Det här handlar inte om någon fantastisk undantagsmänniska, utan om en av alla oss som är mer eller mindre svaga och vingliga på vår väg genom livet.
Nille föddes i mitten av 1950-talet och växte upp på landet i en liten prästgård i DDR. Ja, det låter väl både idylliskt och omöjligt, men det var varken det ena eller andra. Det var inte den materiella knappheten som var plågan, nej, den gick det egentligen bra att leva med. Det svåra var det kalla förtrycket och de smygande förföljelserna, att alltid vara på fel plats och av fel sort. De regimtrogna bland lärarna i skolan mobbade henne och en del av skolkamraterna, vars föräldrar ju ”visste” hur fel hon var. Och efter grundskolan fick hon inte tillträde till någon högre utbildning. Hon var mycket begåvad. Tidigt blev hon inåtvänd och sorgsen, trots värmen i hemmet. Och som vuxen gick hon från depression till depression. En ljusstrimma föll in i hennes liv när muren föll, men försvann snabbt. För henne var det för sent.
Fadern är nu död sedan några år och för inte så länge sedan lät den nu sextioåriga Nille sitt livs olycka forsa över den åttiosjuåriga modern. ”Varför flydde ni inte medan det ännu var möjligt? Hur kunde ni tro att ett barn skulle kunna växa upp med en far som var präst i ett sådant land? Varför ville ni alls ha barn här? Ni måste ju ha förstått att mitt liv skulle bli förstört!”
Modern, som väl kanske egentligen är just en sådan där undantagsmänniska som det finns så få av i världen, förstår dottern samtidigt som hon förstår sig själv som ung mor. Hennes egen livstråd är för övrigt utsträckt över två tyska diktaturer, som hon alltid hållit tappert stånd mot. Men här kan hon bara säga: ”En människa som säger så är oändligt olycklig.”
Leider kann man sich die passende Epoche nicht aussuchen. Wenn aber Menschen, die in Diktaturen leben, keine Kinder in die Welt setzen, dann hat die Diktatur erst recht obsiegt.
Ja, so ist es, wie meine Oma zu sagen pflegte, nachdem sie das Lied ”Pommerland ist abgebrannt” gesungen hatte…
Alles Liebe