Den europeiska kroppen – Yoko Tawada

![Tawada](/wp-content/PICT2/PICT2006_01.jpg @alignright)För någon tid sedan talade jag lite om den japanska författarinnan Yoko Tawada och hennes essäsamling ”Talisman” under pausträdet. Hon bor sedan många år i Hamburg och skriver på både japanska och tyska. För den läsare som vill ha lite mera bakgrund finns här en länk till min förra text om henne.

Eftersom jag just upptäckt att hon kommer till Göteborg redan den 15.3, alltså mycket tidigare än vad som först annonserats, vill jag nu ge ytterligare ett smakprov på hennes sätt att skriva. Kanske lockas någon att gå och lyssna på henne – jag hoppas att evenemanget är öppet för allmänheten.

I ”Talisman” finns det ett kapitel som heter ”Eigentlich darf man es niemandem sagen, aber Europa gibt es nicht” (Egentligen får man inte säga det till någon, men Europa finns inte). Jag väljer det andra avsnittet i essän och översätter det till svenska. Det handlar om européernas förhållande till kroppen sett ur en japansk vinkel.

Eftersom jag inte var van vid att ge akt på på hårets och ögonens färg, lade jag knappt märke till att andra färger reflekteras hos européer än hos mig vid dagsljus.

Vad jag däremot lade tydligt märke till var att en europeisk kropp alltid söker efter en blick. Inte bara ansiktet utan också fingrarna eller till och med ryggen längtar efter en blick. Därför är varje människa ålagd att om och om igen kasta en blick på en annan människas kropp. Inte bara det: Ögonen är också ålagda att visa upp en reaktion på den. En negativ reaktion kan accepteras, men att inte visa någon reaktion alls är inte tillåtet. Ofta måste jag stänga ögonen på pendeltåget eller på bussen, för att den här uppgiften blev mig övermäktig. Inte sällan fick jag höra en aggressiv kommentar på gatan bara för att jag inte hade skänkt en man någon blick. Jag vill inte varsebli varje människa med synen och än mindre vill jag skaffa mig en uppfattning om varje människoskepnad, eftersom då också en omvänd process skulle äga rum: Min kropp skulle då bli till något som genom den andres blick ständigt tvingas att ta form på nytt.

En kropp som vill och måste bli sedd är en europeisk kropp. Och detta behöver inte ens ha med narcissism att göra. Snarare hänger detta behov samman med fruktan för att något som inte blir sett när som helst kan försvinna.

6 tankar om “Den europeiska kroppen – Yoko Tawada

  1. En reklamkampanj i mitten av 90-talet för att få företag att annonsera på stora neonskyltar använde ”Syns du inte, finns du inte” som slogan. På Drottningtorget i Göteborg såg jag detta meddelande varje gång jag passerade. Funderade allvarligt över vad som kunde ha framkallat ett sådant budskap.

    Det Yoko Tawada skriver är kanske sant. Den europé som inte blir sedd, liksom upplöses och försvinner. Vi låter andra människors grad av uppmärksamhet definiera oss som personer. Inte så konstigt då, att majoriteten av européer allra hetast önskar ”att bli sedda” på jobbet, i skolan, av chefen, etc. när man gör undersökningar om vad som är viktigt i det offentliga livet. Tawada måste vara en mycket observant och insiktsfull person.

  2. Marita: Nu kan jag inte låta bli att undra hur japanerna klarar sig undan denna ytans kultur. Gör de verkligen det eller har de en annan sorts ytlighet?

    Egentligen är ju ytans kultur för ingen. Det märker man tydligast när man är den som ser den som blir sedd – hur snabbt byter man inte objekt och hur hastigt glider inte den som nyss var i centrum ner i periferins djupa fickor. Vanitas.

  3. Kanske är fåfänga något som alla människor har i alla kulturer bara på olika sätt. Tror att det moderna Japan, där nativiteten är katastrofalt låg och man har ett gott öga till Västerlandets materialism är ungefär lika ytligt fåfäng som i Europa. Vill minnas att många japanskor sedan några år gärna opererar ögonen, så de ser mer europeiska ut. Å andra sidan upplevs det kanske som hotfullt om man tittar rakt på folk man möter på gatan. Jag vet inte.

    I det gamla Japan var ödmjukhet den högsta dygden och gruppens bästa det viktigaste, vilket skapade ordspråk som ”Den spik som sticker upp blir slagen i huvudet”. En dokumentär jag såg på 80-talet om japanskt yrkesliv förvånade mig då. En man som egentligen velat bli något helt annat hade fått jobb som mellanchef på ett stort företag. Han fick frågan om han inte var ledsen över att inte få sin dröm om yrkeslivet uppfylld. Han svarade lugnt: ”Detta är också ett bra jobb”.

    Undrar hur man klarar av västerlandets extrema individualism i ett utpräglat gruppsamhälle. Har sådant undersökts? Nog måste det innebära en inre konflikt för japanerna?

  4. Det skulle vara intressant att fråga Yoko Tawada om sådant här nu när hon kommer till Sverige; han vet ju en hel del om både den japanska och den europeiska människobilden. Tyvärr kan jag inte gå och lyssna på henne i Göteborg den 15.3, eftersom jag åker till Leipziger Buchmesse tidigt morgonen därpå och jag har en del att ordna här hemma innan jag reser. Men kanske finns det någon som går dit och sedan vill ”rapportera” hit – vem vet…

Kommentera