Kategori: Litteratur

Denna morgon är jag i Sarajevokapitlet i ”De döende européerna” igen eller kanske snarare fortfarande. Ja, ett par speciella böcker befinner sig så nära varandra i mitt medvetande att mitt läsande blivit lite som getens vandring över taken i det gamla Moschopolis eller Voskopojë, där husen enligt vad som berättats stod så tätt att ”en get kunde gå över taken från ena sidan av staden till den andra”. Jag rör mig hit och dit mellan ”På vägen till Babadag”, ”I andras skönhet”, ”Il giardino dei Finzi-Contini” och ”De döende européerna”, stannar än här än där och nu är jag alltså i Karl-Markus Gauß’ bok, närmare bestämt i det tredje underkapitlet i ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo”.

Gauß stiger in i foajén till den judiska församlingen och ser gamla män i uppknäppta ytterrockar sitta lite oreglbundet uppradade utmed väggarna. Alla noterar med ett slags värdig uppmärksamhet hans inträde och en man reser sig och går fram till honom, undrar om han kan hjälpa till med något och presenterar sig slutligen som Albahari. Gauß känner igen efternamnet och tänker på författaren David Albahari från Belgrad och på att han en gång publicerat ett prosastycke av honom i sin tidskrift. Och att han senare också träffat honom:

och som jag senare lärde känna som en man bärande på en glödande kall förtvivlan när han en kväll för en grupp österrikiska åhörare berättade om Jugoslavien, som just fallit sönder, och om den judiska församlingen i Belgrad, till vars föreståndare han av något slags utsiktslös pliktkänsla, i en tid då så mångar judar lämnade Serbien, låtit sig bli vald.

Gauß säger då till mannen som just presenterat sig för honom att han är bekant med en författare som heter David Albahari. Mannen, Moshe Albahari, säger då med rörelse: ”My nephew, my nephew David” och spiller ut lite av snapsen han håller i handen.

Och jag som nu läser det här kapitlet för femte gången spiller också ut lite av min snaps, en imaginär sådan, för sedan sist jag läste detta har jag ju också hunnit träffa David Albahari. Så här skrev jag i början av juni:

”Festival europske kratke priče – Festival of the european short story” pågår just nu här i Zagreb och i Rijeka för jag vet inte vilket år i rad. Varje år upptäcker jag någon, åtminstone för tillfället, och årets upptäckt är den serbisk-judisk-kanadensiske författaren David Albahari. Han läste berättelsen ”Pyjamas” på serbiska medan den engelska texten löpte på en skärm bredvid honom. ”Tekniskt” sett läste han dåligt, han har någon sjukdom som gör det svårt för honom att tala, men orden lyste och uttrycket var underjordiskt starkt. Och texten var så bra.

Och plötsligt är jag på ett nytt sätt en del av Gauß’ bok och av Sarajevo också förstås och av Sarajevo i boken.

Moshe Albahari säger sedan att den judiska församlingen i Sarajevo är ett ålderdomshem och han gör en gest mot de gamla männen som sitter utmed väggarna. De unga har åkt till USA, de av de gamla som orkar har åkt till Israel, men han tänker stanna. Och han talar om sefardernas fördrivning från Spanien och ankomst till Bosnien för 500 år sedan och om att de sista nu lämnar Bosnien och att Sarajevo upphört att vara ett Jerusalajim chico. Nej, judarna har denna gång inte fördrivits, de gavs fri lejd ut under kriget och sedan har de bara blivit färre och färre.

Kanske, sade Moshe, hade de tre stora folkgrupperna i Bosnien hatat varandra så fanatiskt att det helt enkelt inte fanns tid och kraft över för judarna.

Och lite längre ner i texten låter Gauß Albahari fortsätta:

Så snart Bosnien gått under som stat för flera folk, kunde de, den minsta befolkningsgruppen som var beroende av de övrigas fredliga samlevnad, inte längre ha någon framtid här. Men man kan också vända på det: inte heller Bosnien kommer att ha någon framtid utan judarna, för här talar alla bara för den egna etniska gruppen och dess plats i landet; endast judarna måste, när de talade om sig själva och sin grupp, på samma gång tala om hela Bosnien.

Albahari skissar sedan lite ironiskt upp ett signalement av sig själv:

Jag är ingen israel. Jag är ingen amerikan. Jugoslavien finns inte mer. (skratt) Bosnien finns bara som inbillning. (skratt) Jag är en sefardisk jude, som inte kan spanska. (skratt) Skall just jag återvända till Spanien?

Jag har just börjat läsa Andrzej Stasiuks På vägen till Babadag och jag tänker att jag sedan alltid är på väg till Babadag. Babadag låter som namnet på den plats jag söker.

Jag läser lite för er, så att ni kan följa med:

Karpaternas avlägsna skugga vid horisonten avgränsade ljuset, stängde in det, och vi körde genom en tjock glittrande emulsion. Hästkärror rullade fram på landsvägen. Djuren glänste av svett. En urgammal bil fraktade en pyramid av proppfulla säckar med fårull på taket. Människorna hade mörka glänsande kroppar. Det blåste. Kanske var det därför deras hus såg så eländiga och obeständiga ut på den stora slätten.

Stasiuk talar alltid om ljuset och om jorden. Detta känner jag igen, fastän det gått år sedan jag läste något av honom.

(Översättningen från polskan är gjord av Tomas Håkanson. Förlaget är Ersatz.)

Jag läser om Adam Zagajewskis essäbok ”I andras skönhet” i Anders Bodegårds översättning och jag vet att jag kan läsa den om och om igen. Kanske kommer jag att läsa den så många gånger att jag så småningom kan gå in på vilken sida som helst och veta precis vad som omger just den sidan. Varför? Därför.

På sidan 43 beskriver Zagajewski ett höstligt och dystert Krákow från sin ungdoms dagar. Jag läser ungefär från mitten av sidan:

”Stadens strumpor var nersölade, stadens kängor var täckta med gyttja. Lukten av höstlöv lika tvetydig som ödeläggelsen; ibland kunde röken från en brasa där någon brände pinnar och ogräs bättra på det hela, rätta till det, så att man för en stund kunde glömma den svarta trottoaren. Lukten av dessa brasor var narkotisk, berusande. Det var minnet av sommaren som brann, det var stänglar och blad som brann, samma stänglar och blad som vi på våren, i april, välkomnar med andäktig beundran, bara för att släppa iväg dem med röken i september och oktober. Vilket slöseri, vilken potlatch, vilken hallucination i dessa lågt krypande rökar som ligger strax över staden och är orörliga som telefonledningar. Sprickiga fastigheter, före detta fängelser och hantverkshus, och rent av somliga palats, hade något ungerskt över sig, som om det ur mötet mellan tyska och italienska influenser hade fötts en magyarisk småstadsbarock.”

Ja, jag kunde nog valt vilken sida som helst i boken, men idag valde jag just den här.

Under natten som gick, medan jag orolig låg och lyssnade efter Londis andetag och rörelser, tänkte jag på en rad recensioner av Imre Kertész’ senaste bok, ”Den sista tillflykten”. De flesta av recensenterna är oroade eller störda av boken och försöker komma över detta genom att dissekera hela Kertész’ författarskap för att sedan bland de därigenom uppkomna delarna välja ut vad som är bra och vad som är mindre bra eller kanske till och med dåligt. Man konstaterar att han är en stor författare, som nu i sin sista – kanske sista – bok har farit vilse i sina sjukdomars och sin höga ålders dimmor. Man väger och man mäter, säger smått bekymrade klokheter och vet saker. Man skriver med sin friska normalitets brist på djup och känslighet. Man ser inte smärtan och förtvivlan för att man inte lever med dem.

Nej, jag har inte läst ”Den sista tillflykten” och det är möjligt att jag far vilse på ett plan, men på ett annat gör jag det inte, det är jag övertygad om. Och jag tänker att Imre Kertész i den stund där han är nu, vet så oändligt mycket mer om människolivet än de som nu mäter och väger honom.

Clemens Meyer. Gårkvällen är fylld av honom. Det var på Festival svjetske književnosti – Världslitteraturfestivalen, ni vet, och i år har jag med och utan anledningar missat det mesta, men inte detta. Och Clemens Meyers framträdande var kanske det bästa. Vill ni veta något lite objektivt om honom, kan ni titta här. Fast jag kan också själv börja med några fakta. Han är född 1977 i Halle och uppvuxen i Leipzig, där han nog fortfarande bor och Leipzig är – nebenbei gesagt – en stad med en rufsig vildhet. Ja, och här i Zagreb på Världslitteraturfestivalen var eller är han för att tala om sin bok Im Stein som nyligen översatts till kroatiska, en vindlande egensinnig prostitutionsroman, där han vägrar att se hororna som offer. Och romanen har till hans glädje mottagits mycket väl bland prostituerade. Nå, detta om detta. Här får ni en bild som inte säger särskilt mycket, men den föreställer i alla fall honom på festivalen igår kväll.

Ärligt talat visar bilden inget av det han är. Vi satt i Dvorana Müller i Kino Europa. Salen var inte smockfull men välfylld och det dröjde inte länge innan Clemens hade publiken i sin hand. Han satt där lite tung och stor och kantig och drack mycket vatten, tappade saker, knäckte med fingrarna så där obehagligt och det rakt in i mikrofonen. Roman Simić Bodrožić ställde enligt uppgift bra frågor, men ibland blev frågorna så långa att Clemens tappade bort sig och var tvungen att fråga: ”Vad frågade du?” Eller så började han skratta lite. Nej, han är absolut inte någon pajas eller någon posör. Om ni tror det nu, så är min beskrivning dålig. Han är helt äkta, otämjd och lite galen. När han kom in i sin roman drog han publiken med sig – så vi såg färgerna, rummen, gathörnen, och vi hörde rösterna och han hörde rösterna, horornas röster och ”hyresvärdens”. Clemens föll djupt ner i sin egen berättelse och jag kunde se att han bara med stor möda lyckades ta sig upp ur virrvarret igen. Detta hände flera gånger, han simmade ut på djupt och grumligt vatten och sjönk sedan tungt ner genom lagren, fast det väl inte finns några lager i vatten. Varje gång han kom upp till ytan och den vanliga världen igen tittade han förvirrat och kanske lite urskuldande på publiken. Och sedan hade han svårt att hitta ord att fortsätta med. För att inte verka för konstig skojade han lite och drack vatten i djupa klunkar. Och så fångade han en ny boll från moderatorn och skruvade sig med hjälp av den in i ett nytt transtillstånd. Under tiden satt han där rakt upp ner och såg vanlig ut. På slutet var han utmattad, som om han hade burit möbler upp- och nerför trappor en hel dag.

Jag vet nu att jag måste läsa något av honom.