För några dagar sedan läste jag på prov en bok av den tjeckiska författarinnan Květa Legátová. Jag läste den lilla romanen ”Jozova Hanule” i tysk översättning ”Der Mann aus Želary”. Legátová skriver under pseudonym, eftersom hon under kommunisttiden gällde som politiskt opålitlig. Och nu när hon är 86 – hon är född i Brno 1919 – ser hon ingen anledning att släppa pseudonymen.
Berättartekniken är enkel och traditionell. Legátová berättar en historia rakt fram från början till slut. Boken verkade som inget särskilt medan jag läste den, en enkel, klar och snabbläst historia, men nu när det har gått några dagar märker jag att en del av personerna, landskapet och hunden Azor börjar dyka upp allt oftare i huvudet på mig när jag går omkring här i Onsjöskogen med min hund Londi.
Vad handlar då den här boken om? I korta drag är det historien om den unga läkaren Hana som under naziockupationen av Tjeckien (Böhmen-Mähren) tvingas gömma sig i en bergsby på gränsen mellan Tjeckien och Slovakien och Polen. Där mer eller mindre tvingas hon att gifta sig med den unge smeden Joza. Till en början ser det ut som ett omöjligt äktenskap och en omöjlig tillvaro, men det ändrar sig. Nu ska jag inte berätta allt, fast jag kanske ska säga något om slutet. I slutkapitlet kommer Röda Armén till Želary och många kvinnor våldtas och till slut totalförstörs byn.
Želary har aldrig funnits i verkligheten, men Legátová känner väl till bergstrakterna dit hon förlagt sin fiktiva by. Under ett antal år var hon lärare i olika byskolor i bergen, inte för att hon ville det utan för att hon under kommunistepoken tvingades bo och arbeta där på grund av sin ”politiska opålitlighet”.
På ett ställe i boken talas det om Dukla-passet – någon kommer över Dukla-passet – och för mig är ju Dukla en välkänd plats efter min läsning av Andrzej Stasiuks roman ”Världen bortom Dukla”, där för övrigt berättaren och en annan person vid ett tillfälle passerar över just detta pass, när de gör en resa till Slovakien. Dukla börjar bli något av en referenspunkt på min inre Europakarta.
Det låter som en rörande och klok berättelse. Vi människor kämpar ofta emot, vill bestämma helt och hållet över varje aspekt av våra liv, fast vi egentligen inte har så stor kontroll över något viktigt. Hana hamnar i en bergsby mot sin vilja, tvingas gifta sig och överge den person hon anser vara sig själv, men allt är inte becksvart. Kanske hittar hon under dessa extrema förhållanden sin själ, sin innersta, sanna kärna och verkliga identitet.
Legátová slår mig som en mycket klok och livserfaren kvinna/författarinna. Det verkliga livet sker utan större åthävor i de flesta fall och det äkta göms i den mest triviala situation.
Legátová lyckas med enkla medel men med ett nog så säkert handlag förmedla ett nu och några människors vardagskamp i det lilla till mig här på en helt annan plats i tiden.