Ibland undrar jag om jag fortfarande är germanist eller om jag kanske helt lagt germanistiken bakom mig. Och tänker jag mig det som en akademisk identitet, så lutar det väl åt detta senare håll, men samtidigt är det klart att den tyskspråkiga litteraturen och djuprotandet i den fortfarande är bland det mest lockande jag kan tänka mig. Ett drömland.
Just nu verkar en ”germanistisk ande” jaga mig och det i ständigt nya gestalter. Några exempel från den senaste tiden: en banattysk poet vill skicka mig sin senaste diktsamling och ”fundera över” en översättning, en nykommen österrikisk kollega vill vrida på ett spännande litterärt ämne tillsammans med mig, en väninna skriver ett större arbete om Buddenbrooks och jag är inbjuden att fundera med henne. Och härom dagen landade Wenn die Wahrnehmung kippt, en analys av Kafkas Die Verwandlung här som en gåva från författaren, Helena Rödholm Siegrist. Baksidestexten börjar så här:
Erscheinen Kippbilder, die sich je nach Sichtweise verändern, als Subtext in Franz Kafkas ”Die Verwandlung” und bringen so die Wahrnehmen des Lesers ins Wanken? Ist der Text nicht selbst ein Kippbild, das Allusionen transformiert und verschiedene Deutungen und Stimmen miteinander in Dialog treten lässt?
Klassiskt exempel på ”Kippbild” (har inget bra svenskt ord):
Och alldeles nyss fick jag ett mail från en ung schweizare som lät mig veta att han kommer att använda den narratologiska modell jag har ställt upp i min avhandling. Han vill låta den bilda utgångspunkt för en analys av en kinesisk roman.
Nej, jag ser inte detta som något tecken eller något magiskt, men kanske som att det inte går att springa ifrån sig själv helt och hållet. Vissa djupare spår blir då och då tydligare på nytt. Eller går det att få in den här idén med ”Kippbild” här också? Det är onekligen ett bra ord, så ”djupkonkret”.
Synvilla eller illusion är nog de ordsom brukas på svenska för Klippbild.
Kippbild, menade jag förstås.
Tack Agneta, fast varken ”synvilla” eller ”illusion” kommer riktigt åt det drastiskt-konkreta i ”Kippbild”. Ju mer jag tänker på det här ordet, desto mer fascinerad blir jag av det. Synvillan hoppar liksom upp (med en liten smäll) framför mina ögon med det ordet.
Bilden ifråga hade vi som unga studenter i vår kursbok om perception, om seendets psykologi. Man får sig en insikt i att det vi ser kan vara något som är ”planterat” och… relativt.
Öppnar man en dagstidning idag så får man läsa mellan raderna, ty annan läsart är allt sällsyntare i våra dagar.
Vi får önska en tid med fler Kippbilder…
För mig fungerar inte ’kipp’ alls i detta sammanhang. Tänker på kippande skor. Synvilla eller enbart villa känns bättre. Jag blir lite vill då jag betraktar den här typen av bilder.
Jag tycker om verbet ”kippen” i ordet ”Kippbild”: ”stjälpa”, ”välta”, ”tippa”. Bilden tippar över och blir något annat. ”Tippbild”?
De associationerna har jag inte alls på svenska, där ordsammansättningar som kippskodd och kippa efter andan dyker upp då jag ser kippbild. Det ordet har för mig inte alls med synen/synvändan/villseendet att göra. Att bilden ändrar sig är väl snarare något optiskt och har att göra med var man fäster blicken. För mig är synvilla ett utmärkt ord för företeelsen.
Agneta, det här är ju egentligen inget man kan ”diskutera” utan vi ser det på olika sätt. För säkerhets eller för knäpphets skull går jag ändå ett varv till. Jag tycker att ”synvilla” och ”Kippbild” täcker olika upplevelser. ”Synvilla” är mer lugnt beskrivande av något relativt varaktigt, medan ”Kippbild” pekar på det ögonblick då blickriktningarna i ett nu skiftar.
Det som skiljer är väl att för dig känns det tyska verbet kippen helt okej även på svenska, medan jag får helt andra associationer därav. Kippbild blir för mig alltså något som möjligen kan ha något med andnöd eller strumplöshet att göra – vilket ju gör ordet smått obegripligt. Synvilla eller optisk illusion är nog de gängse svenska uttrycken för företeelsen.