Kategori: Litteratur

Sedan några dagar finns inom hemmets väggar en urvalssamling med dikter av Anna Świrszczyńska. Jag läser lite oordnat och i korta sekvenser, ibland använder jag dikterna som en lina att följa genom feberdimmorna. Jag är just nu väldigt dum, kan mycket sällan tänka en klar tanke till ända, men jag märker ändå att allt detta är bra, att det är läsvärt, att det är någonting stort.

Som ni ser har urvalet fått namnet Lidandet och glädjen och jag väljer att visa en dikt ur glädjen:

Jag är en kattmamma

Mitt barn sover intill mig,

vilken lycka.

Mitt barn suckar av sömnens välbehag,

varmt som ett litet djur,

lyckligt som ett litet djur.

Hon kramar mig i sömnen, jag är hennes kattmamma,

och hon är en kattunge.

Jag är hennes tik,

och hon en liten hundvalp.

I bäddens varma håla

spinner och suckar vår nattliga lycka.

°°
översättning: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg

förlag: Lejd

Lite tom i bollen, har visserligen upplevt en del märkligt men saknar väg och lust att berätta om just detta, så jag lägger ytterligare en recension för Hufvudstadsbaldet här i stället. Publicerad där någon gång under hösten.

Yoko Tawada ser sedan några decennier med österländsk blick på Västerlandet. Oftast i sina böcker har hon med sina japanska ögon skärskådat Tyskland, där hon lever och skriver mest på tyska, men någon gång också på japanska. I Det nakna ögat har emellertid perspektivet förskjutits något. Tawada betraktar Paris undre världar med vietnamesiska ögon och samtidigt ser hon på kapitalismen från en kommunistisk horisont. Och lutar man sig lite längre bakåt i huvudpersonens huvud ser världen ut som en främmande planet och det går att förundras över allt, över hemmafrun som likt en insekt är försedd med ”osynliga känselspröt som ständigt spårar nya uppgifter i luften” eller över oss människor i allmänhet som ibland förvandlar ”oss själva till möbler för att göra livet mer uthärdligt”.

Det nakna ögat är en roman och har en handling som i korthet kan beskrivas så här: En vietnamesisk gymnasist kommer till en ungdomskongress i Östberlin under ett av DDR:s sista år. Där träffar hon en ung västtysk som med våld för henne till sin hemstad Bochum. Hon lever där en tid med honom i ett monotont och själlöst förhållande och hon längtar hem till Vietnam, så en natt hoppar hon på ett tåg som hon tror går till Moskva, fast det visar sig snart att det i stället går till Paris. Hon blir kvar i Paris under ett antal år, lever ett underjordiskt liv hos en prostituerad och hos andra vietnameser och fyller tiden med att gå på bio. I ordet ”cinéma” finner hon ”Kina” och ”ma”, som båda ger henne ett slags fiktiv trygghet.

Min cinéma var en "ma", hon packade in mig i sin slemhinna. Hon skyddade mig från solen, synlighetens makt. På filmduken spelades livet upp, ett liv före döden. Där slogs människorna mot varandra eller låg med varandra. De grät och svettades, men filmduken förblev hela tiden torr.

I alla filmer hon väljer att se spelar den vackra Catherine Deneuve och denna skådespelerska blir hennes närmaste, närmare henne än hon är sig själv. Och i bakgrunden finns också den gamla koloniala förbindelsen mellan Vietnam och Frankrike.

Den namnlösa huvudpersonen saknar inte bara ett namn utan också rätten att vara där hon är – inget visum – och möjligheten att ta sig dit hon en gång kommit ifrån finns inte utan pengar. Hon lever i limbo och håller sig fast i biografens bilder och gräver sig in i ordlösheten. Inte ens vietnamesiskan är för henne någon väg till andra människor längre.

Ute i världen har under tiden Berlinmuren fallit och gränserna till det gamla Östeuropa är öppna. Men inget av detta berör romanens huvudperson. Hon hankar sig fram med att utsätta sig för experiment med sin hud på en obskyr klinik och på annat i livets skuggvärldar. Hon börjar som en ödets ironi dricka en vodka av märket Gorbatschow. ”Jag blev lycklig när jag drack, och insåg att betydelsen av ordet lycka var kemisk.” Och det verkliga livet tappar alltmera mark för filmen:

Varje gång jag gick ned för trapporna till metron förlorade människorna som gick förbi mig sina färger. Även pelarna och affischerna drog sig tillbaka till stämningen i en svartvit film.

Som ett strukturerande element i denna identitetsupplösande och neråt- och bortåtglidande skapelse finns de tretton kapitlen, vart och ett benämnt efter en film med Catherine Deneuve. Det sista kapitlet heter Dancer in the Dark och där är vi plötsligt i Berlin och huvudpersonen har nu blivit en svåridentifierad skuggvarelse. Det talas om blindhet och kanske är det hon som är blind. Eller osynlig för oss som blivit blinda.

Vet ni att synen är en spricka, inte så att man ser ut genom en spricka, utan själva synen är en spricka, just där kan man inte se någonting.

Och som blind fortsätter hon eller läsaren att gå på bio: ”I en film utan bilder är de flesta människor rena fotsteg.”

°°

Yoko Tawada

Det nakna ögat (2013)

(Das nackte Auge 2004)

Översättning: Sofia Stenström

Förlag: Sadura

Sedan någon gång i oktober dricker jag varje morgon mitt jasminte ur en farbror Blå-kopp utan öra. Koppen har en harmonisk form och farbror Blå går lätt böjd med ändå smidigt runt koppen i evighet. Ja, för evigheten bor i cirkeln med eller utan farbror Blå. Medan han går sin cirkelgång speglar han sig i sig själv och håller sig med lätt hand på axeln och låter fot gå i sko i fot.

Denna kopp, som kanske är en mugg, får mig ofta att tänka på min barndom, på hur Pappa läste om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, om Petter och Lotta och lilla Prick och katten Esmeralda och om farbror Blå förstås. Jag minns tant Bruns kök med kakor och knäck och jag minns den där gången när tant Grön klättrade uppför stegen till ladan och sedan kom ner med en kattunge i famnen. Var det kanske Esmeralda? Ja, och när Lotta gick barfota på spången över det lilla mörka vattnet i skogen. Och hur var det egentligen med farbror Blås nya båt? Stod det ”Svalen” på den fastän den hette ”Svalan”? Och i vilken situation var det han med myndig röst utropade: ”Skingra er gott folk!”? Och jag minns kullerstensgator, låga trähus och plank med lockande äppelträd och päronträd innanför.

Och jag vet att ingen kan ta något av allt detta ifrån mig.

Jag lägger upp ännu en av mina bokrecensioner – som omväxling till sådant jag säger här med en kanske ofta lite privatare röst. Den här texten handlar om och visar upp några av den zigenska poeten Papuszas dikter. Så vitt jag minns publicerades den i Hufvudstadsbladet i början av hösten 2014:

Gott folk, skulle ni vilja veta vårt öde,

veta hela sanningen om zigenarna?

Jag vet att ni inte kommer att tro mig,

men jag ber er – lyssna på min sång…

Kanske kunde jag börja med de orden när jag nu vill berätta om Bronisława Wajs’ dikter och sånger, hennes liv. 

Hon levde och dog i Polen under en för zigenare särskilt svår tid och hennes levnads årtal (det första osäkert) var 1908 och 1987. Ofta kallas hon Papusza, ”docka” på romani och hon valde redan tidigt en egen väg. Hennes far dog i Sibirien när hon bara var ett litet barn och modern och dennas nye man hade ingen förståelse för flickans önskan att lära sig läsa. Hon fick aldrig gå i skolan, men hon lärde sig läsa genom skolbarn och vuxna utanför den egna folkgruppen. Det sägs att hon stal höns för att betala för kunskapen. Hon läste i hemlighet för läsandet ansågs av hennes folk som en oren gadje-syssla. Och så började hon skriva. Så småningom kom hennes begåvning att upptäckas av den polske poeten Jerzy Ficowski som också översatte hennes dikter till polska.

Papuszas sånger och dikter tar upp typiska zigenska teman som vägen, fattigdomen och hemlösheten, men en del av hennes texter ger också ganska detaljerade beskrivningar nazisternas förföljelser av hennes folk och zigenarnas ofta fruktlösa försök till flykt för att undkomma förintelselägren. 

Genom dikterna susar vinden och till skogen återkommer Papusza i sina texter gång på gång. Hon sjunger skönt om blåbär, hasselnötter och ekorrar och om vackra zigenarbarn som dansar i eldskenet bland tälten. Så här lyder samlingens titeldikt:

Jag är där vinden är

Där vinden sjunger högt

ber på hösten gyllenlöven

och en svart zigenerska

till Gud.

I skogarna,

vid korsvägarna,

där vindarna sjunger högt,

bönfaller zigenerskan Gud,

och ett gyllenlöv faller till marken.

Strålande skönhet mitt i armodet och ett slags tilltro till vägen och färden. Men i Papuszas dikter finns också dilemmat, konflikten mellan den gamla fria zigenska livsvägen och ett liv i hus, välmåga och trygghet.

Sen länge är de vandrande

zigenarnas tid förbi.

Men jag ser dem:

de är snabbare än vattnet

när det flyter fram

klart och starkt.

Vinden fortsätter som på trots att blåsa genom dikten såsom bäcken rinner.

°°

Bronisława Wajs (Papusza)

Jag är där vinden är – och andra sånger

Översättning från polskan: Julian Birbrajer och Anders Bodegård

Förlag: Tranan

Någon gång i början 2014 läste jag en bok med namnet Cirkelns kvadratur. och skrev kort därpå en recension. Den publicerades sedan i Hufvudstadsbladet vid en för mig okänd tidpunkt, kanske i slutet av våren. Som en vink åt det första ledet i boktiteln publicerar jag den nu här vid årets slut:

Cirkelns kvadratur. är en novellantologi som rymmer berättelser av tio unga ryska författare som alla fått Debutpriset. Titeln lockade mig för den högt spända omöjligheten och så låg det något mycket frestande i detta att få läsa ett utsnitt av det bästa som skrivits av denna tids unga människor från detta vidsträckta för mig ganska okända land.

I förordet tecknar antologins redaktör Olga Slavnikova entusiastiskt en bakgrund till helheten och hon beskriver denna författargeneration som något alldeles egenartat. Men redan i inledningens första stycke sätter jag i halsen och tänker att ”hjälp, så här fort går det”. Kanske är det ett år sedan Slavnikova formulerade detta, kanske två, jag vet inte hur fort det gått mellan tanke, utgivning och översättning. Hon skriver så här om de unga författarna:

”De är i alla avseenden befriade från det sovjetiska arvet. De upplever ingen nostalgi och hyser ingen sympati för den konst som i dag försöker göra allt sovjetiskt till en modetrend. De kämpar inte med ett sovjetiskt förflutet, till skillnad från äldre författargenerationer som har ägnat en stor del av sitt arbete åt den frågan. De nya författarna helt enkelt lever, och de skriver helt enkelt om det som omger dem.”

Är det magiska ögonblicket av öppenhet och frihet redan förbi? Jag tror det, fast det Slavnikova säger någon rad längre ner stämmer nog delvis ändå: ”Att lösa det olösbara, uppfylla det ouppfyllbara – det är kraven som ställs på den unga människan i den oförutsägbara ryska verkligheten av i dag.” Men nu är denna frihet ställd mot en vägg.

Sedan är det väl inte helt sant att det sovjetiska arvet inte har någon plats i de här texterna. I novellen ”Snö-Gorkij” ramlar ord som ”skadegörare” och ”avfälling” över oss, Stalin ser på oss uppifrån och det grälas om ”kommunistpartiets linje” medan det hela varvas med modern råkapitalism.

Kartan spänns ut från Sankt Petersburg och Archangelsk till Amur oblast långt borta i Ostasien eller Altaj i Centralasien. Och en novell heter ”Till Tjetjenien, till Tjetjenien!” En journalist från Moskva är på besök där efter kriget och han får balansera mycket försiktigt i samtalen med lokalbefolkningen, hela tiden kan det tippa över. ”Min son torterades.” ”Min hustru dödades i bombningarna.” Men emellanåt skrattar man tillsammans och varken journalisten eller läsaren vet vad som väntar runt nästa hörn.

I Andrej Simonovs halvkvävt absurda berättelse ”Hemmaliv under jorden” för en son, hans mor, moderns nya man och morfadern en märklig existens så långt ifrån varandra som möjligt i en liten lägenhet. Då och då uppstår plötsliga gräl och man faller in i ”de ytterst höga tongångar som bara förekommer i samband med smulor på bordet eller smutsig disk.”

Alexandr Snegirjovs patetiska sex- och våldsfantasi om kvinnor i ett shopping-center skulle vara oförlåtlig om den inte varit just så patetisk och parodiskt överdriven. Viktoria Tjukarnejevas text om cancersjuk flicka griper först men tröttar på något vis ut mig som läsare allteftersom handlingen rinner fram. Fast det kanske är meningen.

Jag fastnar för två, kanske tre av novellerna i antologin. Irina Bogatyrjovas ”Stjärnor över Teletskoje” är en av dem och där följer vi ett ungt par från en stor rysk stad på vägen genom deras drömmars landskap i det höga Altaj. Men misären, smutsen och hopplösheten de möter bland människorna där krossar brutalt drömmens spegel. De förlorar sin längtan och kan inte längre se fram mot stjärnglansen på den förtrollade sjön Teletskojes vida svarta yta.

Också Olga Onojkos ”Huset på andra sidan ödetomten” har ett slags enträgen lockelse med sina tidskikt och förvandlingsnummer, åtminstone halvvägs in i historien. Men för mig är det Boris Pejgins ”Sergej Ipsilantis liv” som sätter djupast spår. Den här novellen är både lite road-movie – med skönt osköna miljöer vid landsvägen eller på lastbilskrogen – och ett mätande av den mänskliga existensens djup och bråddjup. Sergej Ipsilanti väljer friheten på ett så absolut sätt att han mister allt annat.

°°

förlag: Ersatz

översättare: Mikael Nydahl, Janina Orlov, Kristina Rotkirch, Ola Wallin, Ann Wikström