En odräglig beskrivning av Björn Kohlströms föreläsning

Nästan varje år får vi ett besök av en föreläsare från Sverige på svenskinstitutionen här vid Zagrebs universitet. Med en lätt underdrift kan jag säga att jag ofta är inblandad i valet av vem som ska komma. Ja, och i år var det Björn Kohlström som kom hit. Ämnet för hans föreläsning var svensk samtidslitteratur med fokus på de tre senaste åren och det var igår i en proppfull sal A122 som allting hände. Till stöd för mitt opålitliga minne bestämde jag mig för att ta en bild av varje bild som visades. Ibland blev det suddigt och någon gång glömde jag.

Björn började med en spagat mellan sin bok om Virginia Wolf och barndomens första läsupplevelse Kattresan.

Och eftersom denna bok av Arosenius också hör till min barndom, även om jag inte läste själv som Björn, utan det var Pappa som läste för mig, kände jag mig närmare Kattresan än Wolf. Med det vill jag bara säga att jag gladde mig åt att kastas in i barndomen igen: ”Katten sade: ’Jam, jag är snäll och tam, jag är snäll och inte stygg, du får rida på min rygg!’”

Men detta var inte allt förstås.

Till bilderna av Carina Rydbergs Den högsta kasten och Maja Lundgrens Myggor och tigrar fick vi höra om de starka självbiografiska elementen och vimlet av människor ur författarnas verklighet, som fick finna sig i att namngivna spottas på och vändas ut och in. En liten utvikning gick sedan till Strindberg och att han också gjort liknande och jag såg med rätt eller orätt något liknande i en scen i Goethes Faust I.

Och så fick vi inblickar i tillvägagångssätten eller procedurerna kring Augustpriset och det enorma textpensum som dessa är förbundna med för dem som tillhör juryerna som vaskar fram pristagarna. Några anekdotiska upplysningar föll också och vi fick se en kuriös källarbild med några uppsluppna ansikten, en bild från en av den skönlitterära juryns sittningar. Jag var så koncentrerad att jag glömde att ta en bild. I stället blev det en på Jonas Hasen Khemiri, när han mottog priset för Allt jag inte minns.

Sedan var vi hos John Ajvide Lindqvist och Låt den rätte komma in. Jag tänkte lite vagt på en studentuppsats, där en jämförelse mellan Eli och Tintomara finns. Björn berättade och det som fastnade var det här med att doppa armen i ett badkar i en källare och det som blev följden av detta doppande. Nej, jag har inte läst boken. Däremot vet jag en del om otäcka badkar. Jag minns från min tidiga barndom ett badkar i källare. Badkaret var fullt av skrämmande rostfläckar. Att doppa armen där…

Och så kom vi till boken som jag vill läsa. Den heter ”Bli som folk” och är skriven av Stina Stoor på västerbottniska. Bilden vi fick se var en selfie Björn tagit med self och Stina Stoor. Björn är för övrigt också från Västerbotten. Boken är en novellsamling och Björn berättade mycket suggestivt om den, men jag minns inte vad han sa, bara hur och att det betydde att jag vill läsa den.

Mot slutet av första delen av föreläsningen nådde vi fram till romanen Mary av Aris Fioretos. Grekland, juntatid, en flicka som heter Maria men vill kallas Mary, mer minns jag inte eller jo, förresten så sa Björn något roligt om att Fioretos var ännu bättre en vanligt i den här boken för att han tonat ner sin briljans en aning. Nej, så sa han inte, men så halvminns jag det. Jag litar på ett det är en läsvärd bok. Och bilden är tagen på ett ack så ”konstnärligt” sätt – granatäpplet är stort och suddigt och orden är knappt skönjbara och Björn har nästan krupit ur synfältet.

Jag fascinerades av Björns liksom smygande sätt att tala. Han liksom gömde på sakerna innan han släppte fram dem och ibland ”sydde” han ett par stygn bakåt, kanske för att få fäste. Lite ironiska glimtar låg utlagda här och där längs spåret och efteråt märkte jag dyningarna efter ett slags crescendo som infann sig strax innan första delen av framträdandet gick mot sitt slut.

Mer vill jag inte berätta om föreläsningen. På kvällen gick vi mycket passande på ”Mali medo”, Lilla björnen, vid Tkalčićeva…