Om Kertészrecensioner

Under natten som gick, medan jag orolig låg och lyssnade efter Londis andetag och rörelser, tänkte jag på en rad recensioner av Imre Kertész’ senaste bok, ”Den sista tillflykten”. De flesta av recensenterna är oroade eller störda av boken och försöker komma över detta genom att dissekera hela Kertész’ författarskap för att sedan bland de därigenom uppkomna delarna välja ut vad som är bra och vad som är mindre bra eller kanske till och med dåligt. Man konstaterar att han är en stor författare, som nu i sin sista – kanske sista – bok har farit vilse i sina sjukdomars och sin höga ålders dimmor. Man väger och man mäter, säger smått bekymrade klokheter och vet saker. Man skriver med sin friska normalitets brist på djup och känslighet. Man ser inte smärtan och förtvivlan för att man inte lever med dem.

Nej, jag har inte läst ”Den sista tillflykten” och det är möjligt att jag far vilse på ett plan, men på ett annat gör jag det inte, det är jag övertygad om. Och jag tänker att Imre Kertész i den stund där han är nu, vet så oändligt mycket mer om människolivet än de som nu mäter och väger honom.

2 tankar om “Om Kertészrecensioner

  1. Bodil!
    Kelzo gick bort för två år sedan. Vet vad du går igenom.Vi saknar honom oerhört varje dag.Tänker på dig:
    Många kramar! Maritha

  2. Å, vad sorgligt, Maritha! Men Londi hämtar sig igen. Det gick bra hos veterinären idag. Vi får en tid till, ser det ut som.

    Minns våra vandringar i Onsjöskogarna och nere vid älven. Och hur vi satt i din trädgård och såg båtarna åka förbi på kanalen.

    Kramar till dig

Kommentera