Jag har aldrig läst Gottfried Kellers ”Der grüne Heinrich”, men det är ändå som om jag hade läst romanen. Det är som om jag hade läst den och sedan glömt det mesta, men kanske inte det viktigaste. Jag ”minns” början av en mening som jag anar borde finnas någonstans mot slutet av boken. Så här lyder den: Aber der grüne Heinrich… Eller möjligen: Der grüne Heinrich aber… Jag vet att det finns något hjärtslitande sorgligt gömt här. Bilden i mitt huvud som är förbunden med orden återger en del av en brant sluttande trädgård med trappsteg av sand med jord under. Varje steg är inneslutet i en brädram. Trädgården befinner sig i den lilla byn Laubach utanför Göttingen och tiden är sommaren innan jag fyllde fem. Jag tror att floden som brusar där nedanför är Werra. Men jag vet inte alls varför den här bilden alltid dyker upp tillsammans med orden ”aber der grüne Heinrich”. Fast orden och bilden skapar för mig tillsammans ett slags totalitet. Och jag tänker att ”detta var mitt liv” samtidigt som jag undrar vad som kan finnas runt det här märkligt glimmande textstället.