Kategori: Litteratur

Jag läser Yoko Tawada igen, den här gången i svensk översättning, så Das nackte Auge heter Det nakna ögat. Boken både liknar och inte liknar hennes tidigare böcker. Utifrånblicken finns där och Asien i Europa, den ensamma eller kanske snarare enskilda kvinnan, men nu är hon från Vietnam och inte från Japan och på något vis ser vi också henne utifrån. Fast jag har inte kommit så långt att jag egentligen kan säga något riktigt om helheten. Språket talar vackert och glasklart också om obegripligheter. Kanske är blicken också en röntgenblick ibland – man åker liksom igenom företeelsernas ytor även om nästan allt förblir mycket konkret.

Jag vill bjuda på några citat som jag valt ut med viss noggrannhet:

Kanske håller vi alla på att förvandla oss till möbler för att göra allt mer uthärdligt.

°v°

När man städar ser man vad de flesta människor konsumerar och slänger. På så sätt får man en överblick över nationalekonomin. Man borde alltid börja sin karriär som städerska.

°v°

Efter ceremonin kommer hon inte längre vara forskare, utan vampyr. Tycker hon karriärbytet är svårt?

°v°

Om en naturvetare en dag skulle bli labbråtta skulle hon genast begå självmord. Jag skulle fortsätta leva som råtta tills människorna dödade mig.

°v°

Flickans ansikte har redan något värdigt över sig, trots att hon är så ung att man förmodligen ännu kan se spår av blöjknutar på hennes hud.

°v°

Översättningen är gjord av Sofia Stenström och förlaget är Sadura.

Detta är, som så många andra dagar, en dag för en dikt av Adam Zagajewski. Jag letar lite i Antenner i regn och hittar den och den och den

och till sist väljer jag en – den här:

En stum stad

Föreställ dig en mörk stad.
Den förstår ingenting. Här råder tystnad.
Och i tysthet fattar fladddermössen som joniska filosofer
i flykten plötsliga, radikala beslut,
som fyller oss med förtjusning.
En stum stad. Den är täckt av skyar.
Ännu vet man ingenting. Ingenting.
Plötsligt sliter en skarp blixt hål i natten.
Självklart skyler strax prästen och popen
fönstret med blygrå sammet,
men vi går ut för att
höra regnets rassel
och gryningen. Gryningen säger alltid något.
Alltid.

°v° °v°

Ännu vet man ingenting…

översättningen är gjord av Anders Bodegård

Egentligen trodde jag aldrig att Nina Cassian skulle dö, inte under min tid i alla fall, men nu har jag fått veta att hon är död, att hon dog för lite mer än en vecka sedan. Jag tror det ändå inte. Jag har läst så många dikter av henne, om och om igen och tyckt om dem och ibland blivit lite oroad eller bara gripen. Mycket är så djärvt och trotsigt. Jag har inte utan anledning två av hennes diktsamlingar här i mitt växande minibibliotek.

Jag väljer en dikt ur samlingen Kontinuum i Dan Shafrans tolkning – förlaget är Tranan:

En ensam turist

Här är den – den vilda Irländska sjön.
Fiskmåsar, med sina starka vingar utsträckta
som vore de korsfästa av vinden.
Jag ser också ett knippe gula blommor
liknande dem i min förlorade trädgård…
…för det är vår, ser du,
och allt detta, älskling, händer mig
utan dig, här på hedarna:
miraklet att andas, att se,
hur vattnets blåaktiga pärlemorspikar
rispar i sanden.

Och havet slutar förstås i ett träsk.

Ja, ”kastanjerna blommar” låter som titeln på en dikt eller kanske en roman, men romanen heter nog ”Nässlorna blomma” och dikten visst ”Kastanjeträden trötta luta”… Nå, här blommar i alla fall sedan en tid kastanjerna utmed Heinzelova och på andra ställen, hästkastanjer…

De håller sina höga ljus mot himlen och våren känns stor och mäktig. Londi och jag går under träden och jag kan förstås inte låta bli att sända en tanke till Theodor Fontanes "unter Palmen". Vi tar bilder och håller oss dolda. ”Nu var det 1914”, tänker jag och vet att så mycket mer än det är hundra år sedan.

Igår eftermiddag satt jag någon timme på en bänk här i ”parken” med Londi vilande vid mina fötter. Jag läste en av novellerna i den ryska antologin Cirkelns kvadratur, som jag så småningom ska recensera eller i alla fall skriva om. Bokens författare är alla unga och de har alla mottagit det ryska Debutpriset. Jag var inne i Andrej Simonovs halvkvävt absurda berättelse ”Hemmaliv under jorden”. En son, hans mor, moderns nya man och morfadern för en märklig existens så långt ifrån varandra som möjligt i en liten lägenhet. En ljum vind gungade valnötsträdets grenar och jag läste om sonens födelsedag:

Han hade antagligen inte heller ställt upp på födelsedagsfirandet om det inte varit för Arsenij Michajlovitj. Denne tog på sig sin fina polisskjorta, bad de andra klä upp sig och spankulerade omkring i lägenheten medan han berättade anekdoter om Turgenjev ur en biografi som han läste på sin fritid. Han tyckte att alla sallader hade lyckats mycket väl, att mamma såg strålande ut, att Kolja hade blivit så mycket manligare och att Viktor Petrovitj inte hade lämnat sina strategiska positioner – när Arsenij Michajlovitj nämnde dessa positioner klappade han morfar på axeln och de skrattade båda. Denna optimism gav morfar anledning till fler lustigheter och han följde Arsenij Michajlovitj överallt medan de pratade en sådan smörja att mamma bara rullade med ögonen och Arsenij Michajlovitj blundade förtvivlat.

Någon sida längre fram hettar det plötsligt till:

”Vems födelsedag är det vi firar?” exploderade morfar.
”Jag vet inte”, svarade Kolja som redan var ute i korridoren.
Ett glas kom flygande efter honom. Kolja grep efter en tallrik i köket för att krossa den till svar, han slog den mot bordshörnet men tallriken höll – i nästa sekund hade han insett hur absurt det var att krossa porslin men han undvek att ställa tillbaka tallriken och placerade den i stället vid vädringsfönstret.

Framför Londi och mig hade, medan jag läste detta, en av katternas skyddsänglar börjat duka upp mat på en bänk. Katterna – som ju kan klockan – var redan där och sträckte sig flinkt och behändigt efter det som serverades.

Londi följde det hela uppmärksamt med lätt höjda öron och jag tappade åtminstone för en stund kontakten med Kolja och morfadern och lät boken sjunka ner i knät.

≈≈

PS Förlaget är Ersatz och översättningen är gjord av Kristina Rotkirch.