Anja Utlers läsning igår kväll var precis som den under poesifestivalen Brutals öppningskväll en upplevelse.
Vissa dikter blir mer när de läses – när de läses på rätt sätt. Och jag skulle nog känt mig lite vilsen om jag skulle försökt ta mig in i dessa dikter om Apollons och Marsyas’ kamp på egen hand. Så här lyder titlarna: marsyas, umkreist, beschattet – umklammern, durchtasten – erinnert, säuberlich: scheiden, entwuchert – entströmen, strudelnd – veröden. (I mitt häfte här har jag dem både i kroatisk och engelsk översättning – jag tänker inte översätta något till svenska, inte nu i alla fall.)
Först fick vi en inledning, som jag minns så här: Apollon och Marsyas skulle tävla med varandra med sina instrument och Apollon hade föreslagit/lurat Marsyas att de skulle spela på bakvända instrument. Apollons lyra gick att spela på också som vänd, men Marsyas flöjt? Skulle han dra luften inåt? Apollon vann och hudflängde sedan Marsyas, det var priset – varför vet jag inte. För att människan är grym och därför också låter sina gudar vara det? Detta hör så vitt jag förstått till den grekiska mytologin, jag tänker inte undersöka det. Inte nu.
Vad gör Anja Utler med detta stoff i sin dikt? Det blir väldigt fysiskt och när hon läser gnisslar och väser det och jag får en känsla av att någon borrar sig in i ett träds inre och sliter isär det fiber för fiber och varje fiber har sitt eget smärtsamma ljud.
Jag läser lite ur beschattet – umklammern:
so: tasten, die finger, sie wollen: durchschlingen die Borke sie
knirscht an den nägeln sie: bricht wie zum: licht hin gelockert
– [kch] – rissig, der rinde zu, drunter das blinde – [ssh] –
sprießende holz quillt vertieft noch – im stillen – den dunkelnden kern
Jag ser vita – trots att det står ”dunkelnden” – spröda basttrådar, fibrer och hör om och om deras kvidande, gnisslande bristande. Ljudet självt blir vitt och jag känner det i käkarna och mot tänderna.