Sedan några dagar finns inom hemmets väggar en urvalssamling med dikter av Anna Świrszczyńska. Jag läser lite oordnat och i korta sekvenser, ibland använder jag dikterna som en lina att följa genom feberdimmorna. Jag är just nu väldigt dum, kan mycket sällan tänka en klar tanke till ända, men jag märker ändå att allt detta är bra, att det är läsvärt, att det är någonting stort.
Som ni ser har urvalet fått namnet Lidandet och glädjen och jag väljer att visa en dikt ur glädjen:
Jag är en kattmamma
Mitt barn sover intill mig,
vilken lycka.
Mitt barn suckar av sömnens välbehag,
varmt som ett litet djur,
lyckligt som ett litet djur.
Hon kramar mig i sömnen, jag är hennes kattmamma,
och hon är en kattunge.
Jag är hennes tik,
och hon en liten hundvalp.
I bäddens varma håla
spinner och suckar vår nattliga lycka.
°°
översättning: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg
förlag: Lejd
Bra att båda sover fridfullt, i dikten. Riktiga kattungar har annars en tendens att klampa runt på sina sovande mammor. Alltid med demonstrativt tunga steg och klorna utfällda.
Ja, jag insuper friden här (även om kattungar kan vara vilda) och Londi och jag byter löpande roller mellan mamma och unge. Och när jag säger detta minns jag en scen från en annan tid. Min son, kanske tre år då, satt i mitt knä och sa: ”Tänk om jag var mamman och du var Rudolf.”
Så gulligt sagt av din son, Bodil. Jag hoppas att du snart kryar på dig. Kom ihåg att efter regn kommer solsken. Försök att flytta tankarna bortom regnet.
Allt gott önskar jag dig och Londi
.
Tack Marlena, ännu är jag kvar på den dåliga sidan, men imorgon kanske något ändrar sig…Katttmammedikten här är en bra plats att vila på.