Kategori: Litteratur

Det finns många myter om arumänerna och många historier om stora män som ska ha varit arumäner – en hel del förmodligen sanna. Stevo, son till Mitko Guda-Naumovski berättar för Gauß att till exempel Alexander den store var arumän och han tar ur en historisk källa fram ett ”bevis” för sin hypotes:

Alexander satt tillsammans med ett dussintal grekiska generaler när hans mor dök upp och började klandra sin son. Mor och son grälade häftigt, men generalerna förstod inte ett enda ord. På vlket språk kunde grälet ha förts? Slaverna invandrade till Balkan först flera århundraden senare. De hellenska stammarnas dialekter var generalerna bekanta med. Det var arumänska, det äldsta språket i regionen, eller snarare: det äldsta bland dem som senare inte dog ut fullständigt eller uppgick i andra språk.

Ja, något folk härstammade han ju ifrån, så varför inte just detta? Myterna om honom är många, men på något sätt måste det ju ha varit i verkligheten.

Gauß får också höra att arumänskan inte är något dotterspråk till latinet utan att det är latinet som är dotter till arumänskan. Hisnande tankegångar. Jag tappar helt lusten att säga emot och vill bara färdas med denna vilda ström.

Och som förra gången för kanske sju år sedan – sju är magiskt nog för att vara trovärdigare än sex eller åtta – när jag skrev om arumänerna, börjar röster dyka upp omkring mig, röster som har något att säga om arumänerna. Så här berättar den mest suggestiva:

Jag hade tidigare träffat arumäner i Bukarest och hade några goda vänner bland dem. De levde i klaner och hade relativt stora problem med myndigheterna just för att de var organiserade i klaner (tror jag) vilket uppfattades som ett hot mot den kommunistiska ordningen. De som jag kände var raffinerade och sofistikerade människor, kulturutövare, filosofer, teologer, guld- och silversmeder, elitidrottare och även köpmän (!!), något som ingen annan samhällsgrupp har lyckats med under kommunistregimen. Arumänerna hade (har) en enastående förmåga att korrumpera makten och skaffa sig förmåner trots att de stod på regimens svarta lista. Det fanns klaner som styrde delar av nattklubbslivet i Bukarest och turistområdena vid Svarta havet, delar av den mycket lukrativa dollarbutikbranschen och en större del av den ”svarta börsen”, framförallt handeln med persiska mattor, konst, utländsk valuta, men även kött, kaffe och västerländska modekläder. Dessa erfarenheter lade efter kommunismens fall grunden till några av Östeuropas mest välorganiserade maffiaorganisationer, med förgreningar i både rumänska och EU-parlamenten.   

De arumäner som jag mötte 1978 i Dobrogea (stråken Constanta, Babadag, Tulcea) var helt annorlunda än de i Bukarest. Nästan alla jobbade som fårfarmare och talade arumänska till vardags. Den delen av Dobrogea hade inget större ekonomiskt värde för den kommunistiska regimen och var mycket glesbefolkat. De enda stora statliga institutionerna var de ökända arbetslägren (rumänska gulag), i övrigt var det vildmark, delta och oändliga betesmarker. För de driftiga arumänerna var detta en perfekt miljö att gömma sig från planekonomin och kommunistförföljelserna. De hade mutat sig till arrendeavtal med de lokala myndigheterna och bedrev en mycket lukrativ handel med fårkött, ost, astrakanpäls, etc.

Traditionerna liknar mer de grekiska och armeniska än de rumänska men språket är förvånansvärt likt rumänskan.

Ja, nu har vi fjärmat oss lite från Makedonien, men det tycker jag att vi för de här berättelsernas skull, kan tillåta oss att göra. Imorgon lovar jag att göra fast den här arumänska väven i de makedonska bergen igen. Eller – jag ska i alla fall försöka.

(Lånad bild)

Jag går vidare utmed Gauß’ väg bland de makedonska arumänerna och till en början följer jag Mitko Guda-Naumovski hack i häl. Han berättar om språket. Arumänskan är ett romanskt språk, närmast besläktat med rumänskan. Det finns många namn på folkgruppen och ”arumäner” är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normerande skriftspråk.

Jag stannar lite inför beteckningen ”armâni” och sänder en tanke till Giorgio Armani. Härstammar han från någon arumänsk rot? Och namnet ”vlach” får mig att tänka på en ung kvinna jag träffade för några år sedan här i Zagreb. Hon heter Vlaho i efternamn och hon berättade om en sifferlek som man lekte eller spelade i hennes hemstad Mostar, när hon var liten, en lek som liknar det sardiska ”murra” eller andra blixtsnabba talspel som finns eller funnits runt Medelhavet. Det märkliga var att talen hon rabblade upp lät ungefär som de persiska: jek, do, se, tjahar, pandj, sjisj. Nå, i alla fall frågade jag henne om hon kanske var vlach. Hon visste inte, men tyckte att det nog kunde vara möjligt.

Det är omöjligt att inte gång på gång ramla ut i sidospår, när man funderar över arumänerna. Genom dem för vägarna hit och dit och ofta långt.

Men tillbaka till min ciceron: Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som grundlinje. Det som arumänerna som folk förväntar sig av dagens Europa är anspråkslöst:

Vad de i dag kräver av de europeiska institutionerna är ingenting annat än det som det osmanska riket inte förvägrade dem: ett erkännande att de finns, ett medgivande att det är bra att de finns och ett löfte att man kommer att understödja dem i deras strävan att även fortsättningsvis finnas till.

Bilden här är ett utsnitt från bokens framsida. På den ser vi en krök av Donau med Rumänien på ena sidan och en obetydlig flik av Serbien på den andra.

Jag vill göra en omläsning av ytterligare ett kapitel i Karl-Markus Gauß’ De döende européerna (översättning Per Nilson, förlag Perenn). För någon månad sedan läste jag ju om kapitlet om sefarderna i Sarajevo och det berodde väl på att jag just för första gången satt min fot i Sarajevo och att jag med vidöppna ögon rest med tåg genom det bosniska landet. Det blev en rad texter av den omläsningen.

Märkligt nog finns så många som tre av de fem europeiska folk som Gauß beskriver i sin bok här på Balkan och det fjärde kommer dessutom härifrån. Och nu lever jag här sedan år och har på det viset flyttats närmare innehållen i Gauß’ texter. I dagarna vill jag läsa om kapitlet ”Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner”. Nej, jag har inte varit i Makedonien – eller jo, men det var när landet var en del av Jugoslavien och min läsning nu har inget med den resan att göra. Jag vill läsa om arumänerna igen för att jag vill komma närmare Balkan på ett nytt sätt. Och kanske kan jag någon gång resa i det spår som kapitlet lägger ut. Även om jag vet att det är mycket långt till Makedonien…

Arumänerna finns i Makedonien, Grekland, Albanien, Rumänien, Serbien och Bulgarien, men enligt Gauß är Makedonien det land där de behandlas bäst, även om det inte alltid betyder att de behandlas eller behandlats väl. Gauß möts på flygplatsen i Skopje en man som heter Mitko Guda på arumänska, men Mitko Naumovski på makedonska och till helt nyligen var det förbjudet att använda det arumänska namnet i officiella sammanhang.

Jag går in i det andra underkapitlet och läser på nytt de suggestiva raderna i dess inledning:

Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.

Det står att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och att man antar att de idag kan vara ungefär en halv miljon tillsammans, fast enligt Gauß är de sannolikt fler. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. Och här får ni läsa raderna om den makedonska statens sätt att förhålla sig till dem:

Endast Makedonien, en ung stat som inte direkt åtnjuter internationellt anseende, har hittills varit berett att tillerkänna dem status som folkgrupp.

Och texten fortsätter:

Och ändå fanns det grekiska ministrar, serbiska akademiledamöter, mottagare av det bulgariska statspriset, albanska folkhjältar, rumänska fotbollsstjärnor och bankdirektörer i Wien som var arumäner.

Och lite längre ner på samma sida läser jag:

I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.

Det är något häpnadsväckande, ja, heroiskt med denna text, som berättar om ett nu skingrat och nästan bortglömt folk som en gång, för egentligen inte alls så länge sedan, var bland de kanske inflytelserikaste i Europa. Jag grips av ett stilla rus. Jag måste till platserna, där arumänerna ännu lever.

Jag avslutar dagens text – det blir alltså fler om arumänerna – med en bild från byn Molovište, bokens mest suggestiva bild. (foto Kurt Kaindl, bilden beskuren)

Nästan varje år får vi ett besök av en föreläsare från Sverige på svenskinstitutionen här vid Zagrebs universitet. Med en lätt underdrift kan jag säga att jag ofta är inblandad i valet av vem som ska komma. Ja, och i år var det Björn Kohlström som kom hit. Ämnet för hans föreläsning var svensk samtidslitteratur med fokus på de tre senaste åren och det var igår i en proppfull sal A122 som allting hände. Till stöd för mitt opålitliga minne bestämde jag mig för att ta en bild av varje bild som visades. Ibland blev det suddigt och någon gång glömde jag.

Björn började med en spagat mellan sin bok om Virginia Wolf och barndomens första läsupplevelse Kattresan.

Och eftersom denna bok av Arosenius också hör till min barndom, även om jag inte läste själv som Björn, utan det var Pappa som läste för mig, kände jag mig närmare Kattresan än Wolf. Med det vill jag bara säga att jag gladde mig åt att kastas in i barndomen igen: ”Katten sade: ’Jam, jag är snäll och tam, jag är snäll och inte stygg, du får rida på min rygg!’”

Men detta var inte allt förstås.

Till bilderna av Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar fick vi höra om de starka självbiografiska elementen och vimlet av människor ur författarnas verklighet, som fick finna sig i att namngivna spottas på och vändas ut och in. En liten utvikning gick sedan till Strindberg och att han också gjort liknande och jag såg med rätt eller orätt något liknande i en scen i Goethes Faust I.

Och så fick vi inblickar i tillvägagångssätten eller procedurerna kring Augustpriset och det enorma textpensum som dessa är förbundna med för dem som tillhör juryerna som vaskar fram pristagarna. Några anekdotiska upplysningar föll också och vi fick se en kuriös källarbild med några uppsluppna ansikten, en bild från en av den skönlitterära juryns sittningar. Jag var så koncentrerad att jag glömde att ta en bild. I stället blev det en på Jonas Hasen Khemiri, när han mottog priset för Allt jag inte minns.

Sedan var vi hos John Ajvide Lindqvist och Låt den rätte komma in. Jag tänkte lite vagt på en studentuppsats, där en jämförelse mellan Eli och Tintomara finns. Björn berättade och det som fastnade var det här med att doppa armen i ett badkar i en källare och det som blev följden av detta doppande. Nej, jag har inte läst boken. Däremot vet jag en del om otäcka badkar. Jag minns från min tidiga barndom ett badkar i källare. Badkaret var fullt av skrämmande rostfläckar. Att doppa armen där…

Och så kom vi till boken som jag vill läsa. Den heter ”Bli som folk” och är skriven av Stina Stoor på västerbottniska. Bilden vi fick se var en selfie Björn tagit med self och Stina Stoor. Björn är för övrigt också från Västerbotten. Boken är en novellsamling och Björn berättade mycket suggestivt om den, men jag minns inte vad han sa, bara hur och att det betydde att jag vill läsa den.

Mot slutet av första delen av föreläsningen nådde vi fram till romanen Mary av Aris Fioretos. Grekland, juntatid, en flicka som heter Maria men vill kallas Mary, mer minns jag inte eller jo, förresten så sa Björn något roligt om att Fioretos var ännu bättre en vanligt i den här boken för att han tonat ner sin briljans en aning. Nej, så sa han inte, men så halvminns jag det. Jag litar på ett det är en läsvärd bok. Och bilden är tagen på ett ack så ”konstnärligt” sätt – granatäpplet är stort och suddigt och orden är knappt skönjbara och Björn har nästan krupit ur synfältet.

Jag fascinerades av Björns liksom smygande sätt att tala. Han liksom gömde på sakerna innan han släppte fram dem och ibland ”sydde” han ett par stygn bakåt, kanske för att få fäste. Lite ironiska glimtar låg utlagda här och där längs spåret och efteråt märkte jag dyningarna efter ett slags crescendo som infann sig strax innan första delen av framträdandet gick mot sitt slut.

Mer vill jag inte berätta om föreläsningen. På kvällen gick vi mycket passande på ”Mali medo”, Lilla björnen, vid Tkalčićeva…

Jag läser Almqvists Det går an och ser rätt genom närmare två århundraden, hör hans röst, för det är hans röst som talar i romanen, även om någon nu säger att en författare är något annat än en romans röster. Men här är det ändå så. Han talar så friskt och levande och så infallsrikt lekfullt och jag sörjer lite över att han inte längre lever. Att det är länge sedan han dog är däremot mindre viktigt för mig.

Han har nu tvingat mig att läsa om andra kapitlet. Ja, inte så mycket för hur Sara och Albert stiger i land och tillsammans äter där i ett värdshus, utan för hans skildring av Strängnäs. Jag är ju en platsernas ande. Så här skriver Almqvist om de vägar hans kärlekspar tar i staden samtidigt som han talar om Strängnäs mera för egen del. Han går liksom lite bredvid historien i egna tankar:

Den unge militären, förtjust över att i hast och nästan emot förmodan höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder och gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns icke till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man finner dem snart icke blott ha gavlar, utan även långsidor med täcka fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga in. Här är icke tecken till förnämt, varken av den högadliga riddarhussorten, ej heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller av det urförnäma, som finns hos den självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man tror alla husen tillhöra skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.

Ett annat Strängnäs i närheten av domkyrkokullen skymtar förbi, men snart är berättarrösten tillbaka i det Strängnäs som Almqvist vill vila blicken och tanken hos:

De hade icke en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig emellan sjöstranden och torget.

Och just för att Almqvist lite längre ner på sidan låter Sara säga att hon ändå tycker att Lidköping är vackrare, så kommer detta gamla Strängnäs närmare mig, för i Lidköping har jag varit och detta Lidköping, som inte alls verkar fast i vår tid, får mig att ana Almqvists Strängnäs.