Kategori: Litteratur

Jag har aldrig läst Gottfried Kellers ”Der grüne Heinrich”, men det är ändå som om jag hade läst romanen. Det är som om jag hade läst den och sedan glömt det mesta, men kanske inte det viktigaste. Jag ”minns” början av en mening som jag anar borde finnas någonstans mot slutet av boken. Så här lyder den: Aber der grüne Heinrich… Eller möjligen: Der grüne Heinrich aber… Jag vet att det finns något hjärtslitande sorgligt gömt här. Bilden i mitt huvud som är förbunden med orden återger en del av en brant sluttande trädgård med trappsteg av sand med jord under. Varje steg är inneslutet i en brädram. Trädgården befinner sig i den lilla byn Laubach utanför Göttingen och tiden är sommaren innan jag fyllde fem. Jag tror att floden som brusar där nedanför är Werra. Men jag vet inte alls varför den här bilden alltid dyker upp tillsammans med orden ”aber der grüne Heinrich”. Fast orden och bilden skapar för mig tillsammans ett slags totalitet. Och jag tänker att ”detta var mitt liv” samtidigt som jag undrar vad som kan finnas runt det här märkligt glimmande textstället.

Nu har dimmans tid kommit och allt är insvept i detta kalla gråfuktiga. Jag är väl ”glad” över att den kom så sent i år, men nu är nu och det här med sent är inget att hämta glädje ur. Och jag är trött, det märkte jag knappast under solskensdagarna, men nu vet jag att jag varit det ett tag. Arbetet hopar sig på ett nästan mystiskt sätt. Uppgifterna ramlar liksom in från sidan. Att jag har fem sidoarbeten får jag förstås skylla mig själv för, men det brukar gå att sköta allt rätt bra – tillsammans med nöjena, som ju också tar sitt. Men kanske ligger orsaken till mitt trötta missmod inte bara i väderomslaget utan också i en skrämmande dålig novellantologi som jag har åtagit mig att läsa och recensera. Antologin består av en, som det verkar, ändlös rad av texter kring ett i förväg bestämt tema, en av dödssynderna. Kanske rör det sig om bidrag till en tävling och det som finns mellan de grällt lysande pärmarna ska väl i så fall vara de bästa, de ”vinnande” bidragen. Texterna åbäkar sig krampaktigt kring det förelagda temat och flosklerna flödar. Om jag ska sammanfatta alla texter jag hittills läst med en fras, så lyder den så här: ”En person i dyrbara kläder av noggrant namngivna märken begår en rad elakheter och blir på slutet snäll – eller inte.”

I de väl tilltagna porträtten av dem som skrivit kan man exempelvis läsa att de är ”nyfikna på allt”, att de arbetar som ”kreatörer” eller inom ”marknadsföring och copy” och att ”skrivandet är en ständigt pågående process” för dem. Och: ”Att inte skriva finns numera inte på kartan, det är en livsstil.”

Efter varje sådan här läsning måste jag skölja hjärnan ren med en riktig text. Igår kväll glömde jag att gå igenom denna tvätt och då fick jag mardrömmar, som efterlämnade en känsla av att ha ätit enorma mängder av undermåliga sötsaker. Och nu sitter jag här och frågar mig varför det är så många som egentligen inte kan skriva, som till varje pris vill ha sina texter utgivna mellan helst skrikigt kolorerade pärmar.

Jag återvänder till eller fortsätter att vistas i kapitlet om sefarderna i Sarajevo i Karl-Markus Gauß’ bok De döende européerna. Nu har jag nått slutet för den här gången och jag vill citera just de sista raderna i det sista delkapitlet. Gauß och några andra österrikare befinner sig i sällskap med David Kamhi, professor i violin. Gauß beskriver honom som en mystiker, en spiritualist, en återuppstånden Savonarola. Kamhi talar ladino till gästerna ända tills de förstår honom. Jag vill föreställa mig hur och gör det.

Vi eller de österrikiska besökarna får av Kamhi veta något om ”Haggadan”, sefardernas i sanning oersättliga kodex som kom till i Zaragoza omkring 1350 och som de fördrivna tog med sig från Spanien. Modiga muslimer som respekterade sina judiska grannar just i deras religiositet hade med risk för livet sett till att Haggadan inte förstördes eller stals. Jag läser andäktigt och får också veta att den sefardiska diktningens historia skrivits av en muslimsk litteraturvetare, Muhamed Nezirović. Och bland de klassiska författare, vilkas verk han räddat nämns Isak Samokovlija och jag känner igen namnet. Kanske från alldeles nyss, för jag lever ju i en ständig ström av berättelser.

Kamhi berättar och berättar och kapitlet går mot sitt slut och jag tror att jag måste ge er slutstycket ordagrant. Så här skriver Gauß:

Vi stod mellan en berömd restaurang, i vilken vi under hela middagstiden varit de enda gästerna eftersom ingen människa i Sarajevo längre hade råd att äta på restaurang, och ruinerna av ett museum som vilken dag som helst kunde falla samman; och mellan restaurangen, som inte längre hade några gäster, och museet, som inte längre härbärgerade några museiföremål, frambesvärjde Kamhi Sarajevo-sefardernas storartade, underbara historia och det stora, underbara broderskap som judendom, islam och kristendom utgjorde, och vi gick nerför berget i riktning mot staden, förbi ruiner, och vid vår sida hade vi den mässande mystikern som visste allt och i sin förtvivlan inte såg någon anledning att misströsta.

Eftersom jag nu fått veta att min text om Péter Esterházys roman Markusversionen har publicerats i Hufvudstadsbladet, kan jag med lugnt sinne lägga ut den här under pausträdet. Ingen stöld, inget fuffens.

När jag fick Péter Esterházys miniroman Markusversionen i mina händer letade jag i minnet efter Markusevangeliet, men jag kom bara fram till att det är en rätt vardagligt konkret text om Jesu jordevandring och förkunnelse precis som Matteus- och Lukasevengelierna, till skillnad från det vilda Johannesevangeliet. Jag slog sedan upp någonstans att Markusevengeliet anses vara det äldsta bland evengelierna. Samtidigt hände det märkliga att jag började se små scener ur Jesu liv framför mig. När jag sedan läst ungefär halva boken började begreppet ”version” få eget liv. Dels är Markusevangeliet i sig en version av berättelsen om Jesus, dels ger romanen oss en version eller en tolkning av detta evangelium och för det tredje går det att i sin tur ge denna tolkning ett stort antal tolkningsversioner. Så på ett sätt kan man säga att den här boken anknyter till det mångfacetterade i det mänskliga berättandet.

Av en tillfällighet visades en film baserad på en (annan) roman av Esterházy just i dessa dagar här i Zagreb. En anteckning om filmen ser ut så här. ”Det går inte att göra filmer av Esterházys romaner eller snarare är det så att man kan göra vilken film som helst med en Esterházyroman som utgångspunkt.” Esterházy öppnar.

Skelettet som romanens kött är häftat vid kan beskrivas så här: Familjen Esterházys öden efter andra världskrigets slut. I början av romanen deporteras en adlig familj från Budapest till en gård på den ungerska landsbygden, där de blir lantarbetare. Anledningen är både klar och oklar: Familjen har av kommunistregimen utsetts till ”folkets fiender”, men varför just de och inte vissa andra, ägarna till de stora fabrikerna till exempel?

Huvudpersonerna i boken är två pojkar som är halvbröder och den ene av dem försöker genom ett träget läsande och egensinnigt tolkande av Markusevengeliet hitta förklaringar till livets orättvisor, mysterier och grymheter. Den yngre brodern beskriver sig på bokens andra sida så här: ”På väggen ovanför mig hängde Jesusbarnet. Han liknade mig. Ett mulligt barn, leende, starkt.” Min tanke gör en kort utflykt till Péter Esterházys ansikte idag.

Men kärnan i romanen är nog livets mening eller brist på mening, våra försök att skapa mening och sammanhang. Farmodern till den yngre pojken är djupt, ja, stenhårt troende och talar ofta om Gud och hans närvaro, men ibland säger hon saker som ställer allt på huvudet. I kriget hade hon förlorat en son och hennes föreställningsvärld kapsejsar och tar nya gestalter medan hon slår hjärnan mot denna vetskaps klippor. ”Det fanns ögonblick då hon ansåg att om hennes son var död, inte existerade, hade dött, då var Herren Gud också död”. Vi får också veta något om rummet där den deporterade familjen bor. ”Rummet verkade nästan som ett dockskåpsrum. Trots att det som pågick där inte var någon lek.” Om evigheten eller det eviga livet kan vi läsa: ”Men det eviga livet betydde inte att det varade i evighet, utan att i det livet existerade inte någon tid, den gick inte heller att mäta, alltså fanns det inte heller något liv.” Vi står i boken gång på gång ansikte mot ansikte med de stora frågorna: ”Och varför grät vi egentligen så mycket här på Jorden när han var så god?” Ofta formulerade med ett barnsligt tonfall. Men barnet är mycket klokt och vet att tala om de stora tingen: ”Om det inte fanns tid fanns det heller ingen historia.” Ibland ramlar politiken och historien ner på bordet. Pojkarnas mor till svärmodern: ”Är mor inte ursinnig på Stalin? frågade min mor insmickrande, han är trots allt en mördare.” Och ibland vardagsvisdomen som när tant Róza, ”fru Kulak”, apropå vikten av städning säger: ”Damm är en stor herre”. Eller så här från annat håll: ”Jorden snurrade, fadern söp sig full.” Och vi får en sammanfattning av hur föräldrarnas kärlek var byggd: ”Du kommer att inse att du älskar mig! skrek han. Men jag älskar dig ju, skrattade min mor tankspritt och vände sig mot väggen.” Och mitt i allt finns hela tiden Gud. Vem är Gud? ”Gud var rätt underlig. Förbluffande. Omöjlig att utforska, sa min bror. Men jag fortsatte ändå mitt utforskande.”

(Jag vägrar att läsa kapitlet om kycklingarna. Jag studsar över det. Nej, fråga mig inget.)

Att den yngre brodern, berättaren är stum eller hemligt stum, gör inte berättelsen mindre berättad. Ibland tror jag att han är båda bröderna, men inte alltid. I den äldre broderns anteckningar läser vi om hur Jesus våndas i Getsemane, hur Judas förråder honom, hur Petrus förnekar honom, hur Pilatus frågar om han är judarnas konung, hur Pilatus ger Barabbas lös, hur Simon från Cyrene bär korset, om korsfästelsen. Men han vill inte tro på alla undren: ”Jag vet inte om han verkligen gick på vattnet, sa han plötsligt. För det går inte.” Fast i slutscenen i den äldre broderns liv är det han som går på vattnet.

Något som stannar kvar hos mig efter läsningen är Esterházys sätt att tala om platser. Om berättarens far säger han: ”Han hade ett sätt att vara på ett ställe som om han aldrig hade varit någon annanstans.” Och om pojkarna: ”Om vi blundade blev förstås allting till ett gömställe.”

.

Péter Esterházy
Markusversionen – en enkel historia komma hundra sidor, 2015
(Egyszerü történet vesszö száz oldal – a Márk-változat, 2014)
Översättning: Ildikó Márky och Gunnar D Hansson
Förlag: Weyler

När jag härom dagen skrev och publicerade en text om David och Moshe Albahari och om Sarajevos sefardiska judar fick jag en fråga som jag nu – utan att återge frågan – tänker försöka besvara med hjälp av det som står att läsa i ett underkapitel till kapitlet om sefarderna i Karl-Markus Gauß’ bok ”De döende européerna”. Ursäkta att jag är lite ”snirklig” här, men vad ska jag göra, när verkligheten ringlar fram så här? Underkapitlet börjar med en beskrivning av hur brutalt och vanskött Sarajevo på många punkter är idag och efter det kom ett försök till förklaring:

Att Sarajevos invånare umgicks så vårdslöst med sin stad och gjorde livet så svårt för dem som inte var starka och duktiga var en följd av belägringen och kriget som hade en förråande inverkan på den vardagliga moralen och också medförde att den urbana jämnvikten genom den stora in- och utflyttningen av stora folkgrupper, rubbades. Många infödda stadsbor lämnade sin stad, vars namn inte bara i Bosnien användes som synonym för begreppet ”stad”, flyttade till det nybildade Republika Srpska eller någon annanstans där de mottogs som flyktingar eller gästarbetare; fördrivna och tvångsförflyttade människor från landsbygden kom i deras ställe och förändrade därmed drastiskt bilden av staden, prägeln på hela stadsdelar. En metropol hade bytt ut sin befolkning, och mycket som i en välskött stad fungerar med sådan självklarhet att man inte alls tänker på det fungerade inte längre i Sarajevo.

Nej, nu har jag farit en bit ifrån frågan, men jag tycker ändå att detta är av stort intresse och det påminner om det som min reskamrat Jasmin på nerresan till Sarajevo sa om att han inte tycker om staden för att ”så många människor kommer någon annanstans ifrån”.

Lite längre in i texten fortsätter Karl-Markus Gauß med att på detta sätt beskriva en liten moské i den gamla stadsdelen Bjelave som ligger ganska högt ovanför innerstaden:

Med sin minaret reste den sig i denna omgivning som en symbol för att islam gått stärkt ur ett krig som rasat med oerhörd grymhet just mot muslimerna; stärkt eftersom det var först i och med etnifieringen av politiken som många återigen blev muslimer; de hade tidigare inte bekänt sig till en religion utan endast till en vag muslimsk familjetradition.

På nytt får jag säga att detta inte är något svar på den här dolda frågan, men också denna textsnutt innehåller intressanta saker som det är svårt att gå förbi för det finns ett slags fortsättning i nuet på det som Gauß beskriver. När jag vandrade genom Baščaršija såg jag i vissa gränder grupper av kvinnor klädda i niqab, de var alla från något arabland. Och jag såg överdådiga glänsande nybyggnader i anslutning till de gamla moskéerna – dessa var, fick jag höra, finansierade av något stenrikt arabland. Ingen av dem jag talade med var riktigt glad över varken det ena eller det andra.

Så sitter då Gauß på en krog som han beskriver som ”ful och hemtrevlig” (i Per Nilsons översättning). Det går livligt till och det uppstår ett slags dispyt mellan en ”jätte” och en grupp män av vanlig storlek. Efter att en av dessa slagit sin hand blodig mot en askkopp och alla skrattat ut honom, vänder man sig i stället mot främlingarna, Gauß’ grupp. Ja, och Gauß berättar att han intresserar sig för sefarderna i staden. Männen tystnar först och sedan droppar korta upplysningar ner från det ena och andra hållet:

för ungefär hundra år sedan beboddes Bjelave, hela stadsdelen, företrädesvis av judar, sade en, men det var länge sedan, och en annan ville absolut sammanföra oss med en bekant som inte var här just nu men som visste allt om stadens historia, vilket en tredje, genom en föraktfull handrörelse, avfärdade som en grov överdrift.

Gauß lyssnar på vad alla har att säga, men det är först när jätten uttalar sig som han blir riktigt uppmärksam:

Ja, alltför många blev till slut judar!

Orden står i rummet och Gauß suger in dem. Det uppstår en brant paus. Vad betyder detta? ropade tystnaden. Men så började männen förklara (detta handlar alltså om det senaste kriget där):

Eftersom judarna som ville lämna Sarajevo fördes ut ur staden i konvoj och tilläts utvandra till Amerika, Canada, Israel, Spanien, hade många börjat söka i sin släkts historia och funnit en judisk farfars/farmors eller morfars/mormors mor eller hittat på någon annan judisk släktskap. Och måhända förundrade sig judarna, när de slussades ut ur Sarajevo, över vilka som plötsligt räknades som judar – människor de kände – dock utan att ha några invändningar mot att de lämnade staden tillsammans med dem.

Ja, så nådde jag då äntligen fram till svaret på frågan. (Och bilden är tagen strax intill den gamla sefardiska synagogans port och minareten pekar mot himlen något kvarter därifrån.)