Zeuthen – Hankels Ablage

Nästan allra längst ut på Berlins sydöstliga S-Bahn-linje ligger Zeuthen (bara Wildau och Königs Wusterhausen ligger längre ut), ett slags sömnig småstad eller by med en mera mondän sida vänd mot sjön Zeuthener See, som egentligen är en utbuktning av floden Dahme. Här lät den tyska realismens främste författare, Theodor Fontane, en del av sin roman ”Irrungen, Wirrungen” ha sin spelplats. En vandring genom ett skogsparti och en övernattning vid sjön i värdshuset intill Hankels Ablage är vad Zeuthenmiljön fått bidra med i romanen.

För den intresserade finns här min översättning till svenska av romanens första och andra kapitel. (Så småningom kommer jag att översätta hela romanen, men jag letar först efter en förläggare.)

I romanens elfte kapitel kommer Botho och Lene till Hankels Ablage. Så här lyder de första raderna i kapitlet där de träffar sitt val av plats för sin kärleksutflykt, för sin enda natt tillsammans:

Die Landpartie, die man nach dem Wilmersdorfer Spaziergange verabredet oder wenigstens geplant hatte, war nun auf einige Wochen hin das Lieblingsgespräch, und immer, wenn Botho kam, überlegte man, wohin? Alle möglichen Plätze wurden erwogen: Erkner und Kranichberge, Schwilow und Baumgartenbrück, aber alle waren immer noch zu besucht, und so kam es, daß Botho schließlich ”Hankels Ablage” nannte, von dessen Schönheit und Einsamkeit er wahre Wunderdinge gehört habe, Lene war einverstanden. Ihr lag nur daran, mal hinauszukommen und in Gottes freier Natur, möglichst fern von dem großstädtischen Getreibe, mit dem geliebten Manne zusammen zu sein. Wo, war ihr gleichgiltig.

I närheten av Hankels Ablage finns idag en liten park som kallas Fontaneplatz

park

och där finns också en minnessten:

sten

Blick ut över Zeuthener See från Hankels Ablage i kvällningen:

sjön

PS Imorgon kommer jag att vara ”bortkallad” från den här platsen, men på söndag är jag tillbaka.

4 tankar om “Zeuthen – Hankels Ablage

  1. Åh, du vandrade på Fontanes spår! Jag har en vännina som bor i Schmöckwitz och jag cyklar dit då och då för att hälsa på henne. Någon gång åkte vi skridskor på Zeuthener See, minns jag…

    Den lilla ”dikten” på minnesstenen är ju ganska rolig:

    Ein’ge Kapitel, wohlgetan,
    Spielen an der Görlitzer Bahn,
    Ein Kuss, was ist er, wenn Züge brausen
    Vorüber an Schmöckwitz und Wusterhausen.

    Man kysstes alltså medan tåg susade förbi…

  2. Ja, det är svårt att låta bli, när man vet var han gått. Jag har varit i Zeuthen en gång förut och då gjorde jag en riktig ”spårvandring” med en man från Fontane-Gesellschaft i Zeuthen.

    Fint att du satte in den lilla dikten; den syns ju inte så bra på mitt foto.

  3. Lustigt att du skrev om en lyckokänsla över ordet ‘spendera’, precis när jag hade skrivit texten om Per Engström, och hans epifanibok … Jo, ordet finns två gånger i Gabriella Håkanssons senaste roman, Hjärnmänniskan, och hon är ändå en lysande stilist.

  4. Ja, det går visst att ”utvinna epifanier” ur de mesta banala slappheter – bara de serveras i porslinskopp med öra. Tack än en gång för nöjet!

Kommentera