Kategori: Litteratur

Festival europske kratke priče – Festival of the european short story pågår just nu här i Zagreb och i Rijeka för jag vet inte vilket år i rad. Varje år upptäcker jag någon, åtminstone för tillfället, och årets upptäckt är den serbisk-judisk-kanadensiske författaren David Albahari. Han läste berättelsen ”Pyjamas” på serbiska medan den engelska texten löpte på en skärm bredvid honom. ”Tekniskt” sett läste han dåligt, han har någon sjukdom som gör det svårt för honom att tala, men orden lyste och uttrycket var underjordiskt starkt. Och texten var så bra.

ja, dålig bild

Nej, jag ska inte berätta sönder den, jag vill bara rekommendera den och honom. Sådana här litteraturfestivaler drunknar ibland i sin festivaliskhet och jag tycker i allmänhet att poesifestivalerna håller bättre, alltså att dikterna når igenom ståhejet, för det är ofta ganska korta och komprimerade dikter som läses. Längre texter – som dessa ”korta berättelser” – har svårare att nå mottagaren oskadda. Jag känner att jag hellre skulle vilja läsa dem i enrum. Men om inte David Albahari hade kommit till den här festivalen, så hade jag inte vetat att jag vill läsa honom i enrum.

Igår fick jag plötsligt en stark lust att ta itu med mina Ungaretti-tolkningar igen. Jag började rota om gamla och kasta mig in i nya, tänkte något om att nu är den rätta tiden för detta. Nu vet jag inte hur rätt tiden var, men jag lägger på prov ut en av tolkningarna här. Kanske minns ni från förr att vi ibland funderade tillsammans över dessa tolkningar?

Här är en dikt ur samlingen Il dolore (1937-1946):

Non gridate più

Cessate d’uccidere i morti,

Non gridate più, non gridate

Se Ii volete ancora udire,


Se sperate di non perire.

Hanno l’impercettibile sussurro,

Non fanno più rumore


Del crescere dell’erba,


Lieta dove non passa l’uomo.

≈≈

Skrik inte mer

Sluta döda de döda,

Skrik inte mer, skrik inte

Om ni ännu vill höra dem,

Om ni hoppas att inte gå under.

Deras mummel går inte att höra

De låter inte starkare

Än gräset då det växer,

Så lyckligt, när ingen går på det.

≈≈

Främst den andra strofen har några svagheter. Hjälp mig gärna med dem och annat.

Nu är vi framme vid landskapslagarna i översiktskursen i svensk litteratur här igen och även om jag läst avsnittet Om ärekränkning många gånger, så hajade jag till när jag igår läste stycket på nytt.

Om ärekränkning

Ger man okvädningsord åt man: ”Du är ej mans make och ej man i bröstet.” ”Jag är man som du.” De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord har gett, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blivit kallad. Han är ej edberättigad och ej vittnesgill, varken för man eller kvinna. Kommer den, som ord har fått, men icke den, som ord har givit, då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken. Då vare denne så mycket sämre, som han sade det, som han icke tordes stå för. Nu mötas de båda med fulla vapen. Faller den, som ord har fått, för honom bötes halv mansbot. Faller den som ord har givit; ordförbrytelse är värst, tungan är huvudbane; han ligge ogill.

(ur Äldre Västgötalagen)

Förr – för ska vi säga trettio-fyrtio år sedan – tedde sig nog tänkesättet här avlägset och bortlagt, men nu verkar det från år till år krypa allt närmare inpå oss igen. Att lägga stor vikt vid att inte bli kränkt får allt större spridning. Och ”heder” och ”ära” brer ut sig som något som har relevans på den samtida spelplatsen där människor möts. Å andra sidan komplicerar väl själva förolämpningen här saken något. Det är helt klart att den i sig intimt hör ihop med det uråldriga i ”kränkning” och ”ära”, men att formulera en förolämning med orden ”Du är ej mans make och ej man i bröstet” går väl inte i dagens Sverige? – för jag försöker alltså tala om Sverige här. Lasset stjälper eller tiderna krockar.

”Tungan är huvudbane” är naturligtvis ett tänkvärt uttryck. Låt oss meditera över det en stund. (Tystnad.)

Sedan måste jag erkänna att både platsen ”vid tre vägars möte” och den här sekvensen: ” då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken” har en inte obetydligt dragningskraft på mig. Ett magiskt moment som ropar in reptilhjärnan på scenen. Eller ser embryot till konsten och poesin ut så här?

Igår var det Världsbokdagen i världen och här i Zagreb högtidlighölls dagen bland annat med läsningar av utländsk skönlitteratur på på Nacionalna i sveučilišna knjižnica (National- och universitetsbiblioteket). De språk som det lästes på var i tur och ordning portugiskiska, ungerska, hindi, tyska och svenska. Inte så många språk men olika. Nästa år när vi själva ska ha mer inflytande blir det fler, det lovar jag åtminstone mig själv.

Tyvärr hade jag undervisning nästan exakt till den svenska läsningen började, så jag hörde bara sluttonerna av hindiläsningen och tre dikter på tyska Stufen av Hermann Hesse, Herr von Ribbeck auf Ribbeck im Havelland av Theodor Fontane (!) och Was es ist av Erich Fried. Kanske var det en dikt till på tyska, men det är dem jag minns så här efteråt.

Och så var det då svenskans tur. Först läste Lucija och Mislav Näcken av Erik Johan Stagnelius.

Sedan följde Tintomaras sång av Carl Jonas Love Almqvist läst av Anita och Josip.

Och så var det Gracijas tur med Eidth Södergrans Landet som icke är. Ni ser och hör henne här. (Lite skakigt inspelat det här också, men ni kanske ändå får en föreställning om hur det var.)

Till sist läste Bjanka och Dora två dikter av Kristina Lugn ur samlingen Hej då, ha det så bra!

Zigenarsaga

En svala byggde
sitt bo utanför mitt fönster,
en svala svart
som en zigenartös.
Den visade oss de rätta vägarna,
bosatte sig i stallen och stugorna,
dog i kärret.

(1951)

Jag börjar med den här dikten av Bronisława Wajs, när jag nu vill säga något om filmen om Papuszas liv. Ja, Papusza är Bronisława Wajs.

Här i Zagreb pågår nu 9. Festival Tolerancije och en av de filmer som visas under festivalen är Papusza av Joanna Kos-Krauze och Krzysztof Krauze från 2013. Jag såg den i förrgår och blev mycket tagen både för det jag kände igen från dikterna jag hade läst och texterna jag hade läst om hennes liv tidigare och för det som var nytt för mig. Filmen följer hennes liv men inte kronologiskt utan den rör sig fram och tillbaka längs livsvägen. Historien om hur hon som tonåring giftes bort med sin styvfars bror, den 24 år äldre harpisten Dionizy Wajs, kände jag inte till. I filmen har harpan och harpospelandet en viktig plats.

talade språk romani och polska i filmen, text kroatiska och engelska

Och krossandet av flickans drömmar finns också utlagd på en central plats i filmens gång.

Vi hör henne be till Gud att han ska försegla hennes livmoder. Detta är kanske uppdiktat men sant ändå. Och Papusza får inga egna barn.

Filmen är oerhört vacker. Det polska landskapet – vägarna, fälten, vattnen, skogarna – visas som en serie undersköna bilder, där var och en är värd att betraktas med andakt.

Det vackra och det hemska vävs samman till ett. Det hemska är fattigdomen, zigenarnas utsatthet och utstötthet, deras lidande. Vi ser mödosamma färder utmed leriga vägar med trasiga vagnar och bostäder som är ruiner eller kojor i skogen. Vi ser sjukdom och förföljelse. Vi ser stolthet – ta inte ifrån oss vårt sätt att leva! Och mitt i detta växer Papusza upp, lär sig mot familjens vilja att läsa, vill annat än det som hennes omgivning vill. Hon börjar skriva dikter och stöts så småningom ut ur den zigenska gemenskapen. Hon upptäcks av författaren Jerzy Ficowski som även översätter hennes dikter från romani till polska. I filmen dyker också den store diktaren Julian Tuwim upp och han säger på ett ställe om Papuszas dikter att de har en sällsynt renhet. Jag blev lite skakad av Tuwims uppdykande, för jag har obearbetade minnen av dikter av Tuwin. En dunkel cirkel slöts för mig.

Filmen berättar en historia, den berättar en tolkning av Papuszas historia, men den talar också genom många av bilderna ett språk som är besläktat med dikternas. Och dessutom tillför den något eget som är just den rena bildens språk.

Jag lämnar nu filmen och lägger mina rader om Papusza och hennes dikter från förra året här igen:

Gott folk, skulle ni vilja veta vårt öde,
veta hela sanningen om zigenarna?
Jag vet att ni inte kommer att tro mig,
men jag ber er – lyssna på min sång…

Kanske kunde jag börja med de orden när jag nu vill berätta om Bronisława Wajs’ dikter och sånger, hennes liv. 

Hon levde och dog i Polen under en för zigenare särskilt svår tid och hennes levnads årtal (det första osäkert) var 1908 och 1987. Ofta kallas hon Papusza, ”docka” på romani och hon valde redan tidigt en egen väg. Hennes far dog i Sibirien när hon bara var ett litet barn och modern och dennas nye man hade ingen förståelse för flickans önskan att lära sig läsa. Hon fick aldrig gå i skolan, men hon lärde sig läsa genom skolbarn och vuxna utanför den egna folkgruppen. Det sägs att hon stal höns för att betala för kunskapen. Hon läste i hemlighet för läsandet ansågs av hennes folk som en oren gadje-syssla. Och så började hon skriva. Så småningom kom hennes begåvning att upptäckas av den polske poeten Jerzy Ficowski som också översatte hennes dikter till polska.

Papuszas sånger och dikter tar upp typiska zigenska teman som vägen, fattigdomen och hemlösheten, men en del av hennes texter ger också ganska detaljerade beskrivningar nazisternas förföljelser av hennes folk och zigenarnas ofta fruktlösa försök till flykt för att undkomma förintelselägren. 

Genom dikterna susar vinden och till skogen återkommer Papusza i sina texter gång på gång. Hon sjunger skönt om blåbär, hasselnötter och ekorrar och om vackra zigenarbarn som dansar i eldskenet bland tälten. Så här lyder samlingens titeldikt:

Jag är där vinden är

Där vinden sjunger högt

ber på hösten gyllenlöven

och en svart zigenerska

till Gud.

I skogarna,

vid korsvägarna,

där vindarna sjunger högt,

bönfaller zigenerskan Gud,

och ett gyllenlöv faller till marken.

Strålande skönhet mitt i armodet och ett slags tilltro till vägen och färden. Men i Papuszas dikter finns också dilemmat, konflikten mellan den gamla fria zigenska livsvägen och ett liv i hus, välmåga och trygghet.

Sen länge är de vandrande

zigenarnas tid förbi.

Men jag ser dem:

de är snabbare än vattnet

när det flyter fram

klart och starkt.

Vinden fortsätter som på trots att blåsa genom dikten såsom bäcken rinner.

°°

Bronisława Wajs (Papusza)

Jag är där vinden är – och andra sånger

Översättning från polskan: Julian Birbrajer och Anders Bodegård

Förlag: Tranan