Kategori: Litteratur

(Festival svjetske književnosti – Världslitteraturfestival.)Kino Europa, velika dvorana: Péter Esterházy-filmkväll. Ja, detta var igår kväll. En underlig upplevelse. Jag hade lite praktiskt tänkt att eftersom jag ändå ska skriva om en bok av Esterházy, så kunde väl en sådan filmkväll passa bra. Så jag stämde möte med Christine och sprang sedan tillfälligtvis på Predi i entréhallen. Vi gick in som trio. Men först blev det ingen film. Ett trevande långrandigt samtal utspann sig först under en dryg halvtimme på scenen mellan regissören, frågeställaren och tolken – ungerska och kroatiska. En man i raden framför oss somnade på ett övertydligt sätt. Han halvlåg lite åbäkigt på snedden framför Christine. Hon pekade med ett glatt fniss ut honom för mig. Och så började filmen som heter Érzékek iskolája på ungerska och Škola čula på kroatiska och School of Senses på engelska och som så vitt jag kunnat rekonsturera bygger på Esterházys roman Csokonai Lili: Tizenhét hattyúk. Nej, jag vet inte vad titeln betyder, jag vet bara att kvinnan i filmen hette Lili. Och vad handlade den om? Erotik. En kärlek som spårar ur till en grotesk. Ett sorgligt människoöde. En kvinna som förlorar båda/e benen och förståndet. Filmen blev ganska lång och Predi gäspade hörbart oftare och oftare. Jag frågade Christine om hon kanske ville gå, men hon sa att, nä lite till. Och jag tänkte att jag skulle kunna se hela lika väl som att jag skulle kunna gå när som helst. Jag tyckte envist att många av filmens delar var bra och tveklöst vackra. Och Lili var underskön. Filmen rullade över mig och jag visste inte alltid vad den sa, men jag kände instinktivt att den gav näring åt min egen eviga film – eller historia. Ni har säkert också en sådan film, en sådan historia. Då och då kände jag igen mig själv i särskilt galna eller beklämmande passager och jag gjorde mitt bästa för att dölja detta för de andra i salongen. Så tog en annan röst i mig vid och jag tänkte att det inte går att göra filmer av Esterházys romaner eller snarare att man kan göra vilken film som helst med en Esterházyroman som utgångspunkt. Han sjunker liksom väldigt lätt under medvetandeytan, lite som när man håller huvudet under vattnet en aning för länge i ett badkar och samtidigt stryker med handen längs väggarna. Ja och om ni tittar på bilderna här: Bekymra er inte om att den engelska översättningen ser besynnerlig ut. Läs den kroatiska. Eller lyssna på ungerskan…szeretet, för det handlar ju om kärlek. På villovägar. Och kärlek på villovägar är ju också kärlek.

När det för lite sedan var fullmåne tog jag under en nattlig runda med Londi en bild av månen mellan träden. Jag tittade inte på bilden förrän dagen därpå och då fann jag något märkligt. Mellan mig och månen hade en spegling av jordklotet smugit sig in. Landmassorna skiftade mellan grönt och gult eller ljusbrunt och världshavet, det var blått.

Och nu när jag ser på bilden igen tänker jag på några rader ur Joseph Addisons (1672-1719) dikt Hymn:

Soon as the evening shades prevail,

The Moon takes up the wondrous tale;

And nightly to the listening Earth

Repeats the story of her birth:

Festival europske kratke priče – Festival of the european short story pågår just nu här i Zagreb och i Rijeka för jag vet inte vilket år i rad. Varje år upptäcker jag någon, åtminstone för tillfället, och årets upptäckt är den serbisk-judisk-kanadensiske författaren David Albahari. Han läste berättelsen ”Pyjamas” på serbiska medan den engelska texten löpte på en skärm bredvid honom. ”Tekniskt” sett läste han dåligt, han har någon sjukdom som gör det svårt för honom att tala, men orden lyste och uttrycket var underjordiskt starkt. Och texten var så bra.

ja, dålig bild

Nej, jag ska inte berätta sönder den, jag vill bara rekommendera den och honom. Sådana här litteraturfestivaler drunknar ibland i sin festivaliskhet och jag tycker i allmänhet att poesifestivalerna håller bättre, alltså att dikterna når igenom ståhejet, för det är ofta ganska korta och komprimerade dikter som läses. Längre texter – som dessa ”korta berättelser” – har svårare att nå mottagaren oskadda. Jag känner att jag hellre skulle vilja läsa dem i enrum. Men om inte David Albahari hade kommit till den här festivalen, så hade jag inte vetat att jag vill läsa honom i enrum.

Igår fick jag plötsligt en stark lust att ta itu med mina Ungaretti-tolkningar igen. Jag började rota om gamla och kasta mig in i nya, tänkte något om att nu är den rätta tiden för detta. Nu vet jag inte hur rätt tiden var, men jag lägger på prov ut en av tolkningarna här. Kanske minns ni från förr att vi ibland funderade tillsammans över dessa tolkningar?

Här är en dikt ur samlingen Il dolore (1937-1946):

Non gridate più

Cessate d’uccidere i morti,

Non gridate più, non gridate

Se Ii volete ancora udire,


Se sperate di non perire.

Hanno l’impercettibile sussurro,

Non fanno più rumore


Del crescere dell’erba,


Lieta dove non passa l’uomo.

≈≈

Skrik inte mer

Sluta döda de döda,

Skrik inte mer, skrik inte

Om ni ännu vill höra dem,

Om ni hoppas att inte gå under.

Deras mummel går inte att höra

De låter inte starkare

Än gräset då det växer,

Så lyckligt, när ingen går på det.

≈≈

Främst den andra strofen har några svagheter. Hjälp mig gärna med dem och annat.

Nu är vi framme vid landskapslagarna i översiktskursen i svensk litteratur här igen och även om jag läst avsnittet Om ärekränkning många gånger, så hajade jag till när jag igår läste stycket på nytt.

Om ärekränkning

Ger man okvädningsord åt man: ”Du är ej mans make och ej man i bröstet.” ”Jag är man som du.” De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord har gett, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blivit kallad. Han är ej edberättigad och ej vittnesgill, varken för man eller kvinna. Kommer den, som ord har fått, men icke den, som ord har givit, då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken. Då vare denne så mycket sämre, som han sade det, som han icke tordes stå för. Nu mötas de båda med fulla vapen. Faller den, som ord har fått, för honom bötes halv mansbot. Faller den som ord har givit; ordförbrytelse är värst, tungan är huvudbane; han ligge ogill.

(ur Äldre Västgötalagen)

Förr – för ska vi säga trettio-fyrtio år sedan – tedde sig nog tänkesättet här avlägset och bortlagt, men nu verkar det från år till år krypa allt närmare inpå oss igen. Att lägga stor vikt vid att inte bli kränkt får allt större spridning. Och ”heder” och ”ära” brer ut sig som något som har relevans på den samtida spelplatsen där människor möts. Å andra sidan komplicerar väl själva förolämpningen här saken något. Det är helt klart att den i sig intimt hör ihop med det uråldriga i ”kränkning” och ”ära”, men att formulera en förolämning med orden ”Du är ej mans make och ej man i bröstet” går väl inte i dagens Sverige? – för jag försöker alltså tala om Sverige här. Lasset stjälper eller tiderna krockar.

”Tungan är huvudbane” är naturligtvis ett tänkvärt uttryck. Låt oss meditera över det en stund. (Tystnad.)

Sedan måste jag erkänna att både platsen ”vid tre vägars möte” och den här sekvensen: ” då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken” har en inte obetydligt dragningskraft på mig. Ett magiskt moment som ropar in reptilhjärnan på scenen. Eller ser embryot till konsten och poesin ut så här?