Kategori: Litteratur

Poesifestivalen Brutal fortsätter här i Zagreb och jag befinner mig i det där läget när platsen för berättande är upptagen av händelser. Så nu sliter jag ”brutalt” ut en bit ur en dikt av den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg. Dikten heter Svågrarna och resan till fyren (jag har svårt att tänka mig en mer finlandssvensk titel, men det kan bero på okunskap). Och så här såg poeten ut i ett av läsögonblicken:

Var gång mina svågrar förälskade sig i min syster
måste de ut och få frisk luft.
”Ta landsvägsbussen till fyren” beordrade mina föräldrar.
Vi gick den sista biten och tänkte på när vi var små
och oförälskade. Hur vi satt i köket med halsdukarna kvar
och med håret som gräset på blåsiga öar.

Jag tycker så mycket om vinden och landskapet i de här raderna. Och den sista raden ”med håret som gräset på blåsiga öar” ska jag lägga undan i minnet.

Igår var det bara de djärvaste som vågade sig till öppnadet av den internationella poesifestivalen brutal på Kino Grić (ja, där igen!) här i Zagreb, men bland dessa var Soraia, Nuno, Mario och jag. På Zagrebs gator blåste det med orkanstyrka och regnet for ilsket och iskallt på tvären genom luften. (Det lär ha haglat i Slavonien.)

mesig bild från orkanen

Vi lyssnade på fem poeter: Catharina Gripenberg (Finland). Filipa Leal (Portugal), Anja Utler (Tyskland), Kira Wuck (Nderländerna) och Tomislav Zajec (Kroatien). Lite av ”rotskäl” visar jag nu bilder på poeterna från Finland och Tyskland tillsammans med henne som läste de kroatiska översättningarna (har tyvärr inte hennes namn):

Catharina Gripenberg

Anja Utler

Texter kommer senare, jag ligger i uppförsbacke och hinner inte riktigt med, men festivalen fortsätter.

Inne i detta mörkerflimmer finns vi som lyssnade denna kväll:

Jag läser Yoko Tawada igen, den här gången i svensk översättning, så Das nackte Auge heter Det nakna ögat. Boken både liknar och inte liknar hennes tidigare böcker. Utifrånblicken finns där och Asien i Europa, den ensamma eller kanske snarare enskilda kvinnan, men nu är hon från Vietnam och inte från Japan och på något vis ser vi också henne utifrån. Fast jag har inte kommit så långt att jag egentligen kan säga något riktigt om helheten. Språket talar vackert och glasklart också om obegripligheter. Kanske är blicken också en röntgenblick ibland – man åker liksom igenom företeelsernas ytor även om nästan allt förblir mycket konkret.

Jag vill bjuda på några citat som jag valt ut med viss noggrannhet:

Kanske håller vi alla på att förvandla oss till möbler för att göra allt mer uthärdligt.

°v°

När man städar ser man vad de flesta människor konsumerar och slänger. På så sätt får man en överblick över nationalekonomin. Man borde alltid börja sin karriär som städerska.

°v°

Efter ceremonin kommer hon inte längre vara forskare, utan vampyr. Tycker hon karriärbytet är svårt?

°v°

Om en naturvetare en dag skulle bli labbråtta skulle hon genast begå självmord. Jag skulle fortsätta leva som råtta tills människorna dödade mig.

°v°

Flickans ansikte har redan något värdigt över sig, trots att hon är så ung att man förmodligen ännu kan se spår av blöjknutar på hennes hud.

°v°

Översättningen är gjord av Sofia Stenström och förlaget är Sadura.

Detta är, som så många andra dagar, en dag för en dikt av Adam Zagajewski. Jag letar lite i Antenner i regn och hittar den och den och den

och till sist väljer jag en – den här:

En stum stad

Föreställ dig en mörk stad.
Den förstår ingenting. Här råder tystnad.
Och i tysthet fattar fladddermössen som joniska filosofer
i flykten plötsliga, radikala beslut,
som fyller oss med förtjusning.
En stum stad. Den är täckt av skyar.
Ännu vet man ingenting. Ingenting.
Plötsligt sliter en skarp blixt hål i natten.
Självklart skyler strax prästen och popen
fönstret med blygrå sammet,
men vi går ut för att
höra regnets rassel
och gryningen. Gryningen säger alltid något.
Alltid.

°v° °v°

Ännu vet man ingenting…

översättningen är gjord av Anders Bodegård

Egentligen trodde jag aldrig att Nina Cassian skulle dö, inte under min tid i alla fall, men nu har jag fått veta att hon är död, att hon dog för lite mer än en vecka sedan. Jag tror det ändå inte. Jag har läst så många dikter av henne, om och om igen och tyckt om dem och ibland blivit lite oroad eller bara gripen. Mycket är så djärvt och trotsigt. Jag har inte utan anledning två av hennes diktsamlingar här i mitt växande minibibliotek.

Jag väljer en dikt ur samlingen Kontinuum i Dan Shafrans tolkning – förlaget är Tranan:

En ensam turist

Här är den – den vilda Irländska sjön.
Fiskmåsar, med sina starka vingar utsträckta
som vore de korsfästa av vinden.
Jag ser också ett knippe gula blommor
liknande dem i min förlorade trädgård…
…för det är vår, ser du,
och allt detta, älskling, händer mig
utan dig, här på hedarna:
miraklet att andas, att se,
hur vattnets blåaktiga pärlemorspikar
rispar i sanden.

Och havet slutar förstås i ett träsk.