Jag tänker på Leopardi

Giacomo Leopardi finns någonstans i mitt ständiga underliggande medvetande. Jag vet honom, inte för att jag vet utan för att han en gång, när jag var mycket ung, grep mig. För alltid minns jag de första raderna i dikten Il passero solitario (Den ensamma sparven) och jag minns en gammal man som läste dem med en sådan öppen röst att jag var med i fågels flykt från tornet, ner mot dalen. Denna vackert vibrerande bågrörelse.

D’in su la vetta della torre antica,


Passero solitario, alla campagna


Cantando vai finchè non more il giorno;

Jag känner för alltid flyktens båge. Och det är också så att jag tio eller femton år efter denna uppläsning besökte ”La torre del passero solitario” i Recanati i sällskap med en man som inte förstod vad jag sökte där. Kanske var jag inte heller alltför mån om att förklara. Jag utgick nog ifrån att inte bli förstådd och då är ju chansen till förståelse inte så stor. Jag har nog ofta gjort så. Men tillbaka till Leopardi. Med rätt eller orätt tänker jag mig hans korta liv som svårt och fyllt av plågor. Puckelryggig tror jag han var och har man inte det ena så har man ofta inte det andra, när det gäller hälsa och skönhet. Jag tror att hans liv var djärvt, att han brände sitt ljus i båda ändar och att hans glädje bestod i branden. Han vågade tänka så djupt som de lyckligt lottade aldrig ens tror är möjligt.

Kanske känner ni till dikten L’infinito? (Det oändliga). Slutraderna där är berusande:

.

………….Così tra questa


Infinità s’annega il pensier mio:


E ‘l naufragar m’è dolce in questo mare.

.

i Anders Österlings översättning:

……………På så vis


i det omätliga min tanke drunknar,


och i det havet kan jag ljuvt förlisa.

.

Han dog ung utan att egentligen ha fått vara ung. Men hur levande är han inte? Hans smärta ristar ännu.

Och nu visas filmen Il giovane favoloso (Izuzetan mladić) här i Zagreb. Jag vill gärna se den, men jag undrar…