Kategori: Litteratur

Jag lägger upp ännu en av mina bokrecensioner – som omväxling till sådant jag säger här med en kanske ofta lite privatare röst. Den här texten handlar om och visar upp några av den zigenska poeten Papuszas dikter. Så vitt jag minns publicerades den i Hufvudstadsbladet i början av hösten 2014:

Gott folk, skulle ni vilja veta vårt öde,

veta hela sanningen om zigenarna?

Jag vet att ni inte kommer att tro mig,

men jag ber er – lyssna på min sång…

Kanske kunde jag börja med de orden när jag nu vill berätta om Bronisława Wajs’ dikter och sånger, hennes liv. 

Hon levde och dog i Polen under en för zigenare särskilt svår tid och hennes levnads årtal (det första osäkert) var 1908 och 1987. Ofta kallas hon Papusza, ”docka” på romani och hon valde redan tidigt en egen väg. Hennes far dog i Sibirien när hon bara var ett litet barn och modern och dennas nye man hade ingen förståelse för flickans önskan att lära sig läsa. Hon fick aldrig gå i skolan, men hon lärde sig läsa genom skolbarn och vuxna utanför den egna folkgruppen. Det sägs att hon stal höns för att betala för kunskapen. Hon läste i hemlighet för läsandet ansågs av hennes folk som en oren gadje-syssla. Och så började hon skriva. Så småningom kom hennes begåvning att upptäckas av den polske poeten Jerzy Ficowski som också översatte hennes dikter till polska.

Papuszas sånger och dikter tar upp typiska zigenska teman som vägen, fattigdomen och hemlösheten, men en del av hennes texter ger också ganska detaljerade beskrivningar nazisternas förföljelser av hennes folk och zigenarnas ofta fruktlösa försök till flykt för att undkomma förintelselägren. 

Genom dikterna susar vinden och till skogen återkommer Papusza i sina texter gång på gång. Hon sjunger skönt om blåbär, hasselnötter och ekorrar och om vackra zigenarbarn som dansar i eldskenet bland tälten. Så här lyder samlingens titeldikt:

Jag är där vinden är

Där vinden sjunger högt

ber på hösten gyllenlöven

och en svart zigenerska

till Gud.

I skogarna,

vid korsvägarna,

där vindarna sjunger högt,

bönfaller zigenerskan Gud,

och ett gyllenlöv faller till marken.

Strålande skönhet mitt i armodet och ett slags tilltro till vägen och färden. Men i Papuszas dikter finns också dilemmat, konflikten mellan den gamla fria zigenska livsvägen och ett liv i hus, välmåga och trygghet.

Sen länge är de vandrande

zigenarnas tid förbi.

Men jag ser dem:

de är snabbare än vattnet

när det flyter fram

klart och starkt.

Vinden fortsätter som på trots att blåsa genom dikten såsom bäcken rinner.

°°

Bronisława Wajs (Papusza)

Jag är där vinden är – och andra sånger

Översättning från polskan: Julian Birbrajer och Anders Bodegård

Förlag: Tranan

Någon gång i början 2014 läste jag en bok med namnet Cirkelns kvadratur. och skrev kort därpå en recension. Den publicerades sedan i Hufvudstadsbladet vid en för mig okänd tidpunkt, kanske i slutet av våren. Som en vink åt det första ledet i boktiteln publicerar jag den nu här vid årets slut:

Cirkelns kvadratur. är en novellantologi som rymmer berättelser av tio unga ryska författare som alla fått Debutpriset. Titeln lockade mig för den högt spända omöjligheten och så låg det något mycket frestande i detta att få läsa ett utsnitt av det bästa som skrivits av denna tids unga människor från detta vidsträckta för mig ganska okända land.

I förordet tecknar antologins redaktör Olga Slavnikova entusiastiskt en bakgrund till helheten och hon beskriver denna författargeneration som något alldeles egenartat. Men redan i inledningens första stycke sätter jag i halsen och tänker att ”hjälp, så här fort går det”. Kanske är det ett år sedan Slavnikova formulerade detta, kanske två, jag vet inte hur fort det gått mellan tanke, utgivning och översättning. Hon skriver så här om de unga författarna:

”De är i alla avseenden befriade från det sovjetiska arvet. De upplever ingen nostalgi och hyser ingen sympati för den konst som i dag försöker göra allt sovjetiskt till en modetrend. De kämpar inte med ett sovjetiskt förflutet, till skillnad från äldre författargenerationer som har ägnat en stor del av sitt arbete åt den frågan. De nya författarna helt enkelt lever, och de skriver helt enkelt om det som omger dem.”

Är det magiska ögonblicket av öppenhet och frihet redan förbi? Jag tror det, fast det Slavnikova säger någon rad längre ner stämmer nog delvis ändå: ”Att lösa det olösbara, uppfylla det ouppfyllbara – det är kraven som ställs på den unga människan i den oförutsägbara ryska verkligheten av i dag.” Men nu är denna frihet ställd mot en vägg.

Sedan är det väl inte helt sant att det sovjetiska arvet inte har någon plats i de här texterna. I novellen ”Snö-Gorkij” ramlar ord som ”skadegörare” och ”avfälling” över oss, Stalin ser på oss uppifrån och det grälas om ”kommunistpartiets linje” medan det hela varvas med modern råkapitalism.

Kartan spänns ut från Sankt Petersburg och Archangelsk till Amur oblast långt borta i Ostasien eller Altaj i Centralasien. Och en novell heter ”Till Tjetjenien, till Tjetjenien!” En journalist från Moskva är på besök där efter kriget och han får balansera mycket försiktigt i samtalen med lokalbefolkningen, hela tiden kan det tippa över. ”Min son torterades.” ”Min hustru dödades i bombningarna.” Men emellanåt skrattar man tillsammans och varken journalisten eller läsaren vet vad som väntar runt nästa hörn.

I Andrej Simonovs halvkvävt absurda berättelse ”Hemmaliv under jorden” för en son, hans mor, moderns nya man och morfadern en märklig existens så långt ifrån varandra som möjligt i en liten lägenhet. Då och då uppstår plötsliga gräl och man faller in i ”de ytterst höga tongångar som bara förekommer i samband med smulor på bordet eller smutsig disk.”

Alexandr Snegirjovs patetiska sex- och våldsfantasi om kvinnor i ett shopping-center skulle vara oförlåtlig om den inte varit just så patetisk och parodiskt överdriven. Viktoria Tjukarnejevas text om cancersjuk flicka griper först men tröttar på något vis ut mig som läsare allteftersom handlingen rinner fram. Fast det kanske är meningen.

Jag fastnar för två, kanske tre av novellerna i antologin. Irina Bogatyrjovas ”Stjärnor över Teletskoje” är en av dem och där följer vi ett ungt par från en stor rysk stad på vägen genom deras drömmars landskap i det höga Altaj. Men misären, smutsen och hopplösheten de möter bland människorna där krossar brutalt drömmens spegel. De förlorar sin längtan och kan inte längre se fram mot stjärnglansen på den förtrollade sjön Teletskojes vida svarta yta.

Också Olga Onojkos ”Huset på andra sidan ödetomten” har ett slags enträgen lockelse med sina tidskikt och förvandlingsnummer, åtminstone halvvägs in i historien. Men för mig är det Boris Pejgins ”Sergej Ipsilantis liv” som sätter djupast spår. Den här novellen är både lite road-movie – med skönt osköna miljöer vid landsvägen eller på lastbilskrogen – och ett mätande av den mänskliga existensens djup och bråddjup. Sergej Ipsilanti väljer friheten på ett så absolut sätt att han mister allt annat.

°°

förlag: Ersatz

översättare: Mikael Nydahl, Janina Orlov, Kristina Rotkirch, Ola Wallin, Ann Wikström

Egentligen hade jag tänkt citera något Kristina Lugn säger i programmet kring hennes fantastiska bokcirkel i Hökarängen, som nu går på svensk TV och som också är möjlig att se i andra länder än Sverige. Ett sådant citat kommer kanske längre fram här. Nu säger jag bara: Se serien Kristina Lugns bokcirkel så kan vi sedan ses över den! Här citerar jag i stället Klara Johanson i boken Kritik. Jag har just läst om artikeln om Ludvig Nordströms Borgare, som KJ kallar ”vårens bok”, ja, det rör sig om våren 1909. En vår så god som någon, antar jag. Här är är raderna jag vill att ni ska läsa:

Med morgonbadade ögon, friskt beredda för osynliga syner, blickar Ludvig Nordström ut över livet, och överallt uppdagar han det vita skenet, själens tecken. ”Det är nämligen en villfarelse”, menar doktor Moman, ”att själen skulle finnas i kroppen. Den är tvärtom ett hölje omkring kroppen, så att man med full rätt kan säga, att kroppen är i själen. Och inte nog därmed, min bror. Själen bokstavligen suger ut kroppen, till dess att den vissnar bort, det är dess uppgift.”

Författaren kallar sig ibland med ett leende filosof, och han har på allvar rätt till titeln. Den världsåskådning, av vilken doktor Moman röjer några glimtar, genomtränger alla bokens sidor och rundar sig nästan till ett system, icke av lärosatser utan av skaldiska uppenbarelser. Det är visioner, som ha förtätat sig till tankar; det är tankar som gestaltat sig till symboler. Boken är rik på sköna och ädelt enkla bilder för tron på andens verklighet och triumf.

Galoschmakar Signmark, ett sällsamt och förtjusande gammalt helgon, ”såg i en inre syn hela den vida jorden som en enda stor blomsteräng. Där stodo blommor i knopp, blommor i sin fulla fägring och blommor i sin mognad. Men dessa frukter såg jag bevuxna med vingar, likasom många frukter ha, och från ängen såg jag en svärm av sådana bevingade frukter lyfta sig mot himlen, likt ett moln av fjärilar, och flyga mot solen. Vilken ljuvlig bild av människans liv såg jag inte då!” Och en annan eremit av samma ras funderar: ”Vad är tyngre än ett ord! Ett ord är ju en bölja, där tankens solsken gnistrar. Men kommer det en dag, då varje gnista är ett ord, nya, lätta och glittrande ord? Kommer det inte också en dag, då vi inte längre binda oss vid dessa kroppar och vid denna jord?”

Så djupt och poetiskt som de ovan citerade personerna tala visst icke alla bokens figurer. Där finns gott om folk, som icke hunnit så långt i klarhetsgraderna, frågvisa småpojkar, mustiga sjökaptener, koleriska grosshandlare, överklassdamer och kostliga gummor, som prata kaskader av urkraftig ångermanländska. Författaren råder över en ymnig, lekande berättar- och gestaltningsfantasi, för vilken det icke existerar någon besvärande skiljemur mellan den realistiska novellen och spökhistorien eller sagan. ”Ha’nt ni andar och uppenbarelser här!”, ropar gumman Kaj-Kaj. ”Behöv vi gå länger än nerför backen, så ha vi väl så mycket en kan tänka.”

Oj, det var inte meningen att citatet skulle bli så här långt, men jag kunde inte undanhålla er dessa pärlor. Fast nu kallar annat på mig, så mer blir det inte här. Inte nu i alla fall.

Ludvig Nordström skulle jag vilja läsa och då särskilt Borgare. Jag sögs visst in i en trollkrets här…

Nu har jag bott här på Hvarska 10 så länge att jag börjar kunna hitta saker i mina bokhyllor, böcker jag glömt att jag hade. Det tar ju några år innan det kan bli så. Det är först då man börjar sitta på en skatt. Den alltför krassa överblicken omöjliggör magin. Vad har jag då hittat? Ett på utsidan rätt charmlöst nummer av en litteraturtidskrift med det inte alltför berusande namnet Text&Kontext. Häftet eller snarare boken handlar om schweizisk litteratur efter 1945. När jag slår upp första sidan ser jag att den tillhört Goethe-Institut här i Zagreb, men att den vid någon tidpunkt makulerats. Hur har den kommit till mig? Via Imelda? Kanske.

Inne i boken har jag hittat en kort dikt av Hans Wertmüller. Nej, jag visste inget om Hans Werthmüller tidigare. Här är dikten.

Neolithikum

Wassergeschliffener Kiesel

ist atemlos langsam herangereift.

Zukunft heißt kleinerwerden.

Dasein ist runde Geduld.

Geduld ist wassergeschliffene Hoffnung.

Det har gått ungefär en vecka sedan Hufvudstadsbladet publicerade min recension av Ivan Bunins roman Arsenjevs liv, så nu tror jag att jag kan få lägga ut den här också:

Den klassiska ryska romanens värld är olik andra fiktiva världar. Illusionerna är djärvare och drömmarnas tält högre och skildringen av förfall och tilvarons mörka skrymslen mer oroväckande och gåtfullt lockande. Ivan Bunin (1870-1953) är en av den ryska romanens stora. Hans röst är en i en lång tradition och hans självbiografiskt orienterade roman ”Arsenjevs liv” låter sig väl mätas med sina föregångare. 1933 fick Bunin som förste ryske författare nobelpriset i litteratur, men trots detta och trots den till svenska översatta novellsamlingen ”Mörka alléer” som kom 2008 är han ännu relativt okänd bland svenskspråkiga läsare. Fast kanske börjar nu en annan tid i och med att denna första del av romansviten ”Arsenjevs liv”, den om barndomen och ungdomen, når läsarna i nyöversättning.

Pojken Aleksej kommer till världen på ett gods i centrala Ryssland. Vi får ta del av hans tidiga minnen och intensiva upplevelser av de grundläggande fenomenen:

Solen står redan bakom huset, bakom trädgården; den tomma, stora gårdsplanen befinner sig i skugga, och jag (alldeles, alldeles ensam i världen) ligger på det gröna, svalnande gräset och tittar in i den bråddjupa blåa himlen, som i någons underbara och innerliga ögon, i min faders sköte. I denna välvda blåa avgrund seglar ett högt, högt vitt moln omkring, det blir runt, ändrar långsamt sina konturer, krymper ihop… Åh, en sådan smärtsam skönhet!

Bunin ger oss bilder av föräldrarna i deras djupa inbördes olikhet, av syskonen, av systern som dog som barn och sörjdes intensivt men överraskande kort. Döden kommer flera gånger nära i barndomsskildringen och de dödas kroppar skildras noggrant med skräckblandad fascination.

Ganska snart i berättelsen står det klart att godset, där Aleksej och syskonen växer upp är statt i förfall. Fadern slösar i sorglöshet och hjälplöshet steg för steg bort allt de äger. Och som en klangbotten i hela boken, redan under de första sidornas barndomsskildring, finns medvetandet om alltings ändlighet och om kommande undergång. Detta gör himlen ännu högre och blåare, vetefältens guld ännu ymnigare och den vidsträckta körsbärsträdgården ter sig därigenom ännu rikare och hemlighetsfullare. Man förnimmer något lustfyllt i beskrivningarna av själva sönderfallet och Bunin frågar sig: ”Hur kommer det sig att den ryska själen finner sådant behag och sådan glädje i förödelsen, ödsliga trakter, upplösning, sönderfall?”

Och landskapet i alla dess gestalter, i snöstorm eller dallrande hetta är mer betydelsefullt än i de flesta romaner:

Jag är född och uppväxt, som jag sagt, i ett sådant alldeles öppet landskap, som en europeisk människa inte ens kan föreställa sig. Storslagna vidder utan några hinder eller gränser omgav mig: var tog egentligen vår egendom slut och var började de oändliga fält som den var förenad med? Men jag såg ju ändå bara fält och himmel.

Detta är också en roman om Ryssland, dess fattiga bönder, dess livströtta lantadel och dess historia. Men också Ukraina – som del av Ryssland men ändå som något eget – har en inte obetydlig plats i boken inklusive den ryska lite paternalistiska kärleken till landet:

Det finns inget vackrare land i världen än Ukraina. Och det viktigaste är att det inte har någon historia längre – dess historiska liv är slut sedan länge och en gång för alltid. Det finns bara det förflutna, sånger och legender om det – en slags tidlöshet. Det är det som fascinerar mig mest av allt.

En annan tråd som löper genom hela romanväven är den ryska litteraturen. Pusjkin, Gogol, Lermontov, Tolstoj, Tjechov och många andra kommer direkt till tals i texten, men vi möter också rader av Goethe, Schiller och Heine. Och ett tema är den unge Aleksejs egna litterära försök med hans pendlade mellan tvivel och självtillit.

Ungdomsåren är en vild blandning av ett lidelsefullt och förvirrat sökande efter en väg, kärleksäventyr och kärlekssorger. Boken mynnar ut i hans stora ungdomskärleks tragedi. Kärleken tappas bort genom sorglöshet och genom ett hektiskt sökande efter lyckan i föreställningen om att den alltid finns någon annanstans.

Aleksej är en orolig passionerad själ, så rastlös att han gång på gång gör våld på sig själv och dem som står honom nära. Hans liv är fyllt av stormiga och mot hästarna ofta skoningslösa ritter och slädturer, tågfärder genom ändlösa skrämmande vackra snölandskap. Hans hjärta klappar intensivt men flyktigt för än det ena än det andra. Och mitt i detta söker han stundom stöd och finner det i den ortodoxa ritens mysterier. Men allt han finner förlorar han snart igen.

Detta är en roman om en ungdom full av förvirring, stormande glädje och djupaste smärta. Detta är en bok om tillvarons svindlande skönhet och gapande avgrunder och om alltings förgänglighet.

°°

Översättning: Per-Olof Andersson

Förlag: Akvilon