Strängnäs i ”Det går an”

Jag läser Almqvists Det går an och ser rätt genom närmare två århundraden, hör hans röst, för det är hans röst som talar i romanen, även om någon nu säger att en författare är något annat än en romans röster. Men här är det ändå så. Han talar så friskt och levande och så infallsrikt lekfullt och jag sörjer lite över att han inte längre lever. Att det är länge sedan han dog är däremot mindre viktigt för mig.

bild-45

Han har nu tvingat mig att läsa om andra kapitlet. Ja, inte så mycket för hur Sara och Albert stiger i land och tillsammans äter där i ett värdshus, utan för hans skildring av Strängnäs. Jag är ju en platsernas ande. Så här skriver Almqvist om de vägar hans kärlekspar tar i staden samtidigt som han talar om Strängnäs mera för egen del. Han går liksom lite bredvid historien i egna tankar:

Den unge militären, förtjust över att i hast och nästan emot förmodan höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan anspråk. Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder och gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns icke till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man finner dem snart icke blott ha gavlar, utan även långsidor med täcka fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga in. Här är icke tecken till förnämt, varken av den högadliga riddarhussorten, ej heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap, ej heller av det urförnäma, som finns hos den självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara: nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man tror alla husen tillhöra skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.

Ett annat Strängnäs i närheten av domkyrkokullen skymtar förbi, men snart är berättarrösten tillbaka i det Strängnäs som Almqvist vill vila blicken och tanken hos:

De hade icke en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig emellan sjöstranden och torget.

Och just för att Almqvist lite längre ner på sidan låter Sara säga att hon ändå tycker att Lidköping är vackrare, så kommer detta gamla Strängnäs närmare mig, för i Lidköping har jag varit och detta Lidköping, som inte alls verkar fast i vår tid, får mig att ana Almqvists Strängnäs.

2 tankar om “Strängnäs i ”Det går an”

  1. Hej Bodil!

    Hittar ingen e-postadress eller kontaktformulär så hoppas ok att jag postar här. Melker Garay har utkommit med en ny novellsamling. Kanske nåt för bloggen att recensera? Ska jag be förlaget skicka ett recex?

    http://www.garay.se/bocker/fagelskramman/

    Nedan några röster om hans förra novellsamling som även UNT recenserade.

    Mvh
    Stefan Bergmark, Malmö

    ****

    ”Den skenbara enkelheten [i Garays novellsamling] är bedräglig, för att inte säga försåtlig och den är lika konsekvent som exempelvis hos novellister som Kafka och just Lagerkvist.”
    Kultursidan, Kristian Lundberg

    ”Prosan är kristallklar så att alla kan läsa texten men det gör den för den skull inte till en lättläst bok. Man måste hålla fokus då texten är sparsmakad och komprimerad. Varje nyans och varje ord är noga utvalt av författaren.”
    LitteraturMagazinet, Daniel Gunnarsson

    ””Råttan” är en tankeväckande och stundtals strålande liten novellsamling…”
    Tidningen Kulturen, Dennis Jörnmark Callstam

    ”Melker Garay, den ultrakorta berättelsens mästare som du måste stifta bekantskap med.
    Författaren Sven Wernströms blogg

  2. Hej Stefan, jatack, jag vill gärna ha ett recensionsexemplar, om det inte är väldigt bråttom med att jag skriver om boken. Jag är alltså nyfiken på vad detta kan vara.

Kommentera