Kategori: Litteratur

Äntligen har jag hittat en väg in i kroatiskan i text. Den lilla sagoboken Konjić sa zlatnim sedlom av Nada Iveljić öppnar just nu en ny värld för mig.

Ja, jag har inte hela boken utan bara titelsagan, men det räcker så bra. Början av den har jag just använt som utgångstext för en lektion i min översättningskurs. Och här kan ni se början av början:

Konjić sa zlatnim sedlom

Damir je sjedio na mostu i pljuvao koštice trešanja u rječicu pod sobom. Bilo je doba ljetnih praznika. Dječaci i djevojčice sastajali su se obično popodne kraj drvenog mostića. Bilo ih je desetak, što djevojčica, što dječaka. Trojica su živjela u gradu, a sad su kod djedova i baka provodili praznike. Najmanji dječak imao je pet godina a ostali su bili većinom Damirovi vršnjaci, petoškolci.

Put do mosta vodio je s jedne strane od malog šumom obraslog brijega. Na drugu stranu protezao se dug i pust, kroz polje, prema glavnoj cesti.

Odjednom Damir primijeti da s ceste skreće prema njemu nešto što nije ni vozilo ni životinja. Ako je autić, karoserija mu odsijeva zlatnom bojom; ali zašto ima noge? Ako je konj, što nosi ono na sebi? Tako se pitao Damir, nadvivši ruku nad čelo. Sunce je peklo i on bi se najradije zagnjurio u rječicu. Ali sad nije bilo vrijeme zato i on pođe u susret čudnom putniku.

°°

Och det här är ett försök till en översättning till svenska av detta lilla avsnitt som jag satt ihop med hjälp av mina studenters översättningsförslag:

°°

Den lilla hästen med den gyllene sadeln

Damir satt på bron och spottade körsbärskärnor i den lilla ån som flöt fram under honom. Det var sommarlov och pojkarna och flickorna brukade träffas vid träbron om eftermiddagarna. De var omkring tio barn, både flickor och pojkar. Tre av dem bodde i stan, men tillbringade nu sommarlovet hos sina far- och morföräldrar. Din yngsta pojken var fem år, och de andra var i Damirs ålder och gick i femte klass.

Från den ena sidan förde en stig från en liten skogbevuxen kulle till bron. På den andra sidan sträckte sig en annan stig, lång och ödslig, genom fälten bort mot landsvägen.

Plötsligt märkte Damir att någonting, som  varken var ett fordon eller ett djur, svängde av från vägen och närmade sig honom. Om det var en liten bil, då glänste dess kaross med en gyllene färg; men varför hade den ben? Om det var en häst, vad hade den då för något på sig? undrade Damir med handen mot pannan. Solen gassade och han hade helst velat kasta sig i ån. Men nu var det inte tid för detta så han gick den underliga vandraren till mötes.

På begäran – kan jag säga så? – vill jag idag läsa Catharina Gripenbergs dikt Irene ur mitt häfte från poesifestivalen som gick av stapeln här i Zagreb under helgen som gick.

Irene

Irene,
jag ville bara skriva att jag är på väg.
Bara skriva att nu skulle jag ha kommit.
Bara skriva farväl Irene, för om jag kommit
till dig hade du bestämt allt och jag gjort som du sagt, skjutit grannkon, om du sagt. Jag hade smekt sönder dina katter, skamprånglat ut dina gamla parfymflaskor och spetsar.
Läkarna skulle råda oss att inte inleda ”affärer” med folk. Vilka slags affärer? Skulle inte vi ha kunnat både älska och leva? Om vi inte skulle ha kunnat älska, skulle vi ha kunnat arbeta. Om vi inte skulle ha fått leva, skulle vi i alla fall ha kunnat dö. Skulle vi inte ha fått resa, skulle du ändå ha vetat att det i Brasilien finns fjärilar med silverstoft på vingarna, att södra Ryssland har alléer av vita akacior, och att i Manchuriet gror gräset fett efter den blodiga gödseln.
Eftersom vi skulle ha varit så dåliga på att älska och leva, men bra på att arbeta och dö, skulle vi ha gallrat i skogen, läst tyska pessimister och ätit din mammas torra bröd. Så vi skulle så klart ha blivit sjuka. Och säga: Irene, skriv inte som om du vet allt, ut och röj, vädra ut lungorna och huvudet, i Europa finns sprakande sågverk, vi reser dit.
Irene jag är på väg, jag har noga följt dina instruktioner, skenorna, sprickorna, i huden, huset, stigit av tåget, mutat soldaten att säga var han sett dig, för du går inte att hitta, självklara dimma,
Irene.

Anja Utlers läsning igår kväll var precis som den under poesifestivalen Brutals öppningskväll en upplevelse.

Vissa dikter blir mer när de läses – när de läses på rätt sätt. Och jag skulle nog känt mig lite vilsen om jag skulle försökt ta mig in i dessa dikter om Apollons och Marsyas’ kamp på egen hand. Så här lyder titlarna: marsyas, umkreist, beschattet – umklammern, durchtasten – erinnert, säuberlich: scheiden, entwuchert – entströmen, strudelnd – veröden. (I mitt häfte här har jag dem både i kroatisk och engelsk översättning – jag tänker inte översätta något till svenska, inte nu i alla fall.)

Först fick vi en inledning, som jag minns så här: Apollon och Marsyas skulle tävla med varandra med sina instrument och Apollon hade föreslagit/lurat Marsyas att de skulle spela på bakvända instrument. Apollons lyra gick att spela på också som vänd, men Marsyas flöjt? Skulle han dra luften inåt? Apollon vann och hudflängde sedan Marsyas, det var priset – varför vet jag inte. För att människan är grym och därför också låter sina gudar vara det? Detta hör så vitt jag förstått till den grekiska mytologin, jag tänker inte undersöka det. Inte nu.

Vad gör Anja Utler med detta stoff i sin dikt? Det blir väldigt fysiskt och när hon läser gnisslar och väser det och jag får en känsla av att någon borrar sig in i ett träds inre och sliter isär det fiber för fiber och varje fiber har sitt eget smärtsamma ljud.

Jag läser lite ur beschattet – umklammern:

so: tasten, die finger, sie wollen: durchschlingen die Borke sie
knirscht an den nägeln sie: bricht wie zum: licht hin gelockert
– [kch] – rissig, der rinde zu, drunter das blinde – [ssh] –
sprießende holz quillt vertieft noch – im stillen – den dunkelnden kern

Jag ser vita – trots att det står ”dunkelnden” – spröda basttrådar, fibrer och hör om och om deras kvidande, gnisslande bristande. Ljudet självt blir vitt och jag känner det i käkarna och mot tänderna.

Poesifestivalen Brutal fortsätter här i Zagreb och jag befinner mig i det där läget när platsen för berättande är upptagen av händelser. Så nu sliter jag ”brutalt” ut en bit ur en dikt av den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg. Dikten heter Svågrarna och resan till fyren (jag har svårt att tänka mig en mer finlandssvensk titel, men det kan bero på okunskap). Och så här såg poeten ut i ett av läsögonblicken:

Var gång mina svågrar förälskade sig i min syster
måste de ut och få frisk luft.
”Ta landsvägsbussen till fyren” beordrade mina föräldrar.
Vi gick den sista biten och tänkte på när vi var små
och oförälskade. Hur vi satt i köket med halsdukarna kvar
och med håret som gräset på blåsiga öar.

Jag tycker så mycket om vinden och landskapet i de här raderna. Och den sista raden ”med håret som gräset på blåsiga öar” ska jag lägga undan i minnet.

Igår var det bara de djärvaste som vågade sig till öppnadet av den internationella poesifestivalen brutal på Kino Grić (ja, där igen!) här i Zagreb, men bland dessa var Soraia, Nuno, Mario och jag. På Zagrebs gator blåste det med orkanstyrka och regnet for ilsket och iskallt på tvären genom luften. (Det lär ha haglat i Slavonien.)

mesig bild från orkanen

Vi lyssnade på fem poeter: Catharina Gripenberg (Finland). Filipa Leal (Portugal), Anja Utler (Tyskland), Kira Wuck (Nderländerna) och Tomislav Zajec (Kroatien). Lite av ”rotskäl” visar jag nu bilder på poeterna från Finland och Tyskland tillsammans med henne som läste de kroatiska översättningarna (har tyvärr inte hennes namn):

Catharina Gripenberg

Anja Utler

Texter kommer senare, jag ligger i uppförsbacke och hinner inte riktigt med, men festivalen fortsätter.

Inne i detta mörkerflimmer finns vi som lyssnade denna kväll: