Egentligen hade jag tänkt citera något Kristina Lugn säger i programmet kring hennes fantastiska bokcirkel i Hökarängen, som nu går på svensk TV och som också är möjlig att se i andra länder än Sverige. Ett sådant citat kommer kanske längre fram här. Nu säger jag bara: Se serien Kristina Lugns bokcirkel så kan vi sedan ses över den! Här citerar jag i stället Klara Johanson i boken Kritik. Jag har just läst om artikeln om Ludvig Nordströms Borgare, som KJ kallar ”vårens bok”, ja, det rör sig om våren 1909. En vår så god som någon, antar jag. Här är är raderna jag vill att ni ska läsa:
Med morgonbadade ögon, friskt beredda för osynliga syner, blickar Ludvig Nordström ut över livet, och överallt uppdagar han det vita skenet, själens tecken. ”Det är nämligen en villfarelse”, menar doktor Moman, ”att själen skulle finnas i kroppen. Den är tvärtom ett hölje omkring kroppen, så att man med full rätt kan säga, att kroppen är i själen. Och inte nog därmed, min bror. Själen bokstavligen suger ut kroppen, till dess att den vissnar bort, det är dess uppgift.”
Författaren kallar sig ibland med ett leende filosof, och han har på allvar rätt till titeln. Den världsåskådning, av vilken doktor Moman röjer några glimtar, genomtränger alla bokens sidor och rundar sig nästan till ett system, icke av lärosatser utan av skaldiska uppenbarelser. Det är visioner, som ha förtätat sig till tankar; det är tankar som gestaltat sig till symboler. Boken är rik på sköna och ädelt enkla bilder för tron på andens verklighet och triumf.
Galoschmakar Signmark, ett sällsamt och förtjusande gammalt helgon, ”såg i en inre syn hela den vida jorden som en enda stor blomsteräng. Där stodo blommor i knopp, blommor i sin fulla fägring och blommor i sin mognad. Men dessa frukter såg jag bevuxna med vingar, likasom många frukter ha, och från ängen såg jag en svärm av sådana bevingade frukter lyfta sig mot himlen, likt ett moln av fjärilar, och flyga mot solen. Vilken ljuvlig bild av människans liv såg jag inte då!” Och en annan eremit av samma ras funderar: ”Vad är tyngre än ett ord! Ett ord är ju en bölja, där tankens solsken gnistrar. Men kommer det en dag, då varje gnista är ett ord, nya, lätta och glittrande ord? Kommer det inte också en dag, då vi inte längre binda oss vid dessa kroppar och vid denna jord?”
Så djupt och poetiskt som de ovan citerade personerna tala visst icke alla bokens figurer. Där finns gott om folk, som icke hunnit så långt i klarhetsgraderna, frågvisa småpojkar, mustiga sjökaptener, koleriska grosshandlare, överklassdamer och kostliga gummor, som prata kaskader av urkraftig ångermanländska. Författaren råder över en ymnig, lekande berättar- och gestaltningsfantasi, för vilken det icke existerar någon besvärande skiljemur mellan den realistiska novellen och spökhistorien eller sagan. ”Ha’nt ni andar och uppenbarelser här!”, ropar gumman Kaj-Kaj. ”Behöv vi gå länger än nerför backen, så ha vi väl så mycket en kan tänka.”
Oj, det var inte meningen att citatet skulle bli så här långt, men jag kunde inte undanhålla er dessa pärlor. Fast nu kallar annat på mig, så mer blir det inte här. Inte nu i alla fall.
Ludvig Nordström skulle jag vilja läsa och då särskilt Borgare. Jag sögs visst in i en trollkrets här…
