För en liten tid sedan läste jag den zigenska poeten Papuszas dikter. Ja, egentligen heter hon Bronisława Wajs, men det är under namnet Papusza, ”docka” på romani, hon blivit känd. Här har jag skrivit lite om hennes dikter, om ni vill se och inte har sett.. Igår kväll såg jag en underbar och hjärtslitande film här på Kino Europa om hennes svåra liv. En gränslöst vacker film. Här är en bild jag tog:
Jag berättar mer senare. Är lite jagad.
Att tillsammans översätta dikter eller fundera över olika möjliga lösningar kan vara ett sätt att samtala likasinnande emellan. Det har funnits tider när detta var ganska vanligt här under pausträdet, men nu är det nog rätt länge sedan sist. Kanske är det dags igen.
För inte så länge sedan fick jag mig tillsänd Horst Samsons senaste diktsamling, som bär namnet Das Imaginäre und unsere Anwesenheit darin.
suddigt fotoutsnitt ur omslaget
Jag har läst lite på måfå hit och dit i samlingen och plockat ut två dikter som jag vill försöka mig på att ge en svensk språkdräkt. Det är den här:
Farbe bekennen
Im Namen des Apfels spreche ich
Uns schuldig. Wir schätzen ihn gering.
Er aber führte uns aus dem Garten
Der ewig gleichgestellten Uhren,
Würde Schiller sagen. Wir wissen nicht wie
Uns geschah, nur verführbar
Sind wir immer. Aber nichts haben wir
Begriffen. Und alles nahm seinen Gang.
°°
Mitt översättningsförslag:
Bekänna färg
I äpplets namn förklarar jag
Oss skyldiga. Vi ringaktar det.
Men det förde oss ut ur trädgården
Med ur som evigt visade på samma tid,
Skulle Schiller säga. Vi vet inte vad
Som skedde med oss, men förföra oss
Kan man alltid. Men inget har vi
Begripit. Och allt gick sin gång.
De ena stora problemet ser jag i rad fyra med de här ”gleichgestellte Uhren”. ”Likställda ur” betyder väl något annat, om alls något. ”Klockor” är möjligen bättre än ”ur”, men det är en bisak. Det andra stora problemet finns för mig i sista raden: ”Und alles nahm seinen Gang.” Finns det något motsvarande på svenska? ”Hade sin gång”?
Jag har som sagt valt två dikter och det här är nummer två:
Ode an die Gefangenen
Im Tal der Olivenhaine sind manche
Bäume über 2000 Jahre alt.
Eine ferne Vergangenheit hat sie
Uns hinterlassen als Erbe. Gerne würde ich
Mit ihnen sprechen, mit ihnen sprechen
Können, sie fragen, was sie täglich tun,
Ob sie die Flucht der Jahre spüren, ihre Wurzeln,
Was sie erlebt haben, verbrochen,
So tief verhaftet in felsigem Grund, was
Der Wind ihnen erzählt, das Meer im Rausch.
°°
Och här följer mitt första försök med den:
Ode till de fångna
I olivlundarnas dal är somliga
träd över 2000 år gamla.
Ett avlägset förgånget har efterlämnat
Dem till oss som arv. Gärna skulle jag vilja
Tala med dem, kunna tala med dem, fråga
Dem, vad de gör om dagarna,
Om de känner årens flykt, sina rötter,
Vad de har upplevt, förbrutit,
Så djupt fastgjorda i den steniga marken, vad
Vinden berättar för dem och havet i sitt rus.
Här finns flera tvivelaktiga ställen i min översättning. ”Verbrochen” till exempel är jag inte riktigt klar över om det kanske är flertydigt. Och ”verhaftet”, som väl har en tråd till ”verbrochen”, hur gör jag med det? Och ”bundna till” hur låter det? Sedan finns det kanske ett dolt ”hat” i slutet av ”was der Wind ihnen erzählt”. I så fall stämmer inte tempus i den svenska versionen. Och det sista ”das Meer im Rausch” hur hänger det ihop med resten.
Igår kväll såg jag Shadowlands i regi av Richard Attenborough med några väninnor på Kino Tuškanac, en av dessa mytiska zagrebska biografer.
Lokalen i sig är värd ett besök eller snarare flera. Varje gång jag ser en film där, tänker jag på var jag är. Byggnaden är inte insmickrande, den är stor och materialet är betong och gångarna därinne är breda, så det går lätt att föreställa sig fordon som dunkar fram. Storjugoslavisk tid härskar där inne. Belysningen är måttfull, men det finns flaskhållare vid varje plats och man sitter bekvämt i den lite nötta plyschen. Nå, men det visades alltså också en film där denna kväll, Shadowlands, som sagt. Ljudet svajade ibland betänkligt och filmen var textad på serbiska så Jack hette Džek och Joy Džoj.
Men filmen var oändligt vacker, en tragisk kärlekshistoria, en vacker engelsk trädgård, slingrande lantliga vägar genom ett landskap av böljande gröna kullar, subtila leenden på Anthony Hopkins’ läppar. När Jack och Joy är på en utflykt några veckor före hennes död uttalar hon de här orden om framtiden (then): The pain then is part of the happiness now. När jag hörde den meningen, där jag satt i mörkret med en burk Karlovačko i flaskhållaren bredvid mig, tänkte jag att den måste jag minnas, för där anade jag att filmens kärna kunde befinna sig. Tårögd lät jag orden gå fram och tillbaka i huvudet och jag räknade dem, nio, och jag såg till att jag visste positionerna för ”pain” och ”happiness” i ordraden. Ja, lite galen är jag nog. Alldeles i slutet av filmen, efter hennes död, uttalar han (Džek) samma mening men med orden i en annan ordning. Pain.
Efteråt gick vi de första stegen ut från biografen lite inåtvända och tagna. Jag var dubbelt tagen, eftersom jag också var upptagen med mitt mnemotekniska rotande.
Ibland undrar jag om jag lever i nuet eller om jag alltid i huvudet ”skriver” på någon berättelse om det nu som just flyger förbi. Och ändå vill jag svara ja på det, ja, jag lever i nuet – också. Kanske skulle jag kunna använda den där ordraden om ”pain” och ”happiness” för att visa hur jag menar…
Gårkvällen fortsatte från portugisisk poesi (dikter av Florabela Espanca) i original och i kroatisk översättning några gator bort till Goranovo Proljeće (Gorans Vår) eller rättare sagt 52. Goranovo Proljeće, ett dynamiskt mångspråkigt evenemang. Jag kan inte bakgrunden och tänker inte ta reda på den nu, men jag tror att man på detta storslagna sätt firar en poet som hette Goran i förnamn, en poet som dog för kanske 52 år sedan. Moderator var poeten Marko Pogačar, vars dikt Lijepo je jag faktiskt tänkt rätt mycket på de senaste dagarna (”av en tillfällighet” kallas det kanske, men man kan också säga ”eftersom allt hänger ihop”).
Marko Pogačar – jag tog bara dåliga bilder, den här är den bästa av dem alla!
Vi satt där i det susande mörkret bland allt folket, Soraia, Nuno, Christine, Franko och jag och från scenen framför oss strömmade dikter på språk efter språk: kroatiska, grekiska, slovenska, isländska, spanska, tjeckiska, rumänska, albanska, italienska, serbiska, litauiska och engelska. På en vit duk kunde man läsa de kroatiska översättningarna. Jag befann mig på ett förvildat och lustfyllt sätt i en ström av ord, det mesta förstod jag inte och ingen detalj minns jag. Allt var ett stort brusande nu, en vårflod som blev till vår flod, vår ordflod. Fast på flodbotten hittar jag nu, när jag sitter för mig själv, en blänkande sten: den litauiske poeten Eugenijus Ališanka har jag ju läst för länge sedan! Men allt annat var vårflod och ett minneslöst nu…
°°
PS Hittade en bild på publiken på Goranovo Proljećes facebooksida. Jag har vårgrön tröja och pratar tydligen intensivt:
Härom dagen drog jag ut en bok ur bokhyllan för att den på nytt gjorde mig nyfiken. Jag talar om Květa Legátovás Hana och Joza, en bok som kom i svensk översättning 2013 och som jag skrev om för Hufvudstadsbladet någon gång under det året. Recensionen följer under utsnittet av omslagets framsida. (Idag tiger jag.)
Att skriva om kärlekslycka är mycket svårt, lycklig kärlek vänder sig inåt och tillhör helt de älskande. Besvarad kärlek är utifrån sett ett slutet rum, inifrån är den den vidaste av världar. Obesvarad kärlek har öppningar utåt mot andra, inte minst för hoppets skull: Kanske händer miraklet imorgon? Det som berättelser om kärlek brukar skildra, och som de ofta lyckas med, är vägen dit. När målet är nått, finns det sällan något mer att säga. ”De älskar varandra” är en ogenomtränglig sfär som inte bryts upp förrän kärleken är hotad och då går det åter att berätta, att hoppas, att förtvivla.
Květa Legátovás korta roman Jozova Hanule, på svenska Hana och Joza, är först och främst en roman om kärlek, om en lycklig kärlek, även om vägen till lyckan är slingrig och komplicerad. Den svåra vägen till kärlekslyckan ger mycket stoff åt berättelsen, för så är det ju, det är hoppet som går att skildra och som läsaren kan följa med sitt hjärta. Men märkligt nog förmår Legátová också att ge oss glimtar från lyckan, hon skapar små titthål in i de älskandes inre rum, titthål som läsaren också vill se in i. Detta är möjligt för att lyckan här är svårbegriplig och måste vinnas varje dag på nytt, för att de båda älskande till en början är så främmande för varandra att vägen från den första trevande gemenskapen till den innersta är oändligt lång och full av frågor, åtminstone från Hanas sida.
Romantiden är andra världskriget och handlingen utspelar sig i den av Nazityskland ockuperade delen av Tjeckoslovakien, dels i staden Brno, dels i en bergsby i området Slovácko med det fiktiva namnet Želary. Kanske är byn i sig också fiktiv, men inte mer än att den skulle kunna ha sin mycket precisa förebild i verkligheten.
Huvudpersonen Hana, en ung läkare i Brno, lever i början av romanen ett stadsliv med det kulturutbud och de nöjen en större stad kan erbjuda. Hon har vänner och älskare och är mitt i livet, men naziockupationen gör detta liv trängre och trängre. Hana engagerar sig – egentligen lite förstrött – i motståndsrörelsen och råkar ganska snart i stor fara och blir tvungen att i ett nu byta identitet och hals över huvud lämna staden, för att gömma sig i en avlägsen by i bergen, där hon ska gifta sig med smeden Joza, en man som efter en svår olycka varit hennes patient, men som hon annars inte känner alls.
Hana och Joza åker tåg tillsammans till byn eller rättare sagt till den lilla staden nedanför byn. I tankarna pendlar Hana mellan panik och apati. Hur ska hon kunna leva med en man som hon inte har något som helst gemensamt med? Hon ser på hans händer och tänker:
Jag sneglar förstulet på Jozas väldiga labbar som ligger i hans knä. Jag kommer att vara helt utlämnad åt dem.
Och föreställningarna om den framtid som inom kort väntar på henne radar tröstlösa upp sig i hennes huvud:
Så ser jag det framför mig. Joza dricker säkert. Krogen och vännerna. Och min plats kommer att vara vid spisen och i ladugården.
Men det blir inte så. De gifter sig och Joza är och fortsätter att vara oändligt omtänksam och mild och han gör allt för att hon ska trivas i den övergivna bondstugan, som han med stor skicklighet rustat upp. Till en början skrämmer detta henne ännu mer än de alldagliga föreställningarna om en rå sälle som om kvällen kommer hem berusad och våldför sig på henne. Joza är blyg och obegriplig för Hana och hon väntar oroligt på att hans ”sanna jag” ska komma till uttryck. Men samtidigt, som ett flöde från ett djupare skikt, händer något annat: Hana blir mer och mer beroende av Jozas skygga hängivenhet. Och under lediga dagar, när han inte är vid sågverket och hon inte sköter de husliga sysslorna, vandrar de tillsammans i skogarna och längs bergskammarna och de vandrar rakt in i sin kärlekslycka:
När vi kommit riktigt högt upp, till klippskrevor obefläckade av mänskliga spår, kunde vi knappt ana marken under de dunkla täcket. Vi hade inget hem, vi hade inga namn. Vi var fyllda av skygg häpnad och stillhet, en prasslande stillhet sönderriven av vinden som en skör tygbit.
De blir inte Hana och inte Joza som förstör denna djupa samhörighet och innerliga glädje. Det blir kriget som sliter dem i stycken. Ryska soldater som först kommer som befriare drar elände över människorna och bygden.
Och också Květa Legátovás liv kom gång på gång genom hennes livstid att kantstötas av våld och totalitära läror, inte bara nazitiden blev hård för henne utan också det kommunistiska Tjeckoslovakiens era. Hennes böcker fick därför ligga opublicerade fram till sammetsrevolutionen 1989.
Květa Legátová
Hana och Joza 2013
(Jozova Hanule 2002)
Översättning: Tora Hedin
Aspekt förlag
°°
PS Sju år tidigare läste jag den här boken i dess tyska översättning och skrev då några mer döljande än avslöjande rader om den.