/idag:

Vi gick under lindarna, Londi med nosen i gräset och jag med näsan mot lindblommorna och tankarna bakåt till den gångna kvällen. Vi gick långsamt och länge, ingenting ropade på oss eller bestämde att vi skulle göra något annat. Jag mindes lite vagt João Anzanello Carrascozas läsning i början av kvällen. Han läste lite inåtvänt och slutet av berättelsen beskrev stillsamt en gammal hunds död i någons armar. Vackert och sorgligt men alls inte skrämmande. På något vis betryggande.

Jag mindes också, men på ett helt annat sätt, österrikaren Robert Menasses framträdande. Han steg upp på scenen som en kung, han är nog ofta i Zagreb och jag tror jag har stött på honom här förr eller i alla fall hört talas om honom.

Jag minns inte titeln på hans historia, men jag vet att den var bra och väldigt österrikisk eller snarare wiensk. Detta lätta sätt att umgås med det tunga, denna sensuella lek med döden. En stund fick han mig att tänka på Imeldas och min nattliga promenad genom Wien i början av april i år, då hon visade mig huset där kejsarnas hjärtan var begravna och sa det där om ”zutiefst katholisch” och sedan pekade bort i mörkret mot platsen där kejsarkropparna brukade begravas. Ja, och Menasse promenerade i sin text förbi sin egen gravsten på den kyrkogård i London där ”också” Karl Marx ligger begraven. Han gick med ganska lätta steg.

Igår var jag på kratke priče igen och då var det dags att få höra några av texterna och inte bara saker om dem. Språken var portugisiska, engelska, tyska, holländska, lettiska och kroatiska. På två skärmar kunde man läsa kroatiska respektive engelska översättningar under tiden som texterna lästes.

Tyvärr – eller vad ska jag säga? – var det Ana Paula Maia från Brasilien som började. Hennes text handlade om ett slakthus, eller slakteri, heter det nog, om djurens lidande och om människornas, alltså slakteriarbetarnas, lidande – och om grymhet, tror jag. Nej, jag är inte vegetarian, så den som vill kan säga att detta är hyckleri och jag säger inget till det. Jag tiger med stela käkar. Ana Paula Maia läste med stark enträgen röst. Nästan genast skar jag bort den engelskspråkiga skärmen ur mitt blickfält, för där hade jag ju förstått allt. Den kroatiska sidan gled jag snabbt hit och dit över, liksom på flykt undan nyckelord som svinja, krava, bik, oko, smrt, krv, bol (gris, ko, tjur, öga, död, blod, smärta). Samtidigt gjorde sig de portugisiska orden allt begripligare och trängde sig på mig med större och större våld. Till slut höll jag för öronen och låste blicken vid för mig obegripliga ord på den kroatiska skärmen, men så blev dessa utvalda obegripligheter plötlsigt transparenta och jag måste fly igen. Till sist jag borrade in blicken i stolsryggen framför mig. Jag tror jag ändå förstod hela historien. Telepatiskt på ett fruktansvärt sätt.

Efteråt var jag utmattad och ganska apatisk och lyckades inte riktigt koncentrera mig på det som sedan lästes, även om jag har en vag känsla av att engelsmannen Jon McGregors text var skickligt skriven, den handlade om en tung sockerbeta som kastats rätt genom en bilruta. Och så minns jag lettiskan Kristīne Želve för hon läste så rakt in i mig att jag tyckte att hon talade direkt till mig, men jag vet inte vad hon talade om. Fast kanske ska jag ta reda på det.