Igår var jag på kratke priče igen och då var det dags att få höra några av texterna och inte bara saker om dem. Språken var portugisiska, engelska, tyska, holländska, lettiska och kroatiska. På två skärmar kunde man läsa kroatiska respektive engelska översättningar under tiden som texterna lästes.
Tyvärr – eller vad ska jag säga? – var det Ana Paula Maia från Brasilien som började. Hennes text handlade om ett slakthus, eller slakteri, heter det nog, om djurens lidande och om människornas, alltså slakteriarbetarnas, lidande – och om grymhet, tror jag. Nej, jag är inte vegetarian, så den som vill kan säga att detta är hyckleri och jag säger inget till det. Jag tiger med stela käkar. Ana Paula Maia läste med stark enträgen röst. Nästan genast skar jag bort den engelskspråkiga skärmen ur mitt blickfält, för där hade jag ju förstått allt. Den kroatiska sidan gled jag snabbt hit och dit över, liksom på flykt undan nyckelord som svinja, krava, bik, oko, smrt, krv, bol (gris, ko, tjur, öga, död, blod, smärta). Samtidigt gjorde sig de portugisiska orden allt begripligare och trängde sig på mig med större och större våld. Till slut höll jag för öronen och låste blicken vid för mig obegripliga ord på den kroatiska skärmen, men så blev dessa utvalda obegripligheter plötlsigt transparenta och jag måste fly igen. Till sist jag borrade in blicken i stolsryggen framför mig. Jag tror jag ändå förstod hela historien. Telepatiskt på ett fruktansvärt sätt.
Efteråt var jag utmattad och ganska apatisk och lyckades inte riktigt koncentrera mig på det som sedan lästes, även om jag har en vag känsla av att engelsmannen Jon McGregors text var skickligt skriven, den handlade om en tung sockerbeta som kastats rätt genom en bilruta. Och så minns jag lettiskan Kristīne Želve för hon läste så rakt in i mig att jag tyckte att hon talade direkt till mig, men jag vet inte vad hon talade om. Fast kanske ska jag ta reda på det.
Klingt wirklich furchtbar. Och jag kan tänka mig att i en sån kontext blir den överdimensionerade pivo som tornar upp sig i bakgrunden kväljande den med.
(off-topic). Första gången jag besökte Kroatien var såren från kriget fortfarande färska. Min hustru och jag gick igenom hamnen i Trogir, i sällskap med en ung serb. Han pekade på en reklamaffisch och sa: det där är den lokala ölsorten. Den kommer ni att gilla. ”Very European”. ”Jaha”, sa jag med visst intresse. ”Oh yes, it tastes nothing…”
Ja, war fürchterlich.
Fast Medvedgrad är ett inte så dumt lokalt öl, även om reklamskylten här är onödigt stor.