Konjić sa zlatnim sedlom

Äntligen har jag hittat en väg in i kroatiskan i text. Den lilla sagoboken Konjić sa zlatnim sedlom av Nada Iveljić öppnar just nu en ny värld för mig.

Ja, jag har inte hela boken utan bara titelsagan, men det räcker så bra. Början av den har jag just använt som utgångstext för en lektion i min översättningskurs. Och här kan ni se början av början:

Konjić sa zlatnim sedlom

Damir je sjedio na mostu i pljuvao koštice trešanja u rječicu pod sobom. Bilo je doba ljetnih praznika. Dječaci i djevojčice sastajali su se obično popodne kraj drvenog mostića. Bilo ih je desetak, što djevojčica, što dječaka. Trojica su živjela u gradu, a sad su kod djedova i baka provodili praznike. Najmanji dječak imao je pet godina a ostali su bili većinom Damirovi vršnjaci, petoškolci.

Put do mosta vodio je s jedne strane od malog šumom obraslog brijega. Na drugu stranu protezao se dug i pust, kroz polje, prema glavnoj cesti.

Odjednom Damir primijeti da s ceste skreće prema njemu nešto što nije ni vozilo ni životinja. Ako je autić, karoserija mu odsijeva zlatnom bojom; ali zašto ima noge? Ako je konj, što nosi ono na sebi? Tako se pitao Damir, nadvivši ruku nad čelo. Sunce je peklo i on bi se najradije zagnjurio u rječicu. Ali sad nije bilo vrijeme zato i on pođe u susret čudnom putniku.

°°

Och det här är ett försök till en översättning till svenska av detta lilla avsnitt som jag satt ihop med hjälp av mina studenters översättningsförslag:

°°

Den lilla hästen med den gyllene sadeln

Damir satt på bron och spottade körsbärskärnor i den lilla ån som flöt fram under honom. Det var sommarlov och pojkarna och flickorna brukade träffas vid träbron om eftermiddagarna. De var omkring tio barn, både flickor och pojkar. Tre av dem bodde i stan, men tillbringade nu sommarlovet hos sina far- och morföräldrar. Din yngsta pojken var fem år, och de andra var i Damirs ålder och gick i femte klass.

Från den ena sidan förde en stig från en liten skogbevuxen kulle till bron. På den andra sidan sträckte sig en annan stig, lång och ödslig, genom fälten bort mot landsvägen.

Plötsligt märkte Damir att någonting, som  varken var ett fordon eller ett djur, svängde av från vägen och närmade sig honom. Om det var en liten bil, då glänste dess kaross med en gyllene färg; men varför hade den ben? Om det var en häst, vad hade den då för något på sig? undrade Damir med handen mot pannan. Solen gassade och han hade helst velat kasta sig i ån. Men nu var det inte tid för detta så han gick den underliga vandraren till mötes.

Kommentera