För en liten tid sedan sa jag lite halvt förstrött till någon att ja, jag skulle visst läsa fler dikter av Anna Świrszczyńska här, inte bara den om kattmamman. Jag har nu valt en dikt som för mig med djup och stark röst talar om ”detta liv”, ”denna jord” och om trådarna som löper bakåt i tiden. Orden går rakt in och ända in, fastän de ser helt vanliga ut.
Utsidan av boken kanske ni vill se igen:
Ferier i Kurpie
Vi vandrar vi tre
från by till by, genom skog efter skog
vadar fram i den varma sanden.
Det är bäst
att gå barfota.
Far samlar pappersklipp
i stugorna, på vindarna
rotar han fram gamla tavlor.
På kvällen
sover jag vid en lerskål
med smultron och mjölk.
Vid en skiva
bröd svart som jord
från en limpa som väger
lika mycket som jag.
°°
översättning: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg
förlag: Lejd
Även jag läser förundrad
denna poesi just nu. Är det inte märkligt att just Polen har haft och fortfarande har så många fantastiskt fina poeter!
Jo, Einar, jag både förstår och förstår inte att det är så. Jag menar så här: kanske finns det bra ”miljö” för poesi och skönlitteratur över huvud taget i Polen, som gör att hela tiden nytt föds (ja, det här är ju i och för sig inga nya dikter) och blir mottaget och läst, men varför det är så förstår jag inte, alltså hur den här ”miljön” först kom till. Sedan är det ju en lycka för mig/oss som inte kan polska att så mycket översätts till svenska. Och så bra.