Och så är solen tillbaka och världen en helt annan. Björkarna nedanför mitt fönster blinkar med sina guldlöv och himlen försöker bli blå igen. Och den lyckas.
Jag är lika förkyld och trött och arg på onämnbara ting som nyss, men allt är annorlunda. Det går ju inte att jämföra en skrovlig hals eller en täppt näsa med solen! Nej. Så jag stiger ut ur min kropp och möter tillvaron från en annan plats. Det transcedentala är varken svårt eller avlägset. Om du vill har du det alltid mellan tummen och pekfingret. Åtminstone om du låter solen bistå dig.