Poesifestivalen Brutal fortsätter här i Zagreb och jag befinner mig i det där läget när platsen för berättande är upptagen av händelser. Så nu sliter jag ”brutalt” ut en bit ur en dikt av den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg. Dikten heter Svågrarna och resan till fyren (jag har svårt att tänka mig en mer finlandssvensk titel, men det kan bero på okunskap). Och så här såg poeten ut i ett av läsögonblicken:
Var gång mina svågrar förälskade sig i min syster
måste de ut och få frisk luft.
”Ta landsvägsbussen till fyren” beordrade mina föräldrar.
Vi gick den sista biten och tänkte på när vi var små
och oförälskade. Hur vi satt i köket med halsdukarna kvar
och med håret som gräset på blåsiga öar.
Jag tycker så mycket om vinden och landskapet i de här raderna. Och den sista raden ”med håret som gräset på blåsiga öar” ska jag lägga undan i minnet.
Åh, den tycker jag om. Mycket.
Varför har ingen berättat om henne för mig, tidigare?
Det är en underbart luftig atmosfär i Catharina Gripenbergs dikter och jag är glad att någon som är ung skriver så här idag. Jag har ett litet häfte med alla dikterna som lästes under festivalen (av alla de fem poeterna) och av Gripenberg finns ”Ediths såg”, ”Irene”, ”Gagarin och jag på en sista jordisk resa”, en namnlös och så den här om svågrarna. Kanske läser jag lite ur någon av dem igen här en dag.
Ja, lägg gärna ut mer vid tillfälle. Citatet med svågrarna är fantastiskt. Melankoliskt och gåtfullt. Hur reagerade publiken i Zagreb?
Jens, jag ska läsa igenom alla fem igen noga, kanske ikväll eller imorgon(, nu när det för tillfället inte väller in så mycket uppsatser). Publiken tyckte nog det var ”exotiskt” och jag minns att en av mina portugisiska vänner sa att han tyckte om själva sättet att läsa – ”som en sång”. Men det går nog inte att komma ifrån att det var bra att kunna svenska vid det här tilfället (även om häftet innehöll översättningar till både kroatiska och engelska) precis som det var bra att kunna tyska. Och att kunna portugisiska, holländska och kroatiska på allvar hade förstås varit bra, men det fanns det andra som kunde glädja sig åt att kunna.