Kategori: Litteratur

Jag vill göra en omläsning av ytterligare ett kapitel i Karl-Markus Gauß’ De döende européerna (översättning Per Nilson, förlag Perenn). För någon månad sedan läste jag ju om kapitlet om sefarderna i Sarajevo och det berodde väl på att jag just för första gången satt min fot i Sarajevo och att jag med vidöppna ögon rest med tåg genom det bosniska landet. Det blev en rad texter av den omläsningen.

Märkligt nog finns så många som tre av de fem europeiska folk som Gauß beskriver i sin bok här på Balkan och det fjärde kommer dessutom härifrån. Och nu lever jag här sedan år och har på det viset flyttats närmare innehållen i Gauß’ texter. I dagarna vill jag läsa om kapitlet ”Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner”. Nej, jag har inte varit i Makedonien – eller jo, men det var när landet var en del av Jugoslavien och min läsning nu har inget med den resan att göra. Jag vill läsa om arumänerna igen för att jag vill komma närmare Balkan på ett nytt sätt. Och kanske kan jag någon gång resa i det spår som kapitlet lägger ut. Även om jag vet att det är mycket långt till Makedonien…

Arumänerna finns i Makedonien, Grekland, Albanien, Rumänien, Serbien och Bulgarien, men enligt Gauß är Makedonien det land där de behandlas bäst, även om det inte alltid betyder att de behandlas eller behandlats väl. Gauß möts på flygplatsen i Skopje en man som heter Mitko Guda på arumänska, men Mitko Naumovski på makedonska och till helt nyligen var det förbjudet att använda det arumänska namnet i officiella sammanhang.

Jag går in i det andra underkapitlet och läser på nytt de suggestiva raderna i dess inledning:

Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.

Det står att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och att man antar att de idag kan vara ungefär en halv miljon tillsammans, fast enligt Gauß är de sannolikt fler. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. Och här får ni läsa raderna om den makedonska statens sätt att förhålla sig till dem:

Endast Makedonien, en ung stat som inte direkt åtnjuter internationellt anseende, har hittills varit berett att tillerkänna dem status som folkgrupp.

Och texten fortsätter:

Och ändå fanns det grekiska ministrar, serbiska akademiledamöter, mottagare av det bulgariska statspriset, albanska folkhjältar, rumänska fotbollsstjärnor och bankdirektörer i Wien som var arumäner.

Och lite längre ner på samma sida läser jag:

I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.

Det är något häpnadsväckande, ja, heroiskt med denna text, som berättar om ett nu skingrat och nästan bortglömt folk som en gång, för egentligen inte alls så länge sedan, var bland de kanske inflytelserikaste i Europa. Jag grips av ett stilla rus. Jag måste till platserna, där arumänerna ännu lever.

Jag avslutar dagens text – det blir alltså fler om arumänerna – med en bild från byn Molovište, bokens mest suggestiva bild. (foto Kurt Kaindl, bilden beskuren)

Nästan varje år får vi ett besök av en föreläsare från Sverige på svenskinstitutionen här vid Zagrebs universitet. Med en lätt underdrift kan jag säga att jag ofta är inblandad i valet av vem som ska komma. Ja, och i år var det Björn Kohlström som kom hit. Ämnet för hans föreläsning var svensk samtidslitteratur med fokus på de tre senaste åren och det var igår i en proppfull sal A122 som allting hände. Till stöd för mitt opålitliga minne bestämde jag mig för att ta en bild av varje bild som visades. Ibland blev det suddigt och någon gång glömde jag.

Björn började med en spagat mellan sin bok om Virginia Wolf och barndomens första läsupplevelse Kattresan.

Och eftersom denna bok av Arosenius också hör till min barndom, även om jag inte läste själv som Björn, utan det var Pappa som läste för mig, kände jag mig närmare Kattresan än Wolf. Med det vill jag bara säga att jag gladde mig åt att kastas in i barndomen igen: ”Katten sade: ’Jam, jag är snäll och tam, jag är snäll och inte stygg, du får rida på min rygg!’”

Men detta var inte allt förstås.

Till bilderna av Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar fick vi höra om de starka självbiografiska elementen och vimlet av människor ur författarnas verklighet, som fick finna sig i att namngivna spottas på och vändas ut och in. En liten utvikning gick sedan till Strindberg och att han också gjort liknande och jag såg med rätt eller orätt något liknande i en scen i Goethes Faust I.

Och så fick vi inblickar i tillvägagångssätten eller procedurerna kring Augustpriset och det enorma textpensum som dessa är förbundna med för dem som tillhör juryerna som vaskar fram pristagarna. Några anekdotiska upplysningar föll också och vi fick se en kuriös källarbild med några uppsluppna ansikten, en bild från en av den skönlitterära juryns sittningar. Jag var så koncentrerad att jag glömde att ta en bild. I stället blev det en på Jonas Hasen Khemiri, när han mottog priset för Allt jag inte minns.

Sedan var vi hos John Ajvide Lindqvist och Låt den rätte komma in. Jag tänkte lite vagt på en studentuppsats, där en jämförelse mellan Eli och Tintomara finns. Björn berättade och det som fastnade var det här med att doppa armen i ett badkar i en källare och det som blev följden av detta doppande. Nej, jag har inte läst boken. Däremot vet jag en del om otäcka badkar. Jag minns från min tidiga barndom ett badkar i källare. Badkaret var fullt av skrämmande rostfläckar. Att doppa armen där…

Och så kom vi till boken som jag vill läsa. Den heter ”Bli som folk” och är skriven av Stina Stoor på västerbottniska. Bilden vi fick se var en selfie Björn tagit med self och Stina Stoor. Björn är för övrigt också från Västerbotten. Boken är en novellsamling och Björn berättade mycket suggestivt om den, men jag minns inte vad han sa, bara hur och att det betydde att jag vill läsa den.

Mot slutet av första delen av föreläsningen nådde vi fram till romanen Mary av Aris Fioretos. Grekland, juntatid, en flicka som heter Maria men vill kallas Mary, mer minns jag inte eller jo, förresten så sa Björn något roligt om att Fioretos var ännu bättre en vanligt i den här boken för att han tonat ner sin briljans en aning. Nej, så sa han inte, men så halvminns jag det. Jag litar på ett det är en läsvärd bok. Och bilden är tagen på ett ack så ”konstnärligt” sätt – granatäpplet är stort och suddigt och orden är knappt skönjbara och Björn har nästan krupit ur synfältet.

Jag fascinerades av Björns liksom smygande sätt att tala. Han liksom gömde på sakerna innan han släppte fram dem och ibland ”sydde” han ett par stygn bakåt, kanske för att få fäste. Lite ironiska glimtar låg utlagda här och där längs spåret och efteråt märkte jag dyningarna efter ett slags crescendo som infann sig strax innan första delen av framträdandet gick mot sitt slut.

Mer vill jag inte berätta om föreläsningen. På kvällen gick vi mycket passande på ”Mali medo”, Lilla björnen, vid Tkalčićeva…

Jag läser Almqvists Det går an och ser rätt genom närmare två århundraden, hör hans röst, för det är hans röst som talar i romanen, även om någon nu säger att en författare är något annat än en romans röster. Men här är det ändå så. Han talar så friskt och levande och så infallsrikt lekfullt och jag sörjer lite över att han inte längre lever. Att det är länge sedan han dog är däremot mindre viktigt för mig.

Han har nu tvingat mig att läsa om andra kapitlet. Ja, inte så mycket för hur Sara och Albert stiger i land och tillsammans äter där i ett värdshus, utan för hans skildring av Strängnäs. Jag är ju en platsernas ande. Så här skriver Almqvist om de vägar hans kärlekspar tar i staden samtidigt som han talar om Strängnäs mera för egen del. Han går liksom lite bredvid historien i egna tankar:

Den unge militären, förtjust över att i hast och nästan emot förmodan höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder och gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns icke till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man finner dem snart icke blott ha gavlar, utan även långsidor med täcka fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga in. Här är icke tecken till förnämt, varken av den högadliga riddarhussorten, ej heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller av det urförnäma, som finns hos den självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man tror alla husen tillhöra skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.

Ett annat Strängnäs i närheten av domkyrkokullen skymtar förbi, men snart är berättarrösten tillbaka i det Strängnäs som Almqvist vill vila blicken och tanken hos:

De hade icke en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig emellan sjöstranden och torget.

Och just för att Almqvist lite längre ner på sidan låter Sara säga att hon ändå tycker att Lidköping är vackrare, så kommer detta gamla Strängnäs närmare mig, för i Lidköping har jag varit och detta Lidköping, som inte alls verkar fast i vår tid, får mig att ana Almqvists Strängnäs.

Jag har aldrig läst Gottfried Kellers ”Der grüne Heinrich”, men det är ändå som om jag hade läst romanen. Det är som om jag hade läst den och sedan glömt det mesta, men kanske inte det viktigaste. Jag ”minns” början av en mening som jag anar borde finnas någonstans mot slutet av boken. Så här lyder den: Aber der grüne Heinrich… Eller möjligen: Der grüne Heinrich aber… Jag vet att det finns något hjärtslitande sorgligt gömt här. Bilden i mitt huvud som är förbunden med orden återger en del av en brant sluttande trädgård med trappsteg av sand med jord under. Varje steg är inneslutet i en brädram. Trädgården befinner sig i den lilla byn Laubach utanför Göttingen och tiden är sommaren innan jag fyllde fem. Jag tror att floden som brusar där nedanför är Werra. Men jag vet inte alls varför den här bilden alltid dyker upp tillsammans med orden ”aber der grüne Heinrich”. Fast orden och bilden skapar för mig tillsammans ett slags totalitet. Och jag tänker att ”detta var mitt liv” samtidigt som jag undrar vad som kan finnas runt det här märkligt glimmande textstället.

Nu har dimmans tid kommit och allt är insvept i detta kalla gråfuktiga. Jag är väl ”glad” över att den kom så sent i år, men nu är nu och det här med sent är inget att hämta glädje ur. Och jag är trött, det märkte jag knappast under solskensdagarna, men nu vet jag att jag varit det ett tag. Arbetet hopar sig på ett nästan mystiskt sätt. Uppgifterna ramlar liksom in från sidan. Att jag har fem sidoarbeten får jag förstås skylla mig själv för, men det brukar gå att sköta allt rätt bra – tillsammans med nöjena, som ju också tar sitt. Men kanske ligger orsaken till mitt trötta missmod inte bara i väderomslaget utan också i en skrämmande dålig novellantologi som jag har åtagit mig att läsa och recensera. Antologin består av en, som det verkar, ändlös rad av texter kring ett i förväg bestämt tema, en av dödssynderna. Kanske rör det sig om bidrag till en tävling och det som finns mellan de grällt lysande pärmarna ska väl i så fall vara de bästa, de ”vinnande” bidragen. Texterna åbäkar sig krampaktigt kring det förelagda temat och flosklerna flödar. Om jag ska sammanfatta alla texter jag hittills läst med en fras, så lyder den så här: ”En person i dyrbara kläder av noggrant namngivna märken begår en rad elakheter och blir på slutet snäll – eller inte.”

I de väl tilltagna porträtten av dem som skrivit kan man exempelvis läsa att de är ”nyfikna på allt”, att de arbetar som ”kreatörer” eller inom ”marknadsföring och copy” och att ”skrivandet är en ständigt pågående process” för dem. Och: ”Att inte skriva finns numera inte på kartan, det är en livsstil.”

Efter varje sådan här läsning måste jag skölja hjärnan ren med en riktig text. Igår kväll glömde jag att gå igenom denna tvätt och då fick jag mardrömmar, som efterlämnade en känsla av att ha ätit enorma mängder av undermåliga sötsaker. Och nu sitter jag här och frågar mig varför det är så många som egentligen inte kan skriva, som till varje pris vill ha sina texter utgivna mellan helst skrikigt kolorerade pärmar.