Kategori: Litteratur

Ja, Il giovane favoloso (jag är glad över att filmen fått detta namn), filmen om Giacomo Leopardi är just så vacker, fruktansvärd och smärtsam som jag hade väntat mig. På ett skrämmande sätt kände jag igen nästan allt. Egentligen vill jag inte berätta något. Filmens bilder är underbart vackra och vi lyssnar till Leopardis dikter. Vi ser hur dikterna föds ur hans livs smärta och ur en enorm allt övervinnande koncentration. Vi ser hur mycket han saknar och hur detta sliter sönder honom medan han brinner med en allt högre låga. Vi ser städerna Recanati, Florens, Rom och Neapel, vi ser lummiga landskap och karga. Och vi förtvivlar och gläds på djupet och vi anar att dikter som La ginestra (Ginsten) skrevs med en penna som gned mot benmärgen.

Jag kommer att behöva många dagar för att lägga den här filmupplevelsen bland andra.

Jag begär inte att ni ska tycka att ni ser filmen med mig här:

Giacomo Leopardi finns någonstans i mitt ständiga underliggande medvetande. Jag vet honom, inte för att jag vet utan för att han en gång, när jag var mycket ung, grep mig. För alltid minns jag de första raderna i dikten Il passero solitario (Den ensamma sparven) och jag minns en gammal man som läste dem med en sådan öppen röst att jag var med i fågels flykt från tornet, ner mot dalen. Denna vackert vibrerande bågrörelse.

D’in su la vetta della torre antica,


Passero solitario, alla campagna


Cantando vai finchè non more il giorno;

Jag känner för alltid flyktens båge. Och det är också så att jag tio eller femton år efter denna uppläsning besökte ”La torre del passero solitario” i Recanati i sällskap med en man som inte förstod vad jag sökte där. Kanske var jag inte heller alltför mån om att förklara. Jag utgick nog ifrån att inte bli förstådd och då är ju chansen till förståelse inte så stor. Jag har nog ofta gjort så. Men tillbaka till Leopardi. Med rätt eller orätt tänker jag mig hans korta liv som svårt och fyllt av plågor. Puckelryggig tror jag han var och har man inte det ena så har man ofta inte det andra, när det gäller hälsa och skönhet. Jag tror att hans liv var djärvt, att han brände sitt ljus i båda ändar och att hans glädje bestod i branden. Han vågade tänka så djupt som de lyckligt lottade aldrig ens tror är möjligt.

Kanske känner ni till dikten L’infinito? (Det oändliga). Slutraderna där är berusande:

.

………….Così tra questa


Infinità s’annega il pensier mio:


E ‘l naufragar m’è dolce in questo mare.

.

i Anders Österlings översättning:

……………På så vis


i det omätliga min tanke drunknar,


och i det havet kan jag ljuvt förlisa.

.

Han dog ung utan att egentligen ha fått vara ung. Men hur levande är han inte? Hans smärta ristar ännu.

Och nu visas filmen Il giovane favoloso (Izuzetan mladić) här i Zagreb. Jag vill gärna se den, men jag undrar…

Det är visst så att jag har fastnat Anna Świrszczyńskas dikter i Lidandet och glädjen. Jag läser dem gång på gång, några oftare än andra. Helst läser jag dem som berättar om glädjen och kärleken. De om lidandet får vänta. Och kanske kan dessa glädjens och värmens dikter ge något till er också.

Du är varm

Du är varm

som en stor hund. Jag tinar upp

i din värme. Doppar mig

i din renhet.

Varje dag hänger jag runt halsen

pärlorna från din unga förälskelse.

Jag flätar in din ömhet i håret.

Ditt lugn

stryker mig över huvudet.

Du har den kyska charmen

hos ett väsen som inte fått uppleva

lidandets kyss och fasans famntag.

Jag lutar mig fram

och ser in i dina ögon.

Ogrumlade av tanken speglar de

himlen.

°°
översättning: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg

förlag: Lejd

För en liten tid sedan sa jag lite halvt förstrött till någon att ja, jag skulle visst läsa fler dikter av Anna Świrszczyńska här, inte bara den om kattmamman. Jag har nu valt en dikt som för mig med djup och stark röst talar om ”detta liv”, ”denna jord” och om trådarna som löper bakåt i tiden. Orden går rakt in och ända in, fastän de ser helt vanliga ut.

Utsidan av boken kanske ni vill se igen:

Ferier i Kurpie

Vi vandrar vi tre

från by till by, genom skog efter skog

vadar fram i den varma sanden.

Det är bäst

att gå barfota.

Far samlar pappersklipp

i stugorna, på vindarna

rotar han fram gamla tavlor.

På kvällen

sover jag vid en lerskål

med smultron och mjölk.

Vid en skiva

bröd svart som jord

från en limpa som väger

lika mycket som jag.

°°
översättning: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg

förlag: Lejd

Ibland undrar jag om jag fortfarande är germanist eller om jag kanske helt lagt germanistiken bakom mig. Och tänker jag mig det som en akademisk identitet, så lutar det väl åt detta senare håll, men samtidigt är det klart att den tyskspråkiga litteraturen och djuprotandet i den fortfarande är bland det mest lockande jag kan tänka mig. Ett drömland.

Just nu verkar en ”germanistisk ande” jaga mig och det i ständigt nya gestalter. Några exempel från den senaste tiden: en banattysk poet vill skicka mig sin senaste diktsamling och ”fundera över” en översättning, en nykommen österrikisk kollega vill vrida på ett spännande litterärt ämne tillsammans med mig, en väninna skriver ett större arbete om Buddenbrooks och jag är inbjuden att fundera med henne. Och härom dagen landade Wenn die Wahrnehmung kippt, en analys av Kafkas Die Verwandlung här som en gåva från författaren, Helena Rödholm Siegrist. Baksidestexten börjar så här:

Erscheinen Kippbilder, die sich je nach Sichtweise verändern, als Subtext in Franz Kafkas ”Die Verwandlung” und bringen so die Wahrnehmen des Lesers ins Wanken? Ist der Text nicht selbst ein Kippbild, das Allusionen transformiert und verschiedene Deutungen und Stimmen miteinander in Dialog treten lässt?

Klassiskt exempel på ”Kippbild” (har inget bra svenskt ord):

Och alldeles nyss fick jag ett mail från en ung schweizare som lät mig veta att han kommer att använda den narratologiska modell jag har ställt upp i min avhandling. Han vill låta den bilda utgångspunkt för en analys av en kinesisk roman.

Nej, jag ser inte detta som något tecken eller något magiskt, men kanske som att det inte går att springa ifrån sig själv helt och hållet. Vissa djupare spår blir då och då tydligare på nytt. Eller går det att få in den här idén med ”Kippbild” här också? Det är onekligen ett bra ord, så ”djupkonkret”.