Min dator håller sig ju med ett skrivbord eller så är det jag som har ett skrivbord i datorn. Nånå, det må vara hur det vill med detta. I alla fall hittade jag nyss en sorglös eller i alla fall delvis sorglös anteckning på nämnda skrivbord. Plötsligt mötte jag mitt i dessa dimmiga bleka decemberdagar mig själv som majmänniska. Titeln till den kvarblivna textsnutten är ”blabla”, nej, jag tänker inte försköna något. Och så här lyder texten:
Nu är kvällarna ljumma, ibland blir de till och med till ”tropical nights”, fastän vi bara är i början av maj. När Londi och jag varit ute den sista rundan, sitter jag en stund och läser och skriver vid det öppna fönstret. Jag hör röster och rop, ibland sång ifrån Royal, baren tvärs över. Jag tänker på någon som just miste någon, på avgrunden, men också på världens och livets skönhet. Och jag böjer mig ut genom fönstret och känner luften som något att luta mig mot. Luften och mörkret.
Här i min sena december öppnar jag inga fönster mer än möjligen helt hastigt för att skaka en trasa eller leta efter ljuset.
Bilden visar, tror jag, någons fötter på trägolvet i julmarknadstältet. Kanske passar den i denna decembermaj. Kanske är den ett kinesiskt tecken.
