Kategori: Litteratur

Mina tankar är ute på en hög flykt i en klar himmel. Jag läser dikter eller sånger av Gennadij Ajgi ur samlingen Bugning för sången. Jag läser tre av dem för er ur avsnittet ”Trettiosex variationer på teman ur tjuvisjiska och tatariska folksånger 1988-1991”, men först ska vi öppna himlen:

Jag fick tatarisk figur!
För ivrigt släppte jag lös den bland er
och i dansen
förlorades det tatariska.

≈≈≈

Smärtan kan inte minskas,
halva min själ blir kvar i fältet!
Jag tiger, men bakom kullen
gråter mården högt som ett barn.

≈≈≈

Byn har försvunnit ur sikte
och fönstren i fadershuset
visslar i ramar och springor,
kallar oss åter hem.

≈≈≈

Översättningen är gjord av Annika Bäckström och samlingen är utgiven av Ariel och Ellerströms och är nummer fem i skriftserien Östersjösamtal.

Under rubriken ”Skrivena blaga” (Gömda skatter) såg jag igår tillsammans med Iva en fascinerande version av Der Rattenfänger von Hameln på Kino Europa under Animafest. Filmens titel var Krysař / Svirač iz hamelina och det rör sig om en tjeckoslovakisk-västtysk samproduktion från 1986. Grym, vacker, skulptural och full av märkliga detaljer, som till exempel flöjtspelaren ledade metallfingrar, byggnadernas svindlande skeva smalhet (man kunde tänka på Thomas Manns beskrivning av husgavlarna i Lübeck i Tonio Kröger, ja, alltid Tonio Kröger). Och alla dessa råttor och underliga kineser eller Hameln-bor. Och floden som alla drunknade i på ett förfärande sätt. Till en del var det kanske en råttfångarhistoria ur råttornas perspektiv, men också en historia om gnistrande rikedom, girighet och snöd vinning och oundvikliga straff. Råttfångarens ögon – det rör sig en tecknad film, glöm inte det! – är så vackra och sorgset djupa. Särskilt efter den bestialiska gruppvåldtäkten och mordet på hans älskade.

Nej, som ni ser kan jag inte berätta händelseförloppet på ett övertygande sätt. Låt det bli vid en dröm och läs i stället om den gamla sagan om råttfångaren från Hamlen och invänta ett tillfälle – det kan komma – att se denna egendomliga filmversion. Och klipp gärna ut det här vykortet och skicka det till någon ni tror förstår.

Sista kvällen med ”kratke priče” började med en lång intervju med den amerikanske författaren David Vann, där han med ett slags krypande upphetsning i rösten – då och då avbrytande sig själv med besynnerliga inårvända skratt – berättade om den inspiration han till sin kortprosasamling Legend of a Suicide fått ur den egna familjens alla självmord och Alaskas stora natur. Särskilt faderns självmord, när han själv var tretton år, har satt djupa märken i samlingen.

Nyss googlade jag David Vann och läste där att han är född på den aleutiska ön Adak i delstaten Alaska. Jag läste vidare att ”Adak” kommer från det aleutiska ordet ”adaq”. Adaq betyder far.

Jag tror inte att jag vill läsa Legend of a Suicide, för mig var det helt nog att höra David Vann tala om boken. Med det menar jag inget nedsättande om den utan att jag tror att jag fick ett tungt ”komprimat” av den genom det David Vann sa och skrattade: ”Haha!” ilar det längs ryggraden.

Efteråt tappade jag koncentrationen och jag minns bara brottstycken av de övriga författarnas läsningar, så jag låter bli att orda om det. Som avslutning stod så de flesta av medarbetarna i festivalen på scenen och lät sig applåderas.

Daniela och jag avrundade sedan kvällen med ett glas på Kino Europa, där Animafest pågår som bäst. De andra gick åt andra håll. Men vi satt inte så länge, så vi lyckades båda haffa sista spårvagnen i varsin riktning. Och kort därefter gick Londi och jag under lindarna i parken här och jag kände på den tunga drömframkallande lindblomsdoften att nu är vi inne i månaden lipanj.

Jag tänker ofta på Tintomara för att hon är av ett annat stoff än det vi kan gripa och begripa. Kanske är hon gjord av längtan, för längtan vill ju alltid något annat än det som är. Hon är varken-eller och går inte att fånga in i någon förutbestämd form, (än mindre i någon hen-retorik). Vi finner henne inte, för hon är alltid någon annanstans – kanske bland träden. Vi har hört henne sjunga om dem:

Mig finner ingen,

ingen jag finner.

Alm, hägg och hassel blomstra för vind –

Jag ler åt alla,

alla åt mig le.

Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind

blomstra för vind,

buga för vind –

Ett vet jag bättre än att klänga och springa,

det är att sjunga här under lind.

Nyss läste jag Horace Engdahls essä ”Almqvist och det demoniska” i Ärret efter drömmen på nytt. Han skriver bland annat så här om Tintomara:

Två saker fascinerade romantikerna som få andra ting: det djävulska och det jungfruliga. När Almqvist skapade Tintomara hade han djärvheten att placera dessa motsatser på samma plats, i en och samma varelse.

De kategorier som de övriga personerna i Drottningens juvelsmycke använder för att beskriva den mänskliga världen – man/kvinna, natur/kultur, gott/ont, herre/tjänare, djuriskt/mänskligt, himmelskt/jordiskt osv. – slinter när de prövas på Tintomara. Hon är det ofattbara tredje i förhållande till de av samhället godkända alternativen. Det drama hon är fångad i kan enklast beskrivas så, att hon gång på gång konfronteras med representanter för det vanliga livet, som till varje pris vill tvinga henne att bekänna färg. Hennes tema är kampen mot identitfikationen. Att förälska sig i henne är att sätta sin egen identitet på spel, vilket en rad personer får erfara.

Jag tycker särskilt om hur Engdahl använder ordet slinter här och för mig är det där kärnan i det här avsnittet befinner sig. Inne i ordet finns ett inte som ropar lite svagt.

Igår kväll gick jag till Francuska Medijateka (Médiathèque Francaise) för att lyssna på förlaget Frakturas presentation av Marica Bodrožićs roman Das Gedächtnis der Libellen och – eller kanske främst – av den kroatiska översättningen av boken. Det är Anda Bukvić som står bakom den och den kroatiska titeln lyder Balada o zvjezdanom moru, vilket så vitt jag kan se inte är någon särskilt direkt översättning.

Rummet fylldes ganska snabbt och platsen jag hittade var inte idealisk, men acceptabel, fast min fotovinkel var som synes usel. Eller så var jag bara fumlig:

Seid Serdarević från Fraktura, Marica Bodrožić, Anda Bukvić och lite flimmer

Allt var på kroatiska utom en kort läsning på tyska av Marica Bodrožić: Denna. Trots detta förstod jag överraskande mycket, dels för att alla talade mycket välartikulerat, dels för att jag vet lite om vad man kan svara på frågor om hur en roman kommer till eller vad som är betydelsefullt när man gestaltar en text eller vad en författare kan vilja säga om sambanden mellan liv och dikt. Översättaren fick överraskande många frågor (bra!) och där kunde jag också stödja mig på min erfarenhet av vilka frågor och vilka svar som brukar förekomma. Nej, jag är inte ironisk! Vid sidan om funderade jag lite över hur det kan vara att översätta till en (levande) författares modersmål (Marica Bodrožić har en kroatisk barndom). Jag ser i detta möjliga ytterligare komplikationer i översättarens värv, ett värv som ändå är vävt av komplikationer; till allt det enkla har vi ju google.translate eller människor som rätt och slätt kan det eller det språket. Fast å andra sidan kan det förstås också vara en fördel att författaren är hemma i det språk som översättaren översätter till…

Efteråt – i en uteservering strax intill – tog jag några bilder på översättaren, Anda Bukvić, som för mig till sist kom att framstå som den självklara huvudpersonen i evenemanget. Dessutom vet hon hur man håller upp en bok.

°°

PS Médiathèque är en plats där det ofta utspelar sig evenemang av hög karat. Förra året lyssnade jag till exempel till Ilma Rakusa här.