Nina Cassian: En ensam turist

Egentligen trodde jag aldrig att Nina Cassian skulle dö, inte under min tid i alla fall, men nu har jag fått veta att hon är död, att hon dog för lite mer än en vecka sedan. Jag tror det ändå inte. Jag har läst så många dikter av henne, om och om igen och tyckt om dem och ibland blivit lite oroad eller bara gripen. Mycket är så djärvt och trotsigt. Jag har inte utan anledning två av hennes diktsamlingar här i mitt växande minibibliotek.

Jag väljer en dikt ur samlingen Kontinuum i Dan Shafrans tolkning – förlaget är Tranan:

En ensam turist

Här är den – den vilda Irländska sjön.
Fiskmåsar, med sina starka vingar utsträckta
som vore de korsfästa av vinden.
Jag ser också ett knippe gula blommor
liknande dem i min förlorade trädgård…
…för det är vår, ser du,
och allt detta, älskling, händer mig
utan dig, här på hedarna:
miraklet att andas, att se,
hur vattnets blåaktiga pärlemorspikar
rispar i sanden.

Och havet slutar förstås i ett träsk.

2 tankar om “Nina Cassian: En ensam turist

Kommentera