Kategori: Litteratur

Jag läser om Adam Zagajewskis essäbok ”I andras skönhet” i Anders Bodegårds översättning och jag vet att jag kan läsa den om och om igen. Kanske kommer jag att läsa den så många gånger att jag så småningom kan gå in på vilken sida som helst och veta precis vad som omger just den sidan. Varför? Därför.

På sidan 43 beskriver Zagajewski ett höstligt och dystert Krákow från sin ungdoms dagar. Jag läser ungefär från mitten av sidan:

”Stadens strumpor var nersölade, stadens kängor var täckta med gyttja. Lukten av höstlöv lika tvetydig som ödeläggelsen; ibland kunde röken från en brasa där någon brände pinnar och ogräs bättra på det hela, rätta till det, så att man för en stund kunde glömma den svarta trottoaren. Lukten av dessa brasor var narkotisk, berusande. Det var minnet av sommaren som brann, det var stänglar och blad som brann, samma stänglar och blad som vi på våren, i april, välkomnar med andäktig beundran, bara för att släppa iväg dem med röken i september och oktober. Vilket slöseri, vilken potlatch, vilken hallucination i dessa lågt krypande rökar som ligger strax över staden och är orörliga som telefonledningar. Sprickiga fastigheter, före detta fängelser och hantverkshus, och rent av somliga palats, hade något ungerskt över sig, som om det ur mötet mellan tyska och italienska influenser hade fötts en magyarisk småstadsbarock.”

Ja, jag kunde nog valt vilken sida som helst i boken, men idag valde jag just den här.

Under natten som gick, medan jag orolig låg och lyssnade efter Londis andetag och rörelser, tänkte jag på en rad recensioner av Imre Kertész’ senaste bok, ”Den sista tillflykten”. De flesta av recensenterna är oroade eller störda av boken och försöker komma över detta genom att dissekera hela Kertész’ författarskap för att sedan bland de därigenom uppkomna delarna välja ut vad som är bra och vad som är mindre bra eller kanske till och med dåligt. Man konstaterar att han är en stor författare, som nu i sin sista – kanske sista – bok har farit vilse i sina sjukdomars och sin höga ålders dimmor. Man väger och man mäter, säger smått bekymrade klokheter och vet saker. Man skriver med sin friska normalitets brist på djup och känslighet. Man ser inte smärtan och förtvivlan för att man inte lever med dem.

Nej, jag har inte läst ”Den sista tillflykten” och det är möjligt att jag far vilse på ett plan, men på ett annat gör jag det inte, det är jag övertygad om. Och jag tänker att Imre Kertész i den stund där han är nu, vet så oändligt mycket mer om människolivet än de som nu mäter och väger honom.

Clemens Meyer. Gårkvällen är fylld av honom. Det var på Festival svjetske književnosti – Världslitteraturfestivalen, ni vet, och i år har jag med och utan anledningar missat det mesta, men inte detta. Och Clemens Meyers framträdande var kanske det bästa. Vill ni veta något lite objektivt om honom, kan ni titta här. Fast jag kan också själv börja med några fakta. Han är född 1977 i Halle och uppvuxen i Leipzig, där han nog fortfarande bor och Leipzig är – nebenbei gesagt – en stad med en rufsig vildhet. Ja, och här i Zagreb på Världslitteraturfestivalen var eller är han för att tala om sin bok Im Stein som nyligen översatts till kroatiska, en vindlande egensinnig prostitutionsroman, där han vägrar att se hororna som offer. Och romanen har till hans glädje mottagits mycket väl bland prostituerade. Nå, detta om detta. Här får ni en bild som inte säger särskilt mycket, men den föreställer i alla fall honom på festivalen igår kväll.

Ärligt talat visar bilden inget av det han är. Vi satt i Dvorana Müller i Kino Europa. Salen var inte smockfull men välfylld och det dröjde inte länge innan Clemens hade publiken i sin hand. Han satt där lite tung och stor och kantig och drack mycket vatten, tappade saker, knäckte med fingrarna så där obehagligt och det rakt in i mikrofonen. Roman Simić Bodrožić ställde enligt uppgift bra frågor, men ibland blev frågorna så långa att Clemens tappade bort sig och var tvungen att fråga: ”Vad frågade du?” Eller så började han skratta lite. Nej, han är absolut inte någon pajas eller någon posör. Om ni tror det nu, så är min beskrivning dålig. Han är helt äkta, otämjd och lite galen. När han kom in i sin roman drog han publiken med sig – så vi såg färgerna, rummen, gathörnen, och vi hörde rösterna och han hörde rösterna, horornas röster och ”hyresvärdens”. Clemens föll djupt ner i sin egen berättelse och jag kunde se att han bara med stor möda lyckades ta sig upp ur virrvarret igen. Detta hände flera gånger, han simmade ut på djupt och grumligt vatten och sjönk sedan tungt ner genom lagren, fast det väl inte finns några lager i vatten. Varje gång han kom upp till ytan och den vanliga världen igen tittade han förvirrat och kanske lite urskuldande på publiken. Och sedan hade han svårt att hitta ord att fortsätta med. För att inte verka för konstig skojade han lite och drack vatten i djupa klunkar. Och så fångade han en ny boll från moderatorn och skruvade sig med hjälp av den in i ett nytt transtillstånd. Under tiden satt han där rakt upp ner och såg vanlig ut. På slutet var han utmattad, som om han hade burit möbler upp- och nerför trappor en hel dag.

Jag vet nu att jag måste läsa något av honom.

(Festival svjetske književnosti – Världslitteraturfestival.)Kino Europa, velika dvorana: Péter Esterházy-filmkväll. Ja, detta var igår kväll. En underlig upplevelse. Jag hade lite praktiskt tänkt att eftersom jag ändå ska skriva om en bok av Esterházy, så kunde väl en sådan filmkväll passa bra. Så jag stämde möte med Christine och sprang sedan tillfälligtvis på Predi i entréhallen. Vi gick in som trio. Men först blev det ingen film. Ett trevande långrandigt samtal utspann sig först under en dryg halvtimme på scenen mellan regissören, frågeställaren och tolken – ungerska och kroatiska. En man i raden framför oss somnade på ett övertydligt sätt. Han halvlåg lite åbäkigt på snedden framför Christine. Hon pekade med ett glatt fniss ut honom för mig. Och så började filmen som heter Érzékek iskolája på ungerska och Škola čula på kroatiska och School of Senses på engelska och som så vitt jag kunnat rekonsturera bygger på Esterházys roman Csokonai Lili: Tizenhét hattyúk. Nej, jag vet inte vad titeln betyder, jag vet bara att kvinnan i filmen hette Lili. Och vad handlade den om? Erotik. En kärlek som spårar ur till en grotesk. Ett sorgligt människoöde. En kvinna som förlorar båda/e benen och förståndet. Filmen blev ganska lång och Predi gäspade hörbart oftare och oftare. Jag frågade Christine om hon kanske ville gå, men hon sa att, nä lite till. Och jag tänkte att jag skulle kunna se hela lika väl som att jag skulle kunna gå när som helst. Jag tyckte envist att många av filmens delar var bra och tveklöst vackra. Och Lili var underskön. Filmen rullade över mig och jag visste inte alltid vad den sa, men jag kände instinktivt att den gav näring åt min egen eviga film – eller historia. Ni har säkert också en sådan film, en sådan historia. Då och då kände jag igen mig själv i särskilt galna eller beklämmande passager och jag gjorde mitt bästa för att dölja detta för de andra i salongen. Så tog en annan röst i mig vid och jag tänkte att det inte går att göra filmer av Esterházys romaner eller snarare att man kan göra vilken film som helst med en Esterházyroman som utgångspunkt. Han sjunker liksom väldigt lätt under medvetandeytan, lite som när man håller huvudet under vattnet en aning för länge i ett badkar och samtidigt stryker med handen längs väggarna. Ja och om ni tittar på bilderna här: Bekymra er inte om att den engelska översättningen ser besynnerlig ut. Läs den kroatiska. Eller lyssna på ungerskan…szeretet, för det handlar ju om kärlek. På villovägar. Och kärlek på villovägar är ju också kärlek.

När det för lite sedan var fullmåne tog jag under en nattlig runda med Londi en bild av månen mellan träden. Jag tittade inte på bilden förrän dagen därpå och då fann jag något märkligt. Mellan mig och månen hade en spegling av jordklotet smugit sig in. Landmassorna skiftade mellan grönt och gult eller ljusbrunt och världshavet, det var blått.

Och nu när jag ser på bilden igen tänker jag på några rader ur Joseph Addisons (1672-1719) dikt Hymn:

Soon as the evening shades prevail,

The Moon takes up the wondrous tale;

And nightly to the listening Earth

Repeats the story of her birth: