Kategori: Litteratur

Igår var det Världsbokdagen i världen och här i Zagreb högtidlighölls dagen bland annat med läsningar av utländsk skönlitteratur på på Nacionalna i sveučilišna knjižnica (National- och universitetsbiblioteket). De språk som det lästes på var i tur och ordning portugiskiska, ungerska, hindi, tyska och svenska. Inte så många språk men olika. Nästa år när vi själva ska ha mer inflytande blir det fler, det lovar jag åtminstone mig själv.

Tyvärr hade jag undervisning nästan exakt till den svenska läsningen började, så jag hörde bara sluttonerna av hindiläsningen och tre dikter på tyska Stufen av Hermann Hesse, Herr von Ribbeck auf Ribbeck im Havelland av Theodor Fontane (!) och Was es ist av Erich Fried. Kanske var det en dikt till på tyska, men det är dem jag minns så här efteråt.

Och så var det då svenskans tur. Först läste Lucija och Mislav Näcken av Erik Johan Stagnelius.

Sedan följde Tintomaras sång av Carl Jonas Love Almqvist läst av Anita och Josip.

Och så var det Gracijas tur med Eidth Södergrans Landet som icke är. Ni ser och hör henne här. (Lite skakigt inspelat det här också, men ni kanske ändå får en föreställning om hur det var.)

Till sist läste Bjanka och Dora två dikter av Kristina Lugn ur samlingen Hej då, ha det så bra!

Zigenarsaga

En svala byggde
sitt bo utanför mitt fönster,
en svala svart
som en zigenartös.
Den visade oss de rätta vägarna,
bosatte sig i stallen och stugorna,
dog i kärret.

(1951)

Jag börjar med den här dikten av Bronisława Wajs, när jag nu vill säga något om filmen om Papuszas liv. Ja, Papusza är Bronisława Wajs.

Här i Zagreb pågår nu 9. Festival Tolerancije och en av de filmer som visas under festivalen är Papusza av Joanna Kos-Krauze och Krzysztof Krauze från 2013. Jag såg den i förrgår och blev mycket tagen både för det jag kände igen från dikterna jag hade läst och texterna jag hade läst om hennes liv tidigare och för det som var nytt för mig. Filmen följer hennes liv men inte kronologiskt utan den rör sig fram och tillbaka längs livsvägen. Historien om hur hon som tonåring giftes bort med sin styvfars bror, den 24 år äldre harpisten Dionizy Wajs, kände jag inte till. I filmen har harpan och harpospelandet en viktig plats.

talade språk romani och polska i filmen, text kroatiska och engelska

Och krossandet av flickans drömmar finns också utlagd på en central plats i filmens gång.

Vi hör henne be till Gud att han ska försegla hennes livmoder. Detta är kanske uppdiktat men sant ändå. Och Papusza får inga egna barn.

Filmen är oerhört vacker. Det polska landskapet – vägarna, fälten, vattnen, skogarna – visas som en serie undersköna bilder, där var och en är värd att betraktas med andakt.

Det vackra och det hemska vävs samman till ett. Det hemska är fattigdomen, zigenarnas utsatthet och utstötthet, deras lidande. Vi ser mödosamma färder utmed leriga vägar med trasiga vagnar och bostäder som är ruiner eller kojor i skogen. Vi ser sjukdom och förföljelse. Vi ser stolthet – ta inte ifrån oss vårt sätt att leva! Och mitt i detta växer Papusza upp, lär sig mot familjens vilja att läsa, vill annat än det som hennes omgivning vill. Hon börjar skriva dikter och stöts så småningom ut ur den zigenska gemenskapen. Hon upptäcks av författaren Jerzy Ficowski som även översätter hennes dikter från romani till polska. I filmen dyker också den store diktaren Julian Tuwim upp och han säger på ett ställe om Papuszas dikter att de har en sällsynt renhet. Jag blev lite skakad av Tuwims uppdykande, för jag har obearbetade minnen av dikter av Tuwin. En dunkel cirkel slöts för mig.

Filmen berättar en historia, den berättar en tolkning av Papuszas historia, men den talar också genom många av bilderna ett språk som är besläktat med dikternas. Och dessutom tillför den något eget som är just den rena bildens språk.

Jag lämnar nu filmen och lägger mina rader om Papusza och hennes dikter från förra året här igen:

Gott folk, skulle ni vilja veta vårt öde,
veta hela sanningen om zigenarna?
Jag vet att ni inte kommer att tro mig,
men jag ber er – lyssna på min sång…

Kanske kunde jag börja med de orden när jag nu vill berätta om Bronisława Wajs’ dikter och sånger, hennes liv. 

Hon levde och dog i Polen under en för zigenare särskilt svår tid och hennes levnads årtal (det första osäkert) var 1908 och 1987. Ofta kallas hon Papusza, ”docka” på romani och hon valde redan tidigt en egen väg. Hennes far dog i Sibirien när hon bara var ett litet barn och modern och dennas nye man hade ingen förståelse för flickans önskan att lära sig läsa. Hon fick aldrig gå i skolan, men hon lärde sig läsa genom skolbarn och vuxna utanför den egna folkgruppen. Det sägs att hon stal höns för att betala för kunskapen. Hon läste i hemlighet för läsandet ansågs av hennes folk som en oren gadje-syssla. Och så började hon skriva. Så småningom kom hennes begåvning att upptäckas av den polske poeten Jerzy Ficowski som också översatte hennes dikter till polska.

Papuszas sånger och dikter tar upp typiska zigenska teman som vägen, fattigdomen och hemlösheten, men en del av hennes texter ger också ganska detaljerade beskrivningar nazisternas förföljelser av hennes folk och zigenarnas ofta fruktlösa försök till flykt för att undkomma förintelselägren. 

Genom dikterna susar vinden och till skogen återkommer Papusza i sina texter gång på gång. Hon sjunger skönt om blåbär, hasselnötter och ekorrar och om vackra zigenarbarn som dansar i eldskenet bland tälten. Så här lyder samlingens titeldikt:

Jag är där vinden är

Där vinden sjunger högt

ber på hösten gyllenlöven

och en svart zigenerska

till Gud.

I skogarna,

vid korsvägarna,

där vindarna sjunger högt,

bönfaller zigenerskan Gud,

och ett gyllenlöv faller till marken.

Strålande skönhet mitt i armodet och ett slags tilltro till vägen och färden. Men i Papuszas dikter finns också dilemmat, konflikten mellan den gamla fria zigenska livsvägen och ett liv i hus, välmåga och trygghet.

Sen länge är de vandrande

zigenarnas tid förbi.

Men jag ser dem:

de är snabbare än vattnet

när det flyter fram

klart och starkt.

Vinden fortsätter som på trots att blåsa genom dikten såsom bäcken rinner.

°°

Bronisława Wajs (Papusza)

Jag är där vinden är – och andra sånger

Översättning från polskan: Julian Birbrajer och Anders Bodegård

Förlag: Tranan

För en liten tid sedan läste jag den zigenska poeten Papuszas dikter. Ja, egentligen heter hon Bronisława Wajs, men det är under namnet Papusza, ”docka” på romani, hon blivit känd. Här har jag skrivit lite om hennes dikter, om ni vill se och inte har sett.. Igår kväll såg jag en underbar och hjärtslitande film här på Kino Europa om hennes svåra liv. En gränslöst vacker film. Här är en bild jag tog:

Jag berättar mer senare. Är lite jagad.

Att tillsammans översätta dikter eller fundera över olika möjliga lösningar kan vara ett sätt att samtala likasinnande emellan. Det har funnits tider när detta var ganska vanligt här under pausträdet, men nu är det nog rätt länge sedan sist. Kanske är det dags igen.

För inte så länge sedan fick jag mig tillsänd Horst Samsons senaste diktsamling, som bär namnet Das Imaginäre und unsere Anwesenheit darin.

suddigt fotoutsnitt ur omslaget

Jag har läst lite på måfå hit och dit i samlingen och plockat ut två dikter som jag vill försöka mig på att ge en svensk språkdräkt. Det är den här:

Farbe bekennen

Im Namen des Apfels spreche ich

Uns schuldig. Wir schätzen ihn gering.

Er aber führte uns aus dem Garten

Der ewig gleichgestellten Uhren,

Würde Schiller sagen. Wir wissen nicht wie

Uns geschah, nur verführbar

Sind wir immer. Aber nichts haben wir

Begriffen. Und alles nahm seinen Gang.

°°

Mitt översättningsförslag:

Bekänna färg

I äpplets namn förklarar jag

Oss skyldiga. Vi ringaktar det.

Men det förde oss ut ur trädgården

Med ur som evigt visade på samma tid,

Skulle Schiller säga. Vi vet inte vad

Som skedde med oss, men förföra oss

Kan man alltid. Men inget har vi

Begripit. Och allt gick sin gång.

De ena stora problemet ser jag i rad fyra med de här ”gleichgestellte Uhren”. ”Likställda ur” betyder väl något annat, om alls något. ”Klockor” är möjligen bättre än ”ur”, men det är en bisak. Det andra stora problemet finns för mig i sista raden: ”Und alles nahm seinen Gang.” Finns det något motsvarande på svenska? ”Hade sin gång”?

Jag har som sagt valt två dikter och det här är nummer två:

Ode an die Gefangenen

Im Tal der Olivenhaine sind manche

Bäume über 2000 Jahre alt.

Eine ferne Vergangenheit hat sie

Uns hinterlassen als Erbe. Gerne würde ich

Mit ihnen sprechen, mit ihnen sprechen

Können, sie fragen, was sie täglich tun,

Ob sie die Flucht der Jahre spüren, ihre Wurzeln,

Was sie erlebt haben, verbrochen,

So tief verhaftet in felsigem Grund, was

Der Wind ihnen erzählt, das Meer im Rausch.

°°

Och här följer mitt första försök med den:

Ode till de fångna

I olivlundarnas dal är somliga

träd över 2000 år gamla.

Ett avlägset förgånget har efterlämnat

Dem till oss som arv. Gärna skulle jag vilja

Tala med dem, kunna tala med dem, fråga

Dem, vad de gör om dagarna,

Om de känner årens flykt, sina rötter,

Vad de har upplevt, förbrutit,

Så djupt fastgjorda i den steniga marken, vad

Vinden berättar för dem och havet i sitt rus.

Här finns flera tvivelaktiga ställen i min översättning. ”Verbrochen” till exempel är jag inte riktigt klar över om det kanske är flertydigt. Och ”verhaftet”, som väl har en tråd till ”verbrochen”, hur gör jag med det? Och ”bundna till” hur låter det? Sedan finns det kanske ett dolt ”hat” i slutet av ”was der Wind ihnen erzählt”. I så fall stämmer inte tempus i den svenska versionen. Och det sista ”das Meer im Rausch” hur hänger det ihop med resten.

Igår kväll såg jag Shadowlands i regi av Richard Attenborough med några väninnor på Kino Tuškanac, en av dessa mytiska zagrebska biografer.

Lokalen i sig är värd ett besök eller snarare flera. Varje gång jag ser en film där, tänker jag på var jag är. Byggnaden är inte insmickrande, den är stor och materialet är betong och gångarna därinne är breda, så det går lätt att föreställa sig fordon som dunkar fram. Storjugoslavisk tid härskar där inne. Belysningen är måttfull, men det finns flaskhållare vid varje plats och man sitter bekvämt i den lite nötta plyschen. Nå, men det visades alltså också en film där denna kväll, Shadowlands, som sagt. Ljudet svajade ibland betänkligt och filmen var textad på serbiska så Jack hette Džek och Joy Džoj.

Men filmen var oändligt vacker, en tragisk kärlekshistoria, en vacker engelsk trädgård, slingrande lantliga vägar genom ett landskap av böljande gröna kullar, subtila leenden på Anthony Hopkins’ läppar. När Jack och Joy är på en utflykt några veckor före hennes död uttalar hon de här orden om framtiden (then): The pain then is part of the happiness now. När jag hörde den meningen, där jag satt i mörkret med en burk Karlovačko i flaskhållaren bredvid mig, tänkte jag att den måste jag minnas, för där anade jag att filmens kärna kunde befinna sig. Tårögd lät jag orden gå fram och tillbaka i huvudet och jag räknade dem, nio, och jag såg till att jag visste positionerna för ”pain” och ”happiness” i ordraden. Ja, lite galen är jag nog. Alldeles i slutet av filmen, efter hennes död, uttalar han (Džek) samma mening men med orden i en annan ordning. Pain.

Efteråt gick vi de första stegen ut från biografen lite inåtvända och tagna. Jag var dubbelt tagen, eftersom jag också var upptagen med mitt mnemotekniska rotande.

Ibland undrar jag om jag lever i nuet eller om jag alltid i huvudet ”skriver” på någon berättelse om det nu som just flyger förbi. Och ändå vill jag svara ja på det, ja, jag lever i nuet – också. Kanske skulle jag kunna använda den där ordraden om ”pain” och ”happiness” för att visa hur jag menar…