Så har jag då fallit omkull in mot mig själv igen. Det är en återkommande vinterhändelse. Mörkret och dimman dricker mitt blod och gnager trist på mina nervtrådar och jag känner en stark avsky och olust, även om jag vet att åren och livet blir längre genom den här otäcka bården. Jag känner ett slags livlös skräck. Och ja, jag är djupt otacksam och vill inte alls ha detta. Ett ide skulle jag kanske till nöds kunna uthärda att gräva mig för att försvinna in i mörkret med slutna ögon och inte komma tillbaka förrän jag hör vårens takdropp, om det nu finns något sådant. Jag vill vara borta så länge som himlens blåa hemlighålls. Jag säger nej till de här gråbleka falska dagarna och gräver om dem till nätter och svarta tunnlar. Kerala! Burkina Faso! ropar jag inåt blodflödena, fast jag vet att människorna där eller där är mycket fattigare, men jag vet också att det bästa på jorden är att gå under solen.
