Härom dagen gick jag igenom en märklig kris – en snobbkris, kanske någon skulle tycka. Jag hade tvingat mig igenom en sorgligt dålig novellantologi på över tvåhundra sidor – ja, det är frågan om ett jobb – då jag plötsligt fick jag en attack av panik och stark olust. Hur jag än försökte slita mig eller gnida mig ren, så klibbade flosklerna vid mig. Nej, jag tänker inte citera en enda av dem här! Ni kan lätt föreställa er fraserna själva. I alla fall har jag aldrig tidigare varit med om något sådant. Aldrig förr hade jag sett eller snarare insett hur farligt det är att luta sig så här långt in över skräpets avgrunder. Jag tänkte att jag måste tala med någon som kunde säga något renande som skar bort kladdet, men det fanns ingen där. I min förtvivlan tog jag en iskall dusch, men det hjälpte förstås inte. Jag försökte med tanken att repa upp den äckliga väven som satt inne i mitt huvud, men fraserna och klichéerna hoppade bara grinande runt i min skalle. Sedan blev jag arg på mig själv: Tror du att du skriver så mycket bättre, eller vad? Och förresten, vad är detta för en svaghet och ynkedom att inte kunna hålla emot en portion av sådant här koketterande dravel? Och dessutom – de som skrivit ihop de där texterna var ju så glada och nöjda med vad de gjort. Måste jag verkligen spotta på det? Ja, det måste jag, viskade jag halvt skamset till mig själv, ja, det måste jag. Jag väljer inte.
Jag tog en rask promenad, men det var för varmt ute för det skulle gå att rensa bort det inre kladdet. Klyschorna tornade upp sig som skämda gräddtårtor i mitt huvud och sedan sjönk de ihop till en snaskig sörja som jag inte kunde rädda mig ur.
Men plötsligt visste jag att jag måste tillbaka till en riktig bok, till en levande text. Så när jag kom in efter den galna svettiga fruktlösa promenaden, grep jag Melinda Nadj Abonjis ”När duvor flyger”, originaltitel ”Tauben fliegen auf”, översättare Christine Bredenkamp, varför jag inte läser den på tyska talar jag inte om, det är inte viktigt här och nu. För övrigt är översättningen mycket skickligt gjord.
Nej, jag ska inte berätta för mycket om handlingen, någon annan gång kanske. Några stickord är: Vojvodina-ungrare, Schweiz, krig på Balkan, en familj. I stället läser jag detta på sidorna 156 och 157:
Vänta? på vem? på vad? säger pappa efter en kort paus, han måste få fritt utlopp för sina svordomar, orden, de vulgära, grova, flyger som flinka fiskar ur munnen på honom, och jag har aldrig talat om för honom att det inte finns någonting jag hellre hör än hans förbannelser och svordomar; därför att i dessa stunder, då fars upprörda tunga producerar fjädrande ljud och sätter fart på kommunisterna eller några andra förbrytare i mänsklighetens historia, hoppla, hoppla! då vet jag att det är något med honom som jag förstår, och jag önskar att jag kunde göra fars svordomar hörbara, att jag kunde översätta dem till det andra språket så att de verkligen glänser – Stalin, sänder du oss en hälsning från din sibiriska, underkylda röv, tänker du sabba vårt humör redan nu, innan vi ens kommit fram, Adam och Eva, som fortfarande är oskyldiga och egendomslösa och springer omkring nakna i ditt socialistiska paradis? – men även om jag aldrig skulle lyckas med det, är jag ändå rätt säker på att far kommer att fortsätta avlossa sina giftigheter bara för att förhindra att hans modersmål blir utkylt, så länge som svärandet fortfarande flyter kan väl knappast resten av orden dö ut, eller?
Melinda Nadj Abonjis ord rullar fram så här boken igenom och skänker mening och kampvilja. Skräpet jag talade om i början (vilket? vad?) sjunker till botten där det hör hemma och jag andas upp och ut och går vidare med fjädrande steg. Tro mig.
Det var en fin och lustig beskrivning. Det fordras naturligtvis järnvilja för det jobbet
Oj, Bodil, … Men varför fortsatte du läsningen? Rena självplågeriet ju.
Den ”levande texten” du visar, kom mig att minnas detta:
”Fadren väljer med omsorg dem han ger ynnesten att vårda vårt urgamla förråd av svordomar.”
Bodil, tack för en mycket bra beskrivning av fenomenet, känns bara alltför väl igen, och var en av många orsaker till att jag själv för ett antal år sedan hoppade av allt kritikerarbete (och slutligen också lektörsuppdragen för BTJ). Men egentligen ville jag mest av allt instämma i det du skriver om När duvorna flyger, det är en mycket fin bok! Det kommer sedan en tid mycket fina litterära uttryck för den sorg och den förlust som Balkankrigen orsakade. Det ska vi vara tacksamma för.
Tog bort skräpcitaten jag hade här, de var bara trista att läsa. Som sagt, dags att glömma eländet.
PS Thomas, ja, ”När duvor flyger” är en fantastisk bok!
Ja, några av de var verkligen pinsamma